Jag hade en tanke nu under dagen när jag satt och läste om Al Bundys Ed O’Neills svarta bälte under Gracie Jiu-Jitsu. Vad krävs egentligen för att vara den perfekta MMA-fightern?
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
Ju mer jag satt och tänkte på det, ju mer komplicerat kom jag fram till att det var. Jag sitter här som en keyboard-krigare dag ut och dag in och skriver, uppdaterar, kritiserar och spekulerar om personer ute på fältet som faktiskt utövar sporten varje dag. Jag som skribent har egentligen ingen aning om vad de går igenom dagligen för deras chans på berömmelse och trots att jag aldrig någonsin själv försökt mig på det här, mer än en del BJJ, sitter och försöker veta bättre än dom.
Man ser upp mot sådana som lyckas, de som Anderson Silva, men det är alldeles för lätt att se ner, och kanske till och med skriva av personen helt, om man inte vinner. Personer som Tim Sylvia som har haft en relativt lyckad karriär igenom tiderna och faktiskt är skicklig, men jag måste erkänna att jag ser ner på honom en del på grund av hans prestationer den senaste tiden.
Jag vill därför gå igenom lite om vad som krävs av en MMA-fighter för att bli perfekt. Och till hjälp har jag skrivit en punktlista:
- Mentaliteten
- Inställningen
- Markspel (brottning, jiu-jitsu osv)
- Ståendes (boxning, muy-thai, grappling osv)
- Begåvning
Det jag kom fram till är att dessa fem punkter är ungefär som eld-triangeln. Bryts en av dessa punkter kommer det fortfarande vara möjligt att nå toppen, men det finns inte en möjlighet att stanna där. Just Sylvia lyckades nå toppen med en bra boxningsgrund, och en tillräckligt bra brottning för att undvika att åka ner på backen alldeles för mycket. Men markspelet var inte så starkt att han kunde klamra sig fast högst upp, bland de bästa.
Fem punkter är kanske inte så mycket, men ska vi sedan bryta ner dessa punkter i mindre beståndsdelar så har vi snart en mindre novell om vad som faktiskt behövs. Och det är lite vad jag ska försöka mig på här.
Mentaliteten
Denna punkt kanske inte är lika självklar som markspelet eller boxningen, men det här är nog den viktigaste punkten av alla. Det finns en anledning till att alla i UFCs svartvita intervjuer inför matcherna sitter och säger att de ska vinna. Självsäkerhet är allt i det här spelet, och det vet tränarna. De arbetar dag in och dag ut för att fightern i frågan ska peaka med sitt självförtroende när matchdagen kommer.
Kungen på mentalitet är Fedor Emelianenko. Han har vid nästan alla fall besegrat sina motståndare redan innan matchen kommer. Han är lugn och sansad inför alla sina matcher och det är svårt för hans motståndare att ta. Som ett perfekt exempel på detta vänder jag mig till Fedors bror, Aleksander Emelianenko, när han mötte James Thompson i ett gammalt Pride-event. Thompson ser ut som en galning med en hetsig staredown medan Aleksander ser ut som han precis vaknat från en tupplur.
Om man jämför de två herrarna så målar Thompson ut sig som en hetsig 14-åring utanför en TV-spelsbutik när de släpper nya Grand Theft Auto. Aleksander ser däremot lugn och sansad ut, han har varit med om det här förr och det är inte lönt att hetsa upp sig då man bara slösar energi. Han är solklart den med högst självförtroende i den här matchen och vet dessutom om det. När matchen går igång så vet båda två om det här och resultatet blir därefter.
Inställningen
Med rätt inställning menar jag egentligen ”intresse”. Gör man det enbart för pengar så är man rätt körd redan från början. Med tanke på att MMA är en ständigt utvecklande bransch så klarar man sig inte länge utan intresse och viljan att utvecklas och lära sig nya saker. Det finns mängder av exempel på människor vars intresse har varit deras enda hinder.
Vi har där Brandon Vera som ett utmärkt exempel. Han kom in i UFC som en hungrig ung kille efter att ha tagit WECs tungviktsbälte. Det var många som trodde att han var den nästa stora tungviktsmästaren i UFC och hans fyra första matcher i organisationen gick utmärkt. Han hade precis spöat skiten ur Frank Mir på 1 minut in i första ronden, och intresset dalade samtidigt som självförtroendet sköt i höjden.
Han var här nere på endast två gym-besök per vecka vilket inte ens var i närheten av tillräckligt för en så pass hög nivå som UFC ändå innebär. Att han gick dit var ett nödvändigt ont, och mycket utveckling var det inte på tal om. Han hade ju vunnit mot en före detta UFC-mästare i tungvikt, varför ska han behöva lära sig ytterligare tekniker om han klarar sig bra med det han har?
