Zuffas galor börjar alltmer låta som kreativt namngivna bilmodeller, i synnerhet alla utfyllnadsevents som poppat upp på senare år. Härnäst väntar hur som helst en UFC Light, vars budget nätt och jämnt skapat en tillräckligt namnstark gala för att attrahera lojala fans. Förlagd till Sao Paulo är den därtill skräddarsydd för den brasilianska publiken. Ur ett svenskt perspektiv är FX7 ingen milstolpe av underhållningsvärde, men en handfull matcher har potential nog att göra kvällen minnesvärd.
HETAST JUST NU
Related Posts
”Ny nivå av uppskattning” säger Dan Hooker
10 januari, 2025
Ian Machado Garry: “Jag borde rankas som nummer två i världen”
1 januari, 2025
God Jul och Gott Nytt År önskar MMANytt!
25 december, 2024
Fullständiga resultat ONE Friday Fights 92
20 december, 2024
MW: Vitor Belfort (21-10) vs. Michael Bisping (23-4)
Antalet gemensamma nämnare hos Bisping och Belfort stannar vid initialen på deras efternamn. I övrigt har de här gossarna vandrat på helt olika stigar genom livet, och utvecklats som kontraster till varandra. Sånt gillar vi.
I röd ringhörna står fenomenet från Rio som en gång för länge sedan i en galax långt borta, slog in käften på hela UFC med en av sportens mest spektakulära entréer. Knappt myndig, med svällande beachmuskler och en hastighet som överskred förståndet, bankade Belfort stoppningen ur den tidens sluggers. Och då bör man betänka att grabbens främsta talang påstods vara BJJ, mördarnävarna var bara någon slags bonus. Stereotypen för brasilianska supertalanger som rekryterade ur The Avengers föddes där och då, och lever än idag. Dessvärre insåg man snart att den just denna stereotyp också inkluderade labilt matchpsyke, ojämn form och en generell oförmåga att hantera den amerikanska brottarstereotypen. 30 proffsmatcher över 17 års karriär senare, är Belfort sin mall trogen. Trots stundande medelålder är herr Fenomen fortfarande hårresande snabb i nävarna och listigt elak med sina submissions. Men opålitligheten hänger envist kvar.
Vilket för oss till pålitligheten själv. Michael ”Vilket år som helst kommer folk börja ta mig på allvar” Bisping har prenumererat på den inofficiella titeln UFC:s mest underskattade fighter sedan hans gapflabb ekade genom TUF-husets korridorer. Manchesters son åkte på stämpeln mycket tack vare sin stora och inte alltid genomtänkta käft, som visserligen marknadsfört honom effektivt men också gjort honom till en man publiken älskar att se få stryk. Lägg till den muntre brittens brist på spektakulära avslut, och man har en man vars framgång känns omotiverad. Vilket den förstås inte är. Där Bisping saknar de flashiga detaljerna som man vill se i en modern ninja, har 33-åringen istället briljerat inom allt det där andra. Det där som är lite trist och otacksamt, men ack så viktigt. Som kondition, matchpsyke, självdisciplin och målmedvetenhet. Få fighters i oktagonen har en högre lägstanivå i match på match, utan spår av formsvackor eller dåliga dagar. ”The count” får jobbet gjort helt enkelt, vilket i slutänden är vad som skapar varaktig framgång.
Dramat blir inte sämre när geografin tas med i analysen. Belfort har aldrig torskat hemma i Brasilien och tycks alltid prestera bäst med nationen i ryggen. Bisping välkomnar samtidigt en fight på bortaplan med samma entusiasm som en nordengelsk huliganfirma, och förväntas fyra av breda leenden mot den fientliga publiken. Det här är virket som actionfilmer byggs av.
MW: Daniel Sarafian (7-2) vs. CB Dollaway (12-4)
Att hitta en sån här match ett steg bort från huvudattraktionen, säger allt om varför UFC Light inte är älskat av alla. Det är fyra år sedan Dollaway hade hype kring sitt namn, och brottartalangen har i stort reducerats till förutsägbar grindvakt med en tegelstens personlighet. Karln kan sitt game och utför sina tekniker väl, men skördar inga UFC-bonusar med sitt förutsägbara malande. Grapplingstarke Sarafian har lite mer ös i sig, men gör här sin UFC-debut, vilket brukar betyda nerver och tveksamhet. Med potential att överraska, skriver vi generöst i marginalen.
