WEC var en väldigt omtyckt MMA-organisation som 2006 köptes upp av Zuffa och 2011 inlemmades organisationens fighters i UFC. WEC startades 2001 av Scott Adams och Reed Harris som en MMA-organisation i mängden, men den växte snabbt till att bli både omtyckt och uppskattad för deras anspråkslösa stil och hårda fighters speciellt i de lättare viktklasserna. WEC stod för World Extreme Cagefighting och var kända för att ha något av en ödmjuk stil som började sin bana på ett casino i ett Indianreservat i Kalifornien och slutade som sagt med att bli en del av UFC.
HETAST JUST NU
Related Posts
Urijah Faber om sin MMA-karriär: ”Jag var utan tvekan världsmästare”
16 december, 2016
Ny artikelserie på MMAnytt: ”Vad hände med…?”
28 juli, 2016
WEC skapade stjärnor inom MMA som Urijah Faber, Jose Aldo och Miguel Torres mfl. och flera matcher i WEC var så bra att de kan mäta sig med de bästa sporten sett. Det må låta som stora ord, men så bra var faktiskt WEC när den var som bäst.
Allting började på The Palace Indian Gaming Center som numera heter Tachi Palace Hotel & Casino i Lemoore, Kalifornien. Året var 2001 och det var mitt i somnaren. Huvudmatchen stod mellan Dan Severn och Travis Fulton, ja ni vet han som gått flest matcher som proffs i hela världen. Leonard Garcia fightades i den första galans andra match och stod som segrare via knockout.
Det dröjde till WEC 4, 2002, innan man körde en gala utanför Kalifornien och då var det Mohegan Sun i Uncasville, Conn. galan gick av stapeln. Faktum är att detta också var ända gången (innan Zuffa kom med i bilden) man körde en gala utanför Kalifornien.
2003, på WEC 6, satte man publikrekord då Frank Shamrock återvände till sporten efter att ha varit borta under tre år. Det var faktiskt hans första match sen han drog sig tillbaka som champ i UFC 1999 och jag minns det som igår när den här galan hypades som ”Return of a Legend” och hur Shamrock vann över Bryan Pardoe vilket gjorde honom till den första mästaren i lätt tungvikt inom organisationen. Det var på min födelsedag (27 mars) matchen gick av stapeln och jag hade verkligen längtat att få se Shamrock på nytt. Det dröjde sen tre hela år innan han slogs igen och det var på Strikeforce 2006. En annan fighter som numera är väldigt känd, som slogs på WEC 6, var Nick Diaz som vann över Joe Hurley och blev därmed organisationens första mästare i weltervikt. WEC hade skapat ett avtryck i MMA-världen verkligen.
2004, den 16 januari ägde en episk match rum som Reed Harris i efterhand listar som nr på bästa ögonblicket av organisationens galor. Det är en match som tyvärr gått lite till glömska såhär i efterhand men jag kan inte annat än hålla med Mr Harris när han myser över hur bra matchen var. Jag talar om mötet mellan Olaf Alfonso och John Polakowski. Både Olaf och John bröt sina näsor och deras krig var fantastiskt. Vill ni se alla fem ögonblick som Mr Harris listar så kolla här.
På samma gala som den episka matchen ägde rum slogs också två framtida UFC-fighters med varandra. Inga mindre än Chris Leben och Mike Swick. Chris Leben tog hem segern och blev WEC:s första mästare i mellanvikt. Kort därefter hoppade båda på The Ultimate Fighter 1.
2004 fortsatte att vara ett riktigt bra år för organisationen och den 21 maj på WEC 10 kröntes den första mästaren i lättvikt. Ingen mindre än Gilbert Melendez. Ja, ni som inte kände till WEC så mycket i dess tidiga år börjar nog få en bild nu av hur många framtida superstjärnor som passerat revy i WEC.
Året efter var inte mycket sämre det för HDNet testade det här med MMA genom ett samarbete med WEC. Man visade WEC 17, bandat, och vi vet ju alla vad HDNet haft för betydelse för sporten sen efter. 2006 började man visa WEC live på HDNet i och med WEC 18. Det var också, 2006, det året WEC höll ett speciellt kort (22) till ära av Ryan Bennett. Ryan var en kommentator tidigt i UFC och var en av grundarna av MMAweekly. Alla fighters på WEC 22 fightades gratis och pengarna gick till Bennets familj. En ovanlig gest som var imponerande. Det var också 2006 som Zuffa köpte upp WEC och plockade bort tungvikt och supertungvikten från WEC. Reed Harris och Scott Adams stannade kvar inom organisationen som ”general manager” respektive matchmaker.