In stiger Tim Sylvia som har en annan inställning. Även om han kanske har förlorat inställningen på senare dagar så var Tim Sylvia stor då. Han hade precis förlorat mot Randy Couture och var hämndsugen. Matchen mellan Vera och Sylvia gick till ett domarbeslut som Sylvia tog hem enhälligt, efter det var det nerförsbacke för Vera.
Han hängde inte med längre och en sista match i tungvikt mot Fabricio Werdum var den sista spiken i kistan. Han blev här knockad fyra minuter in i första ronden och det var nu dags att tänka om. Han valde då att gå ner till lätt tungvikt och göra ett försök här. Det var också den enda ändringen han gjorde, han tränade fortfarande två gånger per vecka, men gjorde det för en annan division vilket skulle betyda att han oftast är den större personen i matchen. Visst, storleksfördelen är bra att ha, men tekniken vinner ändå alltid.
Han gick igenom sin första match med en vinst mot Reese Andy, men stötte sedan direkt på problem mot Keith Jardine som han till slut förlorade mot i ett delat domarbeslut. Det var droppen, det fungerar inte med att träna så lite, att inte utvecklas och lära sig nya saker. Det måste bli en ändring, och det genast.
Med ett ytterligare försök mot Mike Patt såg Vera ut som en ny man. Han hade sjunkit ner från huvudkortet till det preliminära kortet, men han var fokuserad. Han visste att han var tvungen att vinna den här matchen annars skulle hans kontrakt vara i fara. Han vann matchen in i andra ronden på något så ovanligt som att domaren bröt för att Patt inte längre kunde gå. Vera var tillbaka, med rätt inställning och siktet inställt på bältet.
Markspel
Nu är vi inne på det hela som egentligen startade min tankebana för den här krönikan. Det hela speglade sig i att Ed O’Neill efter 15 års tränande och slit fått sitt efterlängtade svarta bälte hos Gracie Jiu-Jitsu. Han är 63 år i dagsläget, även om han verkar ha en fantastisk inställning och ett stort intresse av att lära sig allt av vad Gracie lär ut och antagligen också en otrolig mentalitet, så saknar han boxningsgrunden.
Skulle vi ställa en komplett MMA-fighter framför honom så skulle han med största del också förlora sin första MMA-match. Han kanske skulle ha en chans ifall det var en BJJ-match de gick, men i en MMA-match skulle hans motståndare fokusera på att hålla matchen stående konstant. Det finns ett ordspråk bland MMA-utövare: Om man slår en svarbältare i ansiktet blir han ett brunbälte. Slår man honom igen blir han ett lila bälte.
O’Neill som aldrig någonsin har tränat på att få en knytnäve i nyllet skulle troligen tappa fokusen totalt om han skulle stiga in i en MMA-match. Men har man inte grunden på marken så klarar man sig aldrig, någonsin, som en professionell MMA-utövare.
Det finns en anledning till att Gracie-familjen dominerade UFC i början. UFC 1 var byggt helt utan regler för att likna ett gatuslagsmål så mycket som möjligt. Alla gatuslagsmål går förr eller senare ner till marken, och familjen Gracie kände till det här. Royce Gracie som steg in i oktagonen vid UFC 1 var fullt fokuserad på att ta det här till marken och struntade i att han blev slagen. De personer som hade tränat allt på sin boxning var totalt vilsna i den nya miljön och Gracie gjorde därför lite som han ville.
Anledningen till att han kunde göra precis som han ville var för att ingen hade någonsin tränat ordentligt på marken. All kunskap de hade var med två fötter stadigt i golvet, ståendes. Gracie-familjen öppnade, inte helt oväntat, många ögon 1993 och bevisade att med ett bra markspel kan man komma väldigt, väldigt långt.
Ståendes
Markspelet kan bara ta dig en viss bit. Problemet är att alla MMA-matcher startas stående och vet du inte hur du skyddar dig mot ett inkommande slag så ligger du snabbt på marken och frågar ringdoktorn om vad som hänt. Det finns dom som bygger hela sin karriär på att stå upp och boxas och jag vill motvilligt ta in Tim Sylvia ytterligare en gång här.
Det man ska ha väldigt klart för sig är att det är stor skillnad på boxning och MMA. Främst är det handskarna. I MMA är dessa mycket mindre vilket gör det svårare att skydda vitala delar från inkommande slag. Det gör att MMA-matcher har innehållit flertalet spektakulära knockouter genom åren och sådanna fortsätter regna in.
En annan skillnad är hur man står. En vanlig boxnings-stance fungerar väldigt dåligt i MMA då det finns mycket fler aspekter i MMA än i boxning. Du måste förstås kunna försvara dig mot inkommande slag, du måste helst kunna röra dig på ett snabbt och smidigt sätt för att undvika motståndarens slag helt och hållet, samtidigt som du måste ha en bra kroppsrörelse för att kunna leverera kraftfulla slag. Slutgiltligen måste du också kunna försvara dig mot nedtagningsförsök och ha en möjlighet att göra egna nedtagningsförsök. Det sistnämnda innebär att man måste ha en låg tyngdpunkt, och de övriga innebär att du bör ha en hög tyngdpunkt för att vara lätt på fötterna och kunna manövrera bra.
