Det har åter blivit dags för svensk MMA-historia. Veckans lista tar det från början och gör en tillbakablick på sportens invecklade väg från myter och legender till socialt accepterad underhållning.
HETAST JUST NU
Startskottet för sporten som skulle bli MMA skedde egentligen några månader innan första UFC-galan. Redan 1992 intervjuade tidningen Playboy Rorion Gracie, som erbjöd en dramatisk berättelse om utmanarmatcher och kamp utan regler. Den artikeln nådde även Sverige, men under en tid där kampsport bestod av mycket myter och snack var den sortens uttalanden vanliga. Det var först när Gracies gick in i en bur och slogs inför tv-kameror som världen vaknade. Svallvågorna nådde även ett halvt jordklot bort, där svenskarna konfronterades med den nya sortens kamp. Detta är vad som skedde därefter.
Eftersom Fighter Magazine var den enda media som dokumenterade de första åren, innan Internet tog över som främsta forum, har tidningen fått agera som illustration av hur klimatet såg ut under den här perioden.
Den svenske skribenten hade problem att skilja på ”challenge” och ”championship”. Men det hade å andra sidan UFC:s första kommentatorer också.
1994
Efter att UFC debuterar i USA sprider sig fenomenet över världen och når till slut Sverige. I brist på Internet sker det med några månaders fördröjning. Galorna dyker upp på VHS-band till försäljning men betraktas ännu inte som idrott. Filmerna marknadsförs av samma postorderföretag som kränger ”Faces of death”, påståda snuffilmer och liknande sensationslysten underhållning. Galorna skapar kraftiga reaktioner, även om ingen riktigt förstår vad de tittar på. Vanlig media ägnar inte nyheten någon stor uppmärksamhet och Fighter Magazine skriver om galorna med ett kritiskt tonfall. Skribenten använder formuleringar som ”tillbaka till djungeln” och beskriver brutala avslut som ”avrättning”. Det påpekades även att deltagarna satt fast i en bur de inte kunde fly ifrån och frågan ställdes när det första dödsfallet skulle ske. Samtidigt anade man en fascination mellan raderna. Precis som i resten av världen fick kampsporten en reality check av det som pågick bakom hönsnätet.
Varenda kampsportstidning i världen skrev om Boztpes utmaning. Det här var så seriöst och dramatiskt kampsport kunde bli 1995.
1995
Pilgrimsresorna börjar. Efter att UFC har möblerat om verklighetsuppfattningen hos svenska kampsportare, bestämmer sig ett äventyrligt gäng för att uppsöka den nya tidens kamp. Nikolaj Malmkvist blir den förste svensken att delta i en match, vilket sker på ryska IAFC i Moskva. Samma år deltar Rikard Andersson, Richard Bohlenius och Anders Cardell på den experimentella holländska galan Battle of Amstelveen. All tre förlorar sina matcher, vilket väcker intresset för markkamp. Bohlenius och Anderson beger sig till Brasilien för att utforska Gracies jiu jitsu-system. August Wallén och Omar Bouiche väljer en annan väg och reser till Miami i USA för att lära sig shootfighting, som blivit känt tack vare Ken Shamrocks medverkan i UFC. Fighter Magazine, som fortfarande är ensamma om att uppmärksamma vad som pågår, fortsätter att rapportera om UFC och blir allt mer positivt inställda. Men ännu är inte alla övertygade om att den nya sortens kamp verkligen är så revolutionerande. När wing tsun-profilen Emin Boztepe utmanar Gracies skapas rubriker över hela världen. Många tror att den legendariske slagskämpen Boztepe kan exponera Gracies och visa att traditionell kampsport fortfarande är oslagbar, men utmaningen resulterar inte i någon fight och allt rinner ut i rykten och spekulationer.
1996
Rikard Andersson använder sina nya grapplingkunskaper på holländska galan Cage Fight Tournament och blir den förste svensken att vinna en fight i den nya sporten. Samtidigt börjar den nya sortens fighting läras ut i Sverige av pionjärerna. Namnet ”MMA” existerar ännu inte och det finns heller ingen riktig definition på företeelsen. Wallén och Bouiche lär ut shootfighting och andra lär ut brasiliansk jiu jitsu. Det förekommer därtill rykten om ljusskygga och hemliga klubbar som lär ut kamp utan regler, men det dyker aldrig upp några fighters från det hållet. Alla har en vag uppfattning om att allt egentligen är samma stil, men det är fortfarande uppdelat beroende på organisation eller instruktör. Det är även under denna period som svenskarna blir varse om att den nya kampformen inte endast utövas i UFC, utan även växer stort i Japan.
Traditionell kampsport frontalkrockade rejält med den nya fightingkulturen.
1997
Året när tävlandet satte igång på allvar. Bouiche debuterar i Pancrase, som vid denna tid betraktades som en fullvärdig konkurrent till UFC, och blir därmed Sveriges första riktiga proffsfighter. Wallén går sin första shootfightingmatch i Miami och vinner. På hemmaplan blir shootfighting den första formen av MMA som arrangeras i tävlingsform. På grund av oklarheter kring reglerna urartar en tidig tillställning vilket resulterar i ett mindre upplopp. Den nya fightingkulturen hejdas dock inte av bråket och tävlingarna fortsätter växa i både i antal och storlek. Reglerna utvecklas med tiden och blir mer synkade med de internationella trenderna, och än idag är shootfighting den svenska tävlingsform inom MMA-kulturen som har flest deltagare och evenemang. Fighter Magazines dåvarande chefsredaktör Benny Hedlund skriver en bekymrad artikel om konflikten mellan traditionell budo och burslagsmål. Nymodigheterna skakar om den svenska kampsportsscenen som inte längre kan blunda för att saker är på väg att förändras.
