Den senaste tiden har flera stora UFC-stjärnor gjort sina fans besvikna. Med hänvisning till dålig form, tidsbrist eller det egna varumärket har både Lyoto Machida, Shogun Rua och Jon Jones avböjt matcher med kort varsel och samtidigt påmint oss om att MMA förvandlats till en karriärmöjlighet där varje motståndare vägs på guldvåg. Något som fått UFCs VD att reagera.
Enligt Dana White beror det ökade antalet återbud inte så mycket på UFCs generösa försäkringssystem, som på att deras fighters blivit både mätta och rika. När pengarna rullat in och hyran säkrats är det helt enkelt inte lika kul längre att ta en smäll på käften.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Grappling är en del av sporten, eller?
25 november, 2024
BEKRÄFTAT: Colby Covington är tillbaka!
16 november, 2024
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
För en gång skull har Dana White alldeles rätt. Även om han inte förstått att han är en del av problemet.
UFCs förvandling
UFC har blivit ett minisamhälle. I botten kämpar fattiga up-n-comers för att sätta mat på bordet åt sin familj och ibland äter de enbart ris och ketchup för att få ekonomin att gå ihop. Deras beroendeställning till MMA-världens största maktfaktor är total, antagligen skulle de donera en njure i utbyte mot en fight. Ofta framhålls just fattigdom och hunger som ett lyckat framgångsrecept, där förespråkarna för sitt inre ser hur Rocky-typer springer omkring i ett slakteri och slår på köttstycken. En kliché som sammanfaller med den amerikanska drömmen.
I toppen regerar kungarna. Anderson Silva, George St Pierre och Jon Jones – stjärnor med lukrativa sponsorkontrakt och möjlighet att ägna sig åt varumärkesvård.
Sedan Fertita-bröderna köpte UFC har de arbetat långsiktigt för att MMA ska bli en reguljär sport, med allt vad det innebär. Och professionaliseringen har inneburit en rad fördelar. Borta och är de glada dagar då fighters kunde skryta med att de tillbringade mer tiden i baren än i träningslokalen. Då Helan mötte Halvan i matcher utan vare sig viktklasser, jobbiga regler eller tidsbegränsningar. Istället har sporten både expanderat och utvecklats, och utövarna är mer kompetenta än någonsin eftersom många numera har råd att träna på heltid. Men resan från subkultur till yrkesbana har också medfört att MMA i allmänhet och UFC i synnerhet har fått ett problem på halsen. Nämligen det faktum att pengar påverkar prestationer negativt.
Pengar hämmar kreativitet
Psykologer som forskat kring motivationsteorier gör, grovt förenklat, två grundläggande distinktioner: den mellan yttre och inre motivation, och ideell kontra avlönad verksamhet. De ideella uppdragen lockar ofta till sig individer som drivs av engagemang, lust och personliga mål, oavsett om det handlar om amatör-MMA, Amnesty eller Centerpartiets Ungdomsförbund. Dessa målsättningar återfinns även i den avlönade sektorn, dit professionell MMA hör. Men här finns även en yttre, starkare, drivkraft. Den som genomsyrar hela organisationer och alla inblandande individers agerande. Jo, du gissade rätt. Pengar.
Författaren och journalisten Daniel Pink menar att kortsiktiga villkorade belöningar av typen ”om du gör så här får du det här”, fungerar så länge arbetet är mekaniskt och förutsägbart. Om uppgifterna däremot innehåller ett visst mått av kreativitet och oförutsägbarhet blir pengarna istället direkt hämmande för resultatet, eftersom belöningen förvandlar leken till arbete och därmed signalerar att uppgiften i sig är oattraktiv. Ett intressant faktum med tanke på att det är just så UFCs bonussystem fungerar.
Enligt Pink är den inre drivkraften som starkast när vi känner att arbetet är förbundet med en djupare mening, som att förverkliga personliga målsättningar eller hjälpa andra människor. Det förklarar till exempel varför folk engagerar sig i socialt arbete eller välgörenhet. Eller varför TUF-coacherna blir som glada hundvalpar när de vunnit pengar åt sitt team.
Pink hänvisar till en undersökning som genomfördes både i USA och i Indien, som visar att ju högre belöning testdeltagarna erbjöds för ett arbetsuppdrag, desto sämre var deras prestationer. Maximal motivation var huvudsakligen kopplat till tre villkor: upplevd självständighet, förutsättningar att uppnå fulländning samt känslan av att jobba för ett högre syfte.
Och så pudelns kärna. Människor arbetar som bäst när de tjänar lagom. Tillräckligt mycket för de ska slippa oroa sig för sin försörjning, men tillräckligt lite för att de inte ska bli bländade av guldet framför dem.
Vilka är då de hårdnackade socialister som framför dessa rön? Inga mindre än psykologiforskare vid bland annat Massachusetts Institute of Technology, finansierade av det inte så blodröda gänget vid USAs Centralbank.
Dana White och UFC står alltså inför en paradox. Å ena sidan har vi en situation där deras fighters bör kompenseras ordentligt för att de försakar tid, familj och x antal miljoner hjärnceller. Å andra sidan har vi vetskapen om att övergången från ideell till avlönad verksamhet leder till att pengar och kortsiktiga belöningar försämrar prestationerna.
Ergo, låt en del av de högavlönade stjärnornas vinstbonus gå oavkortat till de mindre meriterade fighternas plånböcker; då skulle vi få se mer motiverade fixstjärnor, samtidigt som fler talanger skulle få möjlighet att satsa på sina karriärer.