Som ni snabbt märker så är det här ett stort dilemma. I de tidiga MMA-tävlingarna gick boxarna omkring med en hög tyngdpunkt vilket tillät personer som Royce Gracie att genast ta ner dom och dominera på marken. MMA-utövare har lärt sig från sina förfäders misstag och har efter det åtgärdat problemet. Men vi har fortfarande boxningscoacher där ute som lär ut den traditionella boxnings-stancen för MMA vilket kan ge problem.
Men behärskar du inte händerna, och fötterna, kommer du se ut som en krossad tomat när matchen är över, oavsett hur fantastisk du är på marken. Boxaren slutar heller inte att använda nävarna när man ligger och krälar på golvet. Dessa nävar kan istället få svartbältaren att tappa koncentrationen och vipps är man uppe på benen igen, i boxarens territorium.
Begåvning
Det här är inte den viktigaste punkten, men jag väljer ändå att ta upp den som en av de viktiga punkterna. Jag valde först att döpa den här till ”atletisk grund”, men efter en diskussion med Simon ändrade jag denna till ”begåvning”. Atletisk grund kan man få genom en grundlig träningsregim från ung ålder, men begåvning är svårare att skaffa.
Begåvning är något som man både kan träna upp och ha från födseln. Om man kollar på alla de som gått igenom diverse höga poster i olika organisationer så har de alltid något deras motståndare saknar. Fedor Emelianenko har en otrolig explosivitet och har snabba och pricksäkra nävar. Anderson Silva har sin smidighet. Georges St-Pierre har en otrolig fysik och intresset är ostoppbart. Brock Lesnar vilar på sin råstyrka. Och Lyoto Machida har sin ovanliga, flyktiga, stil. Listan här kan göras väldigt lång bland MMA-utövare i toppen.
Alla de har någon typ av begåvning, även om de också har tränat det till perfektion. Det som också särskiljer de här namnen från andra som försökt är att många av de tänker utanför lådan. Där har vi speciellt ett namn som lyser upp: Lyoto Machida med hans karate-bakgrund. Han tog en stil folk räknade ur MMA för många år sedan, modifierade den med hjälp av sin far och byggde sedan upp den till en karate-stil som de flesta i dag har otroligt svårt att försvara sig mot. Lyoto är som Gracie var i början av UFC. Han har tagit en stil, modifierat den för att besegra de övriga stilarna i sporten och sedan tränat till perfektion.
Han tänkte utanför de vanliga normerna, vågade satsa på något annorlunda och med det gick han raka vägen upp till toppen i sin division. Tills andra har lärt sig att deschiffrera Lyotos stil så kommer han också stanna på toppen. Han har något som många andra saknar – en naturlig begåvning.
Sammanfattning
Det här är inte en del av de fem punkterna, det här är sammanfattningen för den mängd med bokstäver och ord som ni tagit er igenom för att nå hit. Det är alldeles för lätt att glömma bort hur hårt en MMA-fighter måste träna för att vara bäst. Hur mycket konkurrens han måste slå sig igenom för att nå toppen.
Vi som keyboard-krigare som bara ser när de är i ringen och bokstavligen har sina ”15 minutes of fame”. Detta är vad de får efter åratal av förberedelser, slit och repetition. När man tänker igenom dessa fem punkter som i första anblick är en ganska enkel lista, blir snabbt väldigt väldigt komplex. Varje match är den ultimata prövningen och går det inte den vägen man vill så kan man snabbt förkastas.
Det finns bara två personer i varje match och en av dessa kommer att förlora. Det är så det fungerar, och det är vad som gör det hela så spännande. Varje gång Fedor Emelianenko går en match blir jag otroligt nervös. Inte för att jag inte tror att han kommer dominera sin motståndare utan för att det alltid finns en chans att motståndaren får in en rejäl näve på fel ställe. Fedor faller då till backen och matchen är slut.
Han som den största genom tiderna med 26 raka vinster förlorar på grund av en liten liten miss. Allt kan hända i MMA, och det är så jag vill ha det. Även de som har alla dessa färdigheter vi gått igenom kan de aldrig sitta säkra på sin tron, och det kan vara bra för oss utan riktig erfarenhet att ha i bakhuvudet. Det här är inte fotboll där deltagarna har ett helt lag att förlita sig på, där fokuset till och från riktas mot någon annan, istället vilar alla ens handlingar och beslut dina axlar. Du själv, helt personligen, håller allt ansvar på vad som händer när matchen väl har startats. Det är en tung börda att bära.
Är du en MMA-fighter så kanske det är dags att studera dig själv, har du dessa fem punkter?
