Veckans lista är en naturlig fortsättning på berättelsen om pionjärerna som byggde svensk MMA. Den första kullen av elever som gick matcher kan sägas vara den minst kända generationen av svenska fighters. De tävlade på suspekta evenemang med varierande regler, tvivelaktig matchning och mycket konstigheter. Men de beredde även väg för den tredje generationen, gänget som verkligen satte Sverige på kartan med kontrakt i UFC och andra milstolpar.
Omar Bouiche, Rikard Andersson, Richard Bohlenius och August Wallén var första generationen, kvartetten som byggde sporten. Detta är storyn om generationen som kom efter. Dags för nostalgitripp.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Grappling är en del av sporten, eller?
25 november, 2024
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Lax på avskedsmatchen
Jani Lax (10-8)
Lax kan betraktas som den främste doldisen bland proffsen i svensk MMA, om man ser till hur mycket som finns att berätta i förhållande till hur blygsamt kändisskapet blev. Karlstadsbon kan också utan konkurrens betraktas som den ende riktige frilansaren. Grunden lades hos alla de fyra pionjärerna, utan att välja någon tillhörighet. Lax lärde sig fightas av alla som hade något att lära ut, men valde också att stå utanför den svenska MMA-kulturens tradition av lojalitet och teamtillhörighet. Undantaget ett långt samarbete med Marko Leisten och projektet Team Scandinavia, var Lax en ensamvarg under hela sin karriär (till och med representerad som en enmansklubb under en period). Potentialen visade sig tidigt med den mest imponerande meriten som svensk MMA tog under många år, en submissionseger mot Joachim Hansen i Finn Fight år 2000. Lax stod även för milstolpar som att bli först i globala organisationen M-1 (2001) och den ende svensken att delta i K-1 Heroes (2005). Prestigematcher varvades med mindre glamourösa tävlingar i en rasande svit av bisarra anekdoter under den stormiga karriären. En gång åkte en besviken Lax hem från Japan med avbruten arm, ovillig att gå till läkaren. Än idag kan han inte räta ut armen. En annan gång fick Lax både käken och skenbenet knäckta i en regellös kamp i Finland. Bortom de organiserade matcherna på respektabla arenor, var Lax en man som tog fighter där de dök upp och inte lät sig hindras av främmande regelverk och andra detaljer. Det nedanstående citatet från en intervju i Fighter Magazine härom året sammanfattar i sann 1990-talsanda, hur slagskämpen från Karlstad såg på tävlingar:
”Det var en annan tid. Det fanns hur många skumma tävlingar som helst, combat grappling, combat wrestling, combat hit och dit. Jag har gått kanske 50 så kallade MMA-matcher, även om det inte kallades MMA på den tiden. Ibland slogs vi i rena utmanarmatcher utan domare, med bara våra kamrater runt i en ring. Men det var fortfarande idrott, vi ville se vem som var bäst.”
Efter en sista seger på sin egen gala Vision FC 2012, avslutade Lax karriären.
Hans Ersson (2-1)
En av Bouiches första elever hade redan grunden lagd i konsten att slåss innan han tränade sitt första pass. De som kände till Ersson på 1990-talet har använt alla ord mellan ”naturbegåvning” till ”livsfarlig” för att beskriva stockholmarens talanger i att dela ut stryk, med eller utan regler. Säkert är att Ersson var en man som inte fruktade att gå in i en fight mot vem som helst, under vilka omständigheter som helst. MMA var det givna svaret med de förutsättningar som redan fanns. Som många andra ifrån den här generationen, debuterade Ersson på en Finn Fight-gala 1998. På en och samma kväll bankade svensken ut två motståndare, innan det tog stopp i finalen mot den tredje och siste. Det kunde blivit mer, många har undrat hur mycket mer, men en olyckshändelse med tragiska konsekvenser ville annat. Ersson blev delvis förlamad och tvingades anpassa sig till ett liv vid sidan av tävlingsarenan. Talangen och blicken för obeväpnad kamp försvann inte och än idag coachar Ersson sina adepter på Fightzone Stockholm, sittandes vid sidan av mattan i sin rullstol. Trots att det inte blev någon storartad karriär eller pampiga meriter, är Ersson en av de pionjärer som alltid omtalas med respekt av det gamla gardet som vet vilken kapacitet som rymdes i den mytomspunne slagskämpen.