Nyheter om ”NHB” krävde en halvsida av definitioner och förklaringar i ett tappert försök att reda ut vad man egentligen pratade om.
1998
På andra sidan Östersjön får Norden får sin första riktiga MMA-gala Finnfight. Tävlingen sorterar under begreppet No holds barred (NHB) och liknar de tidiga UFC-galorna. Deltagarna fightas utan handskar och får i stort sett göra vad som helst i ringen. Rikard Andersson och några av hans elever vågar sig på att delta i debutgalan. Efter två segrar på samma kväll bekräftar Andersson att svenska fighters kan hantera den hårda tävlingsformen. På nästföljande gala deltar namn som Olof Inger, Robert Sundel och Hans Ersson. I samband med framgångarna sås fröet till en diskussion som ska prägla MMA-snacket under de kommande åren. Vad är egentligen förebilden och framtiden? Är det UFC, BJJ, japanska galor, den strikt organiserade shootfightingen eller regellös NHB? Sporten förgrenar sig över världen och nya varianter uppstår hela tiden. Förvirringen hejdas något av det nya informationssamhället. Internet är inte längre ett mystiskt väsen och svenska fans börjar utbilda sig online, främst via nystartade sidan Sherdog som snabbt blir det mest populära diskussionsplatsen.
1999
Richard Bohlenius och hans norska elev Joachim Hansen, som ännu är helt okänd, tävlar och vinner på Finnfight 3. Omar Bouiche fortsätter tävla på Pancrase i Japan. Samtidigt vinner August Wallén en världsmästartitel i shootfighting i USA. De stora skillnaderna i regler på olika evenemang sätter fart på snacket om hur sporten ska utövas och hur olika meriter står sig mot andra. Det uppstår lite käbbel om värdet på titlar och kunskaper hos de främsta instruktörerna. Begreppet ”MMA” når för första gången Sverige, men de flesta håller fortfarande fast vid gamla uttryck. På hemmaplan sker samtidigt en slags motreaktion när turneringen Fighter submission wrestling tournament bjuder in alla utövare som vill delta, oavsett om de tränar BJJ, NHB eller shootfighting.
2000
Shootfightingtävlingar har blivit vardag men stilen tilltalar inte alla. Den nya aktören MMA Alliance skapas och BJJ får ett stort lyft i Malmö, där flera elever lämnar shootfighting för att helhjärtat satsa på brasiliansk kamp. Utländska profiler som Fabio Gurgel och Leo Negao kommer på besök vilket hjälper stilen att spridas och bli mer etablerad. Ett styrkeprov för svensk grappling visar sig när Rikard Andersson får en inbjudan att delta på ADCC i Abu Dhabi. Den lovande talangen Jani Lax tävlar på Finnfight 4 och lyckas besegra Joachim Hansen på submission. Efter att Hansen några år senare utvecklas till Skandinaviens främste fighter, växer meriten till att bli den största svenska segern på många år. Fighter Magazine har vid det här laget accepterat burfighting som en legitim kampsport och skriver nästan bara positivt om stilen. Många äldre kampsportare med rötter i budo får nog av utvecklingen, säger upp sina prenumerationer och skriver arga insändare. Samtidigt vaknar en pratglad kultur online där de första svenska diskussionsforumen för kampsport skapas. Burkamp och BJJ blir snabbt det mest populära samtalsämnet.
Vinnarna på Frank Shamrock Invitational. August Wallén, Joachim Hansen och Joakim Engberg är några av profilerna på bilden.
2001
Den första skandinaviska K-1-galan arrangeras i Köpenhamn, vilket blir början på några år av comeback för renodlat stående fighting. Intresset för markkamp svalnar något hos kampsportsfans i allmänhet, men utvecklingen i de svenska gymmen går framåt. Lokala Bad boy cup blir en prestigefull arena för BJJ-utövare och i Göteborg arrangeras grapplingtävlingen Frank Shamrock Invitational, som stärker bilden av att Sverige börjar bli en fullvärdig medlem i den globala utvecklingen. Den mest regellösa formen av fighting är dock fortfarande kontroversiell och det krävs utlandsresor för de som vill tävla med slag på marken och friare regler. David Bielkheden, som tretton år senare kan anses vara Sveriges mest erfarne proffsfighter, går sin debutmatch på Finnfight 5. Jani Lax blir som förste svensk inbjuden att delta i växande organisationen M-1 i Ryssland. Fighter Magazine börjar använda uttrycket MMA på allt utom de mest brutala tillställningarna. Det markerar även slutet på begreppsförvirringen i landet. De flesta finner sig i det nya namnet, oavsett vad de tränar. Den nya sporten uppmärksammas knappt av vanliga dagstidningar och nyhetsprogram, även om det skrivs några förvirrade artiklar när det upptäcks att artisten Robyns nya pojkvän (NHB-pionjären Olof Inger) tävlar i ”dödsgalor”.
Svensk MMA stod till synes inför en ljus framtid, ovetande om motgångarna som snart skulle braka loss på grund av interna konflikter, en politiker på korståg och skandalsugna kvällstidningar. Men det spar vi till nästa vecka.