När jag läser Kerry Howleys debutbok Ringens härskare (Natur & Kultur) kommer jag att tänka på när den norska punkgruppen Turbonegro skulle beskriva sina mest hängivna fans.
– ”Vi har upptäckt att de antingen är dummast eller smartast i klassen. Folk mittemellan verkar föredra att lyssna på Coldplay”. Ett magstarkt uttalande, kan tyckas, att komma från ett band som har för vana att uppträda i sjömanskostymer, lovsjunga det internationella pedofilförbundet NAMBLA och spruta fyrverkerier ur sina bakdelar. Men också en kärnfull beskrivning av hur extrema och burleska kulturyttringar, inte minst satir, ofta jobbar på två plan samtidigt.
HETAST JUST NU
Related Posts
Chris Weidman avslöjar: fick inte hela sin lön efter UFC 309
26 november, 2024
Whiskeyjätten Proper No. Twelve avslutar samarbetet med McGregor
26 november, 2024
En yta, för att väcka avsky eller få våra magar att vilja vända sig ut och in. Strax därinunder, normkritik som tvingar oss att se annorlunda på vår omgivning.
I kultur- och författarkretsar var det länge kitschigt att använda boxningskulturen som en markör för utanförskap. Norman Mailer, Ernest Hemingway, Joyce Carol Oates, Klas Östergren och Thorbjörn Säfve är bara några exempel på författare som fascinerats av boxningens själ och använt sig av dess sammansatta enkelhet för att förklara sin samtid. I takt med att boxningens popularitet dog ut var det säkert många som hoppades på att MMA skulle ta dess plats i litteraturen, men efter att ha läst några MMA-biografier som varit så tråkiga att man misstänker att spökskrivaren somnat under arbetets gång och att huvudpersonen själv tagit över, kan jag tyvärr konstatera att så inte varit fallet.
Ända tills nu.
För när Kerry Howley, som till vardags skriver för flera av USA:s allra creddigaste magasin, närmar sig MMA är det varken den blodiga ytan eller moralpaniken som står i centrum, snarare sportens svårfångade psykologiska element. Och även om Howley på sina ställen skriver lite krystat är det befriande att läsa en bok som lika gärna diskuterar Mauricio ”Shogun” Ruas legendstatus som 1600-talsfilosofen René Descartes dualism.
Bokens originaltitel, Thrown, syftar på tillståndet ”kastadhet”, som myntades av filosofen Heidegger: ”den ’pockade känslan av att ha slungats ut i tillvaron utan vare sig förberedelser eller samtycke’, för lekmannen”, som i sin tur bygger på den fenomenologiska filosofins läror. Översatt till vanlig svenska går den i korthet ut på att människor inte kan nå absolut kunskap om omvärlden genom sina intellekt, och att vi därför istället bör vi fokusera på tolkningarna av våra handlingar och subjektiva upplevelser.
När berättelsen tar sin början har filosofistudenten Kit just låtsas att hon behöver gå ut och röka. Istället för att gå tillbaka till den blodfattiga filosofikonferens hon just genomlidit, tar hon rygg på ett uppsluppet grabbgäng, följer efter dem in i en närbelägen byggnad med en inramad skylt vid dörren och hamnar snart framför två svettiga, sammanslingrade kroppar i en bur – sitt livs första MMA-fight. Framförallt en av dem, Sean Huffman, fångar hennes intresse. En överviktig journeyman, märkt av alla år i buren, vars främsta fightingskill tycks bestå i att tåla kopiösa mängder med stryk.
När hon senare söker upp honom beskriver han känslan av att gå upp i ringen som att ”vakna”.
Också för Kit blir kvällen ett uppvaknande, en hänförelse, och hon bestämmer sig snart för att använda sig av Sean i sin filosofiavhandling om deskriptiv fenomenologi. De följande åren tillsammans blir en odyssé i MMA-världens gärdsgårdsserie; i träningslokalen, på sunkiga restauranger, svinkalla sporthallar och i alla de tillfälliga bostäder där Sean håller till eftersom han för fightingkarriärens skull vägrar att ta ett fast jobb. En samhällets skuggsida där USA:s marginaliserade arbetarklass huserar, Sean själv hemkommen från Irakkriget, som också är en förutsättning för att de större ligornas talangpooler ska fyllas på underifrån.
I samhällets ögon är Sean en föredetting, en loser, men för Kit är han en hjälte i jakt på upplevelser som vi vanliga människor knappt förstår. För tio år sedan var han en talang. Den legendariske tränaren och fightern Pat Miletich tog honom under sina vingar och tillsammans inledde de en satsning mot toppen, med ett stolt record på 37-1. Sen hände något. På fyra år gick Sean från att vara lyckligt gift med framtidsutsikter till frånskild och med ett record på 14-14 på de 28 senaste matcherna. Trots det vägrar han att ge upp, även om han boken igenom visar att det är vad han i praktiken redan gjort – genom att äta skräpmat, strunta i träningarna, fejka läkarintyg och förbereda sig inför matcherna genom att röka gräs på hotellrummet.