Olof Inger (3-1)
En av de mest kortlivade stjärnorna i svensk MMA runt sekelskiftet var naturbegåvningen Inger. Fostrad av Bouiche som en av Pancrase gyms första talanger, började det starkt med tre snabba vinster mot dåtidens elit i Finland. Det var på andra sidan Östersjön som de mest vågade debuterade, på den tiden när pionjärorganisationen Finn Fight körde utan handskar och väldigt få regler. Inger avgjorde sina första matcher snabbt och spåddes en lysande framtid, men efter en förlust mot Nordens första riktig stora stjärna Joachim Hansen 2001, tog sagan oväntat hastigt slut. Inger försvann från kulturen och hittas numera på ett amerikanskt universitet där han sysslar med abstrakt konst.
SM i shootfighting 1998. Millgart, Hagstrand, Engberg,Mparmpagiannis, Hallberg och Grandin
Joakim Engberg (7-6)
En man som de flesta känner igen som tränare idag, hade en tävlingskarriär som till stor del har gått förlorad i historieböckerna. Under 1990-talet var begreppet MMA okänt, sporten var uppdelad i olika begrepp och regelverk, där det mest var slumpen som avgjorde var talangerna hamnade. Vissa tilltalades av den regellösa råheten i så kallad NHB (No holds barred), andra fick upp intresset för den brasilianska jiu jitsu-mentaliteten. Ett annat stort gäng fastnade för den svenska shootfightingen under Wallén. I den världen var Engberg förmodligen 1990-talets främsta namn. Från 1997 till 2003 gick ”Joxo” 17 matcher på raken mot det bästa motstånd som gick att hitta i Sverige utan att förlora en enda. Majoriteten avgjordes på submission. På grund av hur saker har utvecklat sig, betraktas dessa matcher endast som amatörmatcher idag, men det var den enda tävlingsform som erbjöds på svensk mark på den tiden. När proffsdebuten väl skedde 2003, var det kanske några år senare än vad som hade varit optimalt. Engbergs record, som det ser ut enligt en modern definition, är därför inte helt rättvisande. Efter en sista seger på Vision FC 2011 drog sig göteborgaren tillbaka för att i framtiden helt satsa på att bygga upp nya talanger på sin klubb GBG MMA.
En modern och civiliserad variant av Sundel
Robert Sundel (8-4)
Det är inte lätt att föreställa sig att den softa farbrorn som fostrar framtidens ungdomar nere på Frontier i Malmö, mannen bakom Martin Svensson och Emil Hartsner, en gång i tiden låg och bankade in pannben med bara knytnävar och skallningar i en finsk ring. Men Sundel, ursprungligen en elev till Bouiche, deltog också i Finn Fight på den historiskt betydelsefulla galan 1998 när reglerna var som mest primitiva. ”Bobby” gick in i gamla tiders blodiga drabbningar mot den tidens storheter med namn som Nico Nasieri och Sauli Heilimö och vann mer än han förlorade. Efter en sista match 2004 övergick Sundel helt till att vara engagerad i sporten via andra uppgifter som tränare, domare, matchmaker och tävlingsarrangör.