2007 hade WEC slutat köra sina galor på Tachi Palace Hotel & Casino vilket innebar att en ny organisation startades som tog över stafettpinnen där nämligen Palace Fighting Championships. Den organisationen körde faktiskt inte mindre än 22 galor tills den slog igen i december 2009.
Urijah Faber var en fixstjärna som under 2007 försvarade sitt fjäderviktsbälte mot Joe Pearson och såg allmänt oslagbar ut nästan. ”Razor” Rob McCullough vann den vakanta titeln i lättvikten mot Kit Cope. Man började också visa sina galor bandade på kanalen Versus i början men i och med WEC 28 började man köra live där. Följande år, 2008, fick verkligen Miguel Torres det genombrott han förtjänat tidigare. Han hade redan dominerat under åtta års tid, men genom att han slog Chase Beebe och blev WEC:s bantamviktsmästare tog det snurr på allvar. Det var också 2008 som Urijah Faber tillsist förlorade efter en grym win streak på 13 kvalitativa matcher. Mike Brown som slog Faber och smått chockade världen. Faber hade försvarat bältet fem gånger innan han sprang på Brown.
2008 var också det år en av världens nu mest respekterade fighters kom till WEC. Jag talar givetvis om Jose Aldo som fightades för första gången i USA. Aldo vann över Alexandre Franca ”Pequeno” Nogueira. I slutet av året hoppade Scott Adams av som matchmaker och Sean Shelby klev in i hans ställe med fokus på de lättare vikterna. I samma veva lade man ner lätt tungvikt och mellanvikt. Lätta tungviktsmästare Steve Cantwell och hans närmaste rival Brian Stann gick över till UFC och det gjorde också Chael Sonnen. Paulo Filho hade tyvärr personliga problem och gick aldrig till UFC.
2009 lade man ner weltervikten också och mästaren Carlos Condit stack till UFC. WEC var nu en organisation som enbart sysslade med lätta viktklasser. Under 2009 slog också Jose Aldo mästaren Mike Brown och blev fjäderviktens konung.
Förra året, 2010, började även UFC köra galor live på Versus (UFC Live-serien) och på dess första kort körde man Brandon Vera vs. Jon Jones och det slutade ju med en förkrossande seger för Jones. I april 2010 testade man att köra WEC på PPV (WEC 48) och huvudmatchen stod mellan Jose Aldo vs. Urijah Faber. Försöket lades ner och man fortsatte att köra resten av sina galor på Versus.
Den 28 oktober 2010 befann jag mig på Superior Challenge fighterhotell med bland annat Hamid Corassani och många andra. Dana White skulle gå ut med något nytt och förhoppningarna var väl sådär lagom stora. Någon kom på att Dana White ju skulle släppa en nyhet och jag ringde Martin (här på MMAnytt) för att kolla vad nyheten var. Jag fick då reda på att Dana White gått ut med att UFC och WEC skulle bli ett. Jag minns det som igår hur förvånade många var där på hotellet.
Men en avslutningsgala skulle ändå hållas och det blev känt att Jose Aldo automatiskt skulle bli UFC:s fjäderviktsmästare. Den sista galan ägde rum den 16 december 2010 och var WEC 53. Ben Henderson vs. Anthony Pettis stod för huvudmatchen och även bältet i lättvikten. Ack vilken match det blev sen då! Det skapades verkligen historia den kvällen och om inte för matchen så för den fantastiska sparken av Anthony Pettis. Det var sagt att vinnaren där skulle få möta vinnaren mellan Edgar vs. Gray, men då den matchen blev oavgjord fick Pettis nöja sig med att i sommar (2011) möta Clay Guida. Vinnaren där får möta vinnaren Edgar vs. Gray 2.
En epok hade gått i graven och WEC finns i våra minnen. Många var de grymma galorna och de galna matcherna. Jag lyfter på hatten och bugar djupt i respekt för World Extreme Cagefighting, tack!
Här följer en video med många av de bästa matcherna som WEC hade att bjuda på. Tyvärr har han som gjort videon inte tagit med så mycket från tidiga WEC, men videon är grym ändå. Enjoy!
I och med att UFC och WEC blev ett fick också ringtjejen från WEC, Brittney Palmer, gå över till UFC
