Snacka går ju. Så även i MMA. I bruset av röster och åsikter har några repliker blivit oförglömliga. Veckans lista tittar tillbaka på orden som uttalats och konsekvenserna de fick.
Spontant kommer man kanske att tänka på Chael Sonnen när ämnet citat avhandlas. Men även om gangstern från Oregon är en retorisk mästare och slängd i käften som få, har Sonnen sällan sagt något med en djupare betydelse. Veckans lista fokuserar på ordvalen som upprepades och lämnade ett avtryck, av olika skäl. Som hedersomnämnande ligger kommentarfältet öppet för våra läsares egna favoriter.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Dricus Du Plessis VS Sean Strickland, tog domarna rätt beslut?
29 januari, 2024
”Mr Coleman is very strong”
Under mitten av 1990-talet fanns det två supermakter inom MMA, Graciefamiljen och amerikansk brottning. Män Som Mark Coleman hade just ritat om kartan för hur man skulle fightas i buren och den brasilianska familjen föredrog matcher i Japan. Därmed uppstod frågan om vem som hade vunnit om de möttes. Rickson Gracie ansågs allmänt vara familjens främste kämpe. Delvis på grund av det proffsrecord som slutade på 11-0, men ännu mer på grund av påståendet att vara 400-0 i osanktionerade utmanarmatcher. När den mytomspunne Gracien tillfrågades om den då regerande UFC-mästaren Coleman, blev svaret citatet ovan. Därefter utvecklades ”Mr Coleman is very strong” till ett viralt fenomen på diskussionsforum. Det är inte helt lätt att förklara varför det ansågs så roligt och blev så ständigt citerat och upprepat. Kanske för att det illustrerade hur stelt brasilianska fighters ofta uttrycker sig på engelska. Kanske för att Rickson med fem ord summerade varför den generationen av Gracies aldrig mötte någon monsterbrottare.
”Petey, my heart!”
Ken Shamrock ansågs fortfarande runt sekelskiftet vara en legitim och respekterad fighter som i stort sett endast mötte toppnamn. Under kontrakt med Pride FC, mötte den amerikanska shootfightern lokale favoriten Kazuyuki Fujita 2000. Den japanske brottaren var känd för sin stryktålighet och förmåga att undvika submissions. Kort sagt hade Shamrock ingen framgång med att avsluta fighten trots övertag på alla nivåer och drogs in i en energikrävande matchbild. Efter bara sex minuter var Shamrock förbrukad av den hopplösa uppgiften. Ringhörnan bröt fighten efter att Shamrock stapplat mot sin sekond Pete Williams med orden ”Petey, my heart!”. Bönen till ringhörnan kunde lätt tolkas humoristiskt, men bottnade i att Shamrock trodde sig ha fått en hjärtattack. Något så allvarligt hade dock inte inträffat och den dramatiska scenen fick aldrig riktigt någon förklaring. Passande nog markerade förlusten punkten när Shamrock började förlora betydligt fler matcher än han vann, och istället övergick till att bli något av en drama queen.
”It’s embarrassing to a lot of people”
2004 var Matt Hughes inte bara kung över weltervikten utan ganska mycket hövding över allt som gällde burkamp. Bonden från Illinois var 35-3 totalt, hade en svit på 13 raka segrar och hade jämnat alla utmanare med marken. Inte ens en spark i skrevet och nära medvetslöshet utdelat av Frank Trigg kunde avsätta Hughes från tronen. Därför ansågs det chockerande när den kaxige lättviktaren BJ Penn ville hoppa upp en viktklass och utmana om bältet. Ännu mer förvånande var att Dana White godkände detta. Hughes var förolämpad och menade att hela spektaklet var ett hån mot sporten. ”It’s embarassing to a lot of people what he’s doing”, förklarade welterviktens patriark med en nedlåtande ton. Sedan gick det som det gick. Penn slog ner och ströp ut Hughes i första ronden och firade sin seger med att ge Hughes en blodig kyss på munnen. Den avsatte mästaren satt kvar på canvasen med ett generat leende, förnedring i ögonen och blodiga läppar. Pinsamt var ordet. Det var segern som upphöjde Penn till publikfavorit och även om Hughes tog tillbaka tronen, ansågs han aldrig lika övermänsklig igen.