Bergman till vänster efter matchen mot Mezger
Daniel Bergman (3-1)
Bergman var på många sätt före sin tid, som den förste svenske fightern med den typ av kroppsbyggnad man numera tar för givet i sporten. ”Belgian blue” som den massive stockholmaren kallades, rev först av nio vinster på tio matcher på shootfightingscenen runt sekelskiftet. Proffskarriären fortsatte i samma tempo med tre raka segrar på framför allt danska galor. När Skandinavien till slut var redo för modern MMA, med införskaffandet av bur och internationella regler vilket skedde med galan EVT som skapades 2003, behövdes ett lokalt namn för att mäta sig mot en gästande kändis. Det blev Bergman som fick jobbet, matchad mot den internationellt meriterade UFC- och Prideveteranen Guy Mezger. Det var första gången en lokal talang gav sig på en stjärna från världen utanför. Bergman gav gästen en match även om det slutade i förlust. Sedan dess har det varit tyst om bjässens förehavanden, även om det ryktas att han då och då siktas på Sthlm shoot än idag.
Arben Latifi (2-1)
Ilir Latifis äldre och mindre kände bror hade som många andra i den här listan, en kort men intensiv karriär. Efter fem matcher på den lokala amatörscenen i slutet av 1990-talet, bar det av till Finn Fight 2001. Till skillnad från de flesta svenskar mötte Latifi inte en finnländare utan matchades mot en ung och okänd David Bielkheden. Malmöiten vann fighten, men gick endast två proffsmatcher till efter det.
Bobby Rehman (7-1)
Det närmaste Sverige hade en knockoutkung innan Alexander Gustafsson dök upp, var Bouiches trogne elev Rehman. Direkt in på proffsarenan utan några amatörmatcher vann ”Danger” alla sina matcher mellan 2003 och 2008, fyra av dem på knock. Efter en sista match mot brasilianske stamgästen Daniel Acacio, en poängförlust, drog sig Rehman tillbaka för att fokusera på förbundsuppdrag, coachning och andra roller inom sporten.
Navid Yousefi (4-7-2)
I det talangfulla gänget som skapades på Hilti i Stockholm runt sekelskiftet, är Yousefi den som fått minst av ett erkännande hos nutidens fans. Samtidigt som Madadi, Bielkheden och Abedi nådde lokal stjärnstatus, hamnade Yousefi något i skymundan. Med ett record som endast visar en knapp tredjedel vinster är det svårt att göra sig ett namn, men backar man en bit i historieböckerna såg det annorlunda ut. Yousefi proffsdebuterade 2004 och inledde med att gå oavgjort mot de finska bröderna Lähdesmäki, vilket inte var en liten sak på den tiden. Därefter följde en seger på hemmaplan när EVT för andra gången besökte Stockholm. Framgångarna var tillräckligt för att motivera chansen att få tävla i Japan på Shooto 2006, tillsammans med David Lejenäs och Per Eklund. Alla de tre svenskarna fick möta den japanska eliten den kvällen och åkte hem med förluster. Därefter blev det fler nederlag än framgångar för den hårt matchade Yousefi, som kan stoltsera med den ovanliga meriten att aldrig ha mött någon med sämre record än vad han hade själv.
Hallberg då och nu
Jesper Hallberg
Vissa hamnade som sagt inom shootfighting när valet erbjöds om vilken klubb man skulle tillhöra på 1990-talet. Därmed är de förevigade som amatörfighters, vilket gör bilden av deras påverkan på sporten svår att mäta. Hallberg är en av profilerna från den tiden. Stockholmaren har främst synts i bakgrunden, inte minst i hörnan på Alexander Gustafssons UFC-matcher, men har även stått i många burar och ringar själv. 19-3 i amatörmatcher mot det bästa epoken hade att erbjuda, inklusive namn som Tor Troeng och ovanstående Ersson och Sundel, sammanfattar stockholmarens framfart.
(Veckans lista är fokuserad på doldisarna i den andra generationen av fighters, vilket är anledningen till att David Bielkheden, Per Eklund, Diego Gonzalez, Tor Troeng och alla fighters som fortfarande är aktiva saknas.)
Hedersomnämnande: Anders Eriksson (30 matcher i shootfighting, 1-1 som proffs), Andreas Juhlin (19-3 som amatör), Klas Åkesson (5-1 som amatör, 5-3 som proffs), Anthonie Rethmeier (17-7 som amatör), bröderna Mparmpagiannis och väldigt många fler.