Förklaringen till Kits beundran för Sean hittar vi i hennes tolkning av MMA-sporten som fenomenologiskt skådespel. En ritual där aktörerna ”stärker våra sinnen” och emellanåt försätter både sig själva och åskådarna i extas. Därför sörjer hon också att hon inte fick upp ögonen för MMA tidigare, innan sporten svärtades ner av byråkratiska regelverk som omöjliggjorde spontana barslagsmål utan vare sig viktklasser, säkerhetsarrangemang och hälsokontroller.
I en passage, som förmodligen är den bästa beskrivningen jag någonsin läst om MMA som åskådarsport, redogör Howley för publikens väg fram till extas. Enligt denna tankefigur finns det octagon av platonisk typ, i allas medvetande. För att frammana den måste skådespelarna (fighters och övriga deltagare) följa skådespelets regler slaviskt, där varje rutin och förberedelse förvandlas till en ritual som ska leda aktörerna hela vägen fram till extas. Om de skulle misslyckas, och det händer ofta, försvinner octagonen för deras ögon och deltagarna lämnas med en känsla av äckel och misslyckande, ”grymheten utan ’teatern’”.
När det så småningom visar sig att Sean varken har tiden eller motivationen på sin sida, väljer Kit, som blivit fast besluten om att skriva en milstolpe inom den fenomenologiska filosofins genre, att följa ytterligare en fighter. Entré: Erik Koch, numera ett välkänt namn i UFC:s lättviktsdivision och på många vis Seans raka motsats. I vänskapens begynnelse är Erik oerfaren men sammanbiten. Han tillhör också den yngre, mer tekniska fightergenerationen som började träna MMA som sammanhängande system istället för varje disciplin var för sig.
Eriks liv är en uppvisning i disciplin och det är först i hans sällskap som Kit inser vad det innebär att befinna sig i den djupa änden av poolen. I den grundare delen, där Sean håller till, går det bra att simma med ena foten i botten. Där gör det inte så mycket om man käkar pommes till lunch och marijuana till middag. Medan Erik, som tänkt mäta sig med de bästa, inte har så många andra val än att viga sitt hela liv åt MMA genom att träna flera pass om dagen och klara av en helvetesresa nedåt på 15kg inför varje matchinvägning. Den sista tiden inpå sina fighter tillbringar han flera timmar om dagen med att googla på restauranger och att minutiöst planera allt vad han tänker stoppa i sig så fort han stigit av vågen.
Ringens härskare går att läsa på flera plan, dels är det en fin beskrivning av två ovanliga vänskaper mellan två aparta män och en kvinna, dels ett intressant bakom-kulisserna-reportage med flera snaskiga detaljer (jodå, sådana finns), men också en berättelse om hemvändandets förbannelse. Till sin form påminner boken om en reportagebok, vilket bara stämmer till viss del. Kerry Howley följde verkligen Sean och Erik under flera års tid, men berättarjaget Kit är fingerat. Ett intressant författargrepp, men som också ger upphov till vissa följdfrågor, som när Kit beskriver sina, ibland bristande, fenomenologiska slutsatser. Är dessa Howleys egna, eller är de i själva verket Kits? Särskilt med tanke på att romanfiguren i övrigt begåvats med både två och tre andra osympatiska drag.
När Howley beskriver MMA som en rit, ett skådespel, där vägen till extas kantas av ritualer och rutiner, väljer hon att betona regelverkets betydelse och skådespelets ramar. Samtidigt beskriver hon en sport som berövats sin renhet till följd av regleringar. Att hitta rituella element i en professionell MMA-fight är inte svårt – särskilt förberedelsefasen fullständigt kryllar av detaljstyrda händelser och minutiösa rutiner, som inte sällan införts av rent kommersiella skäl. Samtidigt kan man fråga sig vad Howleys detaljstyrda skådespel har med Sean att göra, som ju i sin spontana jakt på extatiska fightingupplevelser bryter mot skådespelets manus varje gång han får chansen. Och helt ärligt, hur många fans hamnar i den extas, som idrott på elitnivå kan försätta en i, av att se två pårökta, otränade amatörer veva på varandra i en kall gymnastiksal på vischan?
Att Howley/Kit under sin resa sällan når hela vägen fram till extas beror kanske på att hon helt enkelt har letat på fel ställe.
Om Ringens härskare lyckas omvandla några kulturkoftor till fullblodsfans av MMA återstår att se, likaså hur många hardcore UFC-fans som kommer att ge boken till varandra i julklapp. Helt klart står i alla fall att Kerry Howley har skrivit en läsvärd bok med potential att attrahera alla de som befinner sig någonstans i gränslandet däremellan.
Omslagsfoto: Pontus Orre
