Att idrott bör upplevas på plats är en gammal sanning. Men som all annan gammal skåpmat bör denna sanning trasas i bitar.
Ett bakhuvud har just studsat mot canvasen och en fot vridit sig hundraåttio grader. Domaren kastar sig fram och befriar det fastklämda benet från under den livlösa kroppen medan motståndaren rusar därifrån med galen blick. Snart har publiken lämnat arenan under märklig tystnad. Mina kompisar föreslår att vi ska gå någonstans och käka. Men jag mår illa. Min illusion om MMA som livesport har just släpats i smutsen.
HETAST JUST NU
Related Posts
UFC 70 i Manchester var galan som skulle positionera Cro Cop som utmanare till tungviktstiteln. Det var också min första kampsportsgala. Alla, inklusive jag, visste att kroaten bara var en vänsterspark från att förlama en hel viktklass av skräck. Hypemaskinen hade varit igång ända sedan Pride-stjärnan skrivit på kontraktet, och självutnämnda experter tävlade om att upprepa ”right leg – hospital, left leg – cemetery” flest gånger.
Det blev ett brutalt uppvaknande både för mig och Mirko Cro Cop. Fram till den dagen hade jag käkat Pride till frukost, UFC till middag och mindre ligor till kvällsmat. Varje dag. Jag hade skrivit om MMA i en hemtenta i kriminologi och jag hade kort och gott ägnat sporten så mycket tid att både ögon och öron blödde. När jag äntrade arenan vibrerade kroppen av förväntan. Varje liten detalj som kändes igen från någon tevesändning besvarades med ett dumfånigt leende.
Men det var något som inte stämde. Det skavde. Och det var inte bara irritationen i att inte se oktagonen tillräckligt bra, att pissnödigheten var konstant eller avsaknaden av såväl Joe Rogans analyser som Mike Goldbergs ihåliga klyschor. Känslan, som börjat pyra redan innan förmatchernas första närkontakt, exploderade i ansiktet på mig i samma stund som Gonzagas pjäxa forcerade Cro Cops huvud snett bakåt. Det här var på riktigt! Känslan gjorde mig tom. Upplevelsen av närgången brutalitet och vrål som dränkte ljudlösa slag i fjärran bildade ett vakuum som rungade mot min skalle. Här kunde jag inte längre ta skydd bakom chipsskålen framför teven.
När den ambulerande UFC-cirkusen äntligen kom till byn gjorde jag ett nytt försök. Så fort jag bänkat mig i Globen dök tomheten upp igen. Var det bara det här? Vad hände med magin, med känslan av att absorberas in i lunken av hjältemod, personliga intervjuer och moderna myter med gamla anor. Där stod en massiv mur mellan mig och den metaverklighet som vi kallar sportbevakning.
Framför teven förvandlas blodvite till välregisserad mytbildning och huvudsparkar till aptitligt skådespel. Tittaren snurras runt i en stor familjär tombola tillsammans med utstuderade bildvinklar, fördjupande kommentarer och närbilder på folk som man sett så många gånger att man börjat betrakta dem som vänner. Ett fantasieggande videovåld som är sådär lagom mycket På Riktigt. Som om Ong Bak och Big Brother-huset processats i en gigantisk köksmixer.
Så nästa gång UFC slår upp cirkustältet i byn kräver jag att de i alla fall bjuder på titelmatch med Alexander Gustafsson eller Anderson Silva. Eller ger mig en sittplats ringside. Annars kan de glömma att jag lämnar min fantasivärld framför teven.
Skriven av Petter Andersson
Vill du själv publicera en gästartikel, skicka den då till [email protected].
