För att UFC ska kunna svinga sig upp till nästa nivå på den globala idrottsmarknaden behöver de ett avtal som det med Reebok. Inga konstigheter.
Frågan är bara om UFC själva vet vilken sten som sätts i rullning.
HETAST JUST NU
Related Posts
Jon Jones, Tom Aspinall och UFC:s framtid på tungvikten
17 november, 2024
Dana White erkänner: “Mike Tyson hade rätt hela tiden”
17 november, 2024
”Han pissade på dig. Han drog helt enkelt fram k-ken och pissade på dig”, konstaterade Joe Rogan nyligen i sin podcast.
Att diskutera ersättningsnivåer med chefen kan lätt bli en känslig grej. Fråga Brendan Schaub. Efter att ha vädrat sitt missnöje med UFC:s stundande Reebokavtal blev han utpekad av Dana White som lögnare. Schaub stod visserligen på sig, men erkände i en halv reträtt att han kanske hade missförstått saken: att avtalet visst kommer att gynna alla fighters, och att hans ekonomiska bekymmer därtill bara var undantaget som bekräftar regeln.
Men Brendan Schaub har fel. Han är inget undantag.
Sedan avtalets innehåll offentliggjordes har flera namnkunniga fighters gått ut i media och avslöjat hur mycket de kommer att förlora i sponsorintäkter. Och siffrorna talar sitt tydliga språk – det kommer att svida. Och konstigt vore det annars. UFC:s ovilja att betala ut drägliga löner till organisationens bottensegment har under årens lopp tvingat fighters att förlita sig på hemliga bonusar och sponsorintäkter. När man nu som lök på laxen inför ett sponsoravtal som exkluderar alla individuella sponsorer och därtill baserar ersättningsnivåerna på antalet gångna matcher, kommer det såklart att slå extra hårt mot de fighters som inte befinner sig i organisationens toppskikt.
”Vi tar inga pengar själva. Allt går oavkortat tillbaka till våra fighters, förutom det som avsätts till välgörenhet”. ”UFC försöker bara komma ikapp andra stora aktörer med liknande avtal”, har Dana White och Lorenzo Fertitta sagt i en kommentar.
Och det stämmer, ju.
I det landskap som befolkas av livsstilsföretag à la Reebok doftar det förföriskt av fluffiga kärnvärden och snitsiga slogans. Jättekolosser som vill förmedla bilden av hur de med en behaglig air av humanism och filantropi förbättrar vår vardag. Det är den här världen som UFC vill in i. Det som på ytan framställs som ett varmt handslag goda vänner emellan handlar såklart enbart om att i slutändan omsätta goodwillen i pengar. Att ge varandra draghjälp och öppna upp så många nya marknader som möjligt.
På så sätt är det ironiskt. Att ett avtal vars främsta bevekelsegrund ligger i att locka pengar och legitimitet åt en kontroversiell sport istället kommer att befästa bilden av UFC som en vinstmaskin som tar väl hand om sina storstjärnor men som samtidigt behandlar sina sämst betalda fighters som slagpåsar (pun intended).
Nåväl. Idrottsligor har alltid fungerat som klassamhällen i miniatyr. Frågan är bara hur de i botten ska överleva.
Som Chael Sonnen, en av få som försvarat avtalet, påpekade skiljer sig Reebokdealen inte nämnvärt från liknande avtal inom andra idrotter. Det är sant. Han glömmer dock två viktiga skillnader: månadslöner och fackföreningar. Medan de flesta andra stora sportorganisationer betalar ut månadslöner till sina spelare är UFC-fighters hänvisade till några få matchtillfällen per år. Där de ofta låga och oregelbundna inkomsterna gör varje oförutsedd händelse potentiellt förödande. Och för att ta ett närliggande exempel, som ett resultat av framgångsrika fackliga förhandlingar ökar NFL:s minimilön med 15.000 dollar per år, vilket under 2015 kan ge en rookie en årsinkomst på hela 435.000 dollar. Riktigt så ser det inte ut i MMA-världen.
Men oavsett vad UFC tror ligger Reebokavtalets verkliga potential inte i de varumärkesstärkande effekterna, utan snarare i något oförutsett, som på senare tid kommit att uppmärksammas av allt fler.
När UFC börjar diktera vad de anställdas ska bära för kläder överskrider de gränsen för vad som normalt kan krävas av frilansanställda. För en arbetsgivare innebär fastanställd personal som bekant ökade skyldigheter, till exempel inbetalningar till pensioner och olika typer av försäkringar. Men också ökade befogenheter att detaljstyra personalen; att i vissa yrken bestämma hur de ska klä sig. De befogenheterna saknar UFC alltså idag. Eller? Om så är fallet riskerar avtalet att förvandlas till en rävsax: antingen får de bryta det, eller helt enkelt erbjuda sina fighters fasta anställningar.
För den glidande skalan mellan fasta anställningar och frilansavtal är inte betydelselös.
I en intervju med Bloody Elbow från 2013 berättade Dr. James B. Dworkin och Professor Zev J. Eigen, två forskare med inriktning mot arbetsrätt och fackföreningar, att just frilansanställningarna varit den främsta anledningen till varför vi ännu inte sett någon fackförening för MMA-fighters. För även om UFC:s kontrakt är så pass restriktiva att deras fighters egentligen borde kvala in som fastanställda, skulle varje försök att starta fackförening tvingas passera genom nålsögat i National Labor Relations Board, USA:s federala organ med uppgift att övervaka fackföreningar, och där skulle deras begäran med stor sannolikhet avslås med hänvisning till de fria anställningarna. Kravet har därmed varit dött i sin linda.
Men nu börjar alltså spelplanen att ändras.
Har UFC förutsett den här utvecklingen? Oklart. De senaste månaderna har det dock mullrats mer än vanligt i leden och spekulationerna tog återigen fart när Nate Quarry lade ut en logga föreställandes Mixed Martial Arts Fighters Association, med texten ”Our answer to Reebok and UFC”. Om målsättningen är en fackförening för UFC-anställda har de alltså bättre förutsättningar än på mycket länge att lyckas.
UFC har hela tiden försvarat avtalet med Reebok, och kallat det för en potentiell ”deal breaker” som kommer påverka hela MMA-världen. Det kommer de möjligtvis att få rätt i, om än på ett oanat vis.