HW: Gabriel Gonzaga (13-6) vs. Ben Rothwell (32-8)
Skönhetstävling i tungvikten, om man diggar håriga kraftkarlar, sluggerswingar och positionslåst grötande med tung andhämtning. De här killarna har sällan prisats för sina estetiska kvaliteter, inte i något avseende, men de har i rättvisans namn haft sagolika stunder av framgång. Rothwell har stämplat ut 18 olyckliga under sin karriär och Gonzaga är förevigad som mannen som sparkade ner ”Crocops” UFC-satsning. Det höjer dem över snittet för tungviktens underhållningspotential. Men dock, mellan stjärnsmällarna har det skymtat mycket trötthet och planlöst letande efter en identitet. Trötthet och motivation är som så ofta den variabel som avgör var tungviktarna hamnar. Räkna med explosiv start som kan resultera i lika snabb triumf, eller utmynna i en mjölksyradränkt väntan på ringklockans befrielse. Rothwells chockerande oförmåga att hantera Mark Hunt på backen ger förstås Gonzaga ett givet svar på vad han borde göra, men den gode ”Napao” fastnar gärna i ett mindre begriplig roll som kickboxare vilket sluggern från Wisconsin skadeglatt hade välkomnat.
LW: Thiago Tavares (17-4-1) vs. Khabib Nurmagomedov (18-0)
Den där brasilianska stereotypen som nämndes på tal om Belfort, passar lika väl in på den något yngre Tavares. Brasilianaren brakade in i UFC med tolv raka vinster utan förlust och skulle inom kort erövra hela världen. Sedan kom den amerikanska brottarmaskinens larvfötter rullandes och ja, det har gått lite och upp ner sedan dess. Solskensgrabben Nurmagomedov kan vara början på den väntade invasionen av nästa generations rysk talang. 24-åringen från Red Fury har en ovanlig energi i buren och lattjar med uppgiften som en sorglös tonåring. Han kommer dessutom undan med det. Rappa reflexer, vinnarskalle och monsterkondis har kompenserat för avig boxning och oförsiktigt utsträckt haka. En match som sorterar under kategorin reality check, där den högutbildade brassens kunskapsbank ställs upp mot intuition och naturbegåvning från den gröne ryssen. Borde visa sig rätt snabbt vad som väger tyngst.
FW: Diego Nunes (18-3) vs. Nik Lentz (22-5-2)
Nunes ringnamn ”The gun” är inte oförtjänt. Han är en man bestyckad med vapen, åtta stycken enligt thaiboxningens filosofi. Någonstans i arsenalen finns det förmodligen en avtryckare också, man kunde bara önska att Nunes fann den lite oftare. Avvaktande snyggboxning i rond efter rond har blivit receptet för allt svalare publikintresse. Passande nog väntar en man vars avtryckare är ökänt oanvänd. Förutsatt att Lentz inte serveras en gravt övermatchad stackare, illustrerar 28-åringen plågsamt ofta varför positionsbrottare än burens minst älskade karaktärer. En fjäderviktsduell med all önskvärd talang, och en stilla önskan att få se den blomma ut till något som inte liknar sparring. Hoppa på varandra, stångas, kämpa? Man kan alltid hoppas.
LW: Edson Barboza (10-1) vs. Lucas Martins (12-0)
En påminnelse om att varje seger måste ha en förlorare. När Jamie Varner återuppstod från de förbrukades skara och reste sig som 2012:s fågel Fenix i buren, fick någon betala priset. Denne någon var Barboza, som precis förärats titeln av framtida titelutmanare och apokalypsens ryttare inom slag och bank. En käftsmäll senare och man vaknar upp på undercard med jobbet att inviga debutanter. Sådan är livets hårda skola i buren. Martins är dock mer än bara debutant, han är en frisk fläkt av minnen från förr. En obesegrad, taggad yngling från Chute Boxe, laddad med mord i blicken och thaiboxning som är farligare än snygg. Grabben rev av tio proffsmatcher bara förra året vilket bådar gott för att Martins är lika sjövild som en ung Wanderlei Silva. Hur trevligt hade inte det varit? Om ovanstående fight riskerar att passera ljummet, riskerar den här snarare att avgöras fortare än man hade önskat sig. Kvällens KO känns dibsad.
MW: Ronny Markes (13-1) vs. Andrew Craig (8-0)
En match som mer pliktskyldigt än entusiastiskt bör nämnas. Både Markes och Craig har lovande gått 2-0 i sina första UFC-matcher och har prydliga records. Men trots att Craig placerade ett Hail mary-skenben i skallen på Rafael Natal, är det bedrövligt svårt att komma ihåg deras prestationer än så länge. Spåkulan antyder framtida grindvakter, inte titelutmanare.
Resten av festen:
Inget större party här nere i grovjobbardivisionen inför tomma läktare. Mycket brasilianskt, mycket som är på väg in eller på väg ut, och överlag inget att uppmärksamma mer i detalj. I vanlig ordning lär en av de anonyma matcherna bli en rökare att minnas, enligt lagen om sportens oförutsägbarhet, men chansen att få se den på en svensk skärm är inte stor.
FW: Godofredo Pepey Castro (8-1) vs. Milton Vieira (13-7-2)
LHW: Wagner Prado (8-1) vs. Ildemar Alcantara (17-5)
FW: Yuri Alcantara (28-4) vs. Pedro Nobre (14-1-2)
LW: Francisco Trinaldo (11-2) vs. CJ Keith (8-1)