”The living death”
Medvetet trash talk och liknande marknadsföring var länge ett outvecklat begrepp inom MMA. Men det fanns två undantag, Ken Shamrock och Tito Ortiz. De två högljudda skrävlarna visste hur man spelade tillräckligt mycket teater för att elda på publiken. Ställda mot varandra blev det nästan för mycket av det goda, vilket syntes på presskonferensen inför deras första match. Shamrock hotade med ”beat you into the living death”, vad i hela friden det nu skulle betyda. Som respons på hotet att bli förvandlad till zombie, svarade Ortiz med ett forcerat hånskratt. Hela scenen var svårt krystad och så oäkta att ingen kunde ta pladdret på allvar. Trots detta väcktes publikintresset något enormt. Någonstans här började andra fighters inse att en stor käft och skolgårdsmuck kunde vara värdefullt. Eran av trash talk hade inletts, även om det skulle dröja till Chael Sonnen innan det dök upp en sann mästare i konsten.
”Do you wanna be a fucking fighter?”
Dana Whites brandtal i den första säsongen av The ultimate fighter hade en oskyldig bakgrund. Fighters i huset visste inte om de behövde gå matcher och fixa vikten under inspelningens gång. Istället för att endast besvara frågan med ett ”ja”, passade White på att förklara hela sin inställning till yrket som proffsfighter. Flera av deltagarna upplevde att utskällningen var motiverande, men framför allt grundades UFC:s officiella syn på sin talang där och då. Sedan dess har White hållit fast vid inställningen och fortsätter vara intolerant mot fighters som fuskar, fifflar, latar sig eller prioriterar något före sina karriärer. En slavdrivare som behandlar sin talang som om de var travhästar, eller en ledarfigur som vet hur verkligheten ser ut? Om man saknade en åsikt om White tidigare, skapade man sig en efter det talet.
”He may wanna go back to Japan”
När Anderson Silva anlände till UFC 2006, var det mitt under den rådande diskussionen om USA vs. Japan. Var talangerna från Pride FC överlägsna de som fightades i UFC eller var den japanska scenen en orgie av ojämna matchningar som fick vem som helst att se bra ut? Enligt Chris Leben som välkomnade ”The spider” till buren, gällde det senare. Innan matchen nöjde sig Leben inte med att bygga förväntningar och utlova stryk, han tog sats i den rådande diskussionen och föreslog att ”He may wanna go back to Japan where the competition is easier”. Sällan har en profetia slagit mer fel. Leben överlevde 49 sekunder, efter att ha blivit totalt överkörd av nykomlingen. Om något fick Silva motståndet att se betydligt enklare ut i USA, vilket förstås roade alla fans av Pride FC. Utklassningen resulterade även i omedelbar titelchans, vilket som bekant ledde till den längst regerande mästare UFC har sett.
”Not bad for an old man”
Randy Couture har egentligen aldrig blivit särskilt uppskattad för sin fightingstil. ”The natural” har framför allt vunnit respekt för sin förmåga att besegra svåra förutsättningar, där ålder är den som ofta uppmärksammas. Efter att Chuck Liddell för andra och sista gången slog ut Couture och för gott avlägsnade 43-åringen från den lätta tungvikten, ansågs pension varadet enda valet. När beskedet kom att Couture tänkte göra comeback i en tyngre viktklass och dessutom angripa titeln direkt, var det få som trodde på fler mirakel. För gammal, med för många förluster och inget utrymme för nya grepp var det fler som misstänkte att åldermannen inte förstod sitt eget bästa. Men ännu en gång lyckades sportens främste veteran hitta botemedlet mot tidens tand. Försvarande mästaren Tim Sylvia var maktlös inför gamlingens kombination av strategi, järnvilja och ettrighet. Det var en Davids seger över Goliath på alla nivåer. På presskonferensen efteråt krönte Couture sin prestation med ett par välvalda ord. Istället för att gasta om alla som tvivlat och dömt ut honom, konstaterade den nye mästaren bara ödmjukt vad alla hade insett: ”Not bad for an old man”. Synen på ålder och kroppsliga begränsningar förändrades för gott.
”Don’t be scared homie”
Diazbröderna är en outtömlig källa för citat, i synnerhet om man gillar en eftersmak av asfalt och bad boy-vibbar. Men grabbarna från Stockton är mer än bara tomma ord av arrogans. MMA-publik uppskattar inte bara kaxighet. De vill även se talang, teknik och styrka. Men mest av allt törstar åskådarna efter att se fighters som är totalt orädda. Med gänglig kroppsbyggnad och blygsamma muskler ser varken Nick eller Nate särskilt skräckinjagande ut. Detta faktum gör deras orädda inställning så hedervärd. Inför synen av en vandrande pinne som planterar fötterna, släpper ner garden och hetsar en belgian blue att klippa till dem på käften om de kan, är det stört omöjligt att inte bli en fan av bröderna Diaz. I dessa tider av poängfighting och strategiska nedtagningar kan inget vinna mer support än att våga släppa tyglarna och bara slåss om saken. Eller för att summera det i samma ord som Nick Diaz riktade mot sin rival KJ Noons i Strikeforce 2008: ”Don’t be scared homie”.
