I helgen fick vi ta del av något speciellt, något utöver det vanliga. Att Ronda Rousey är en av sportens mest dominanta mästare visste vi redan. Att hon skulle avverka vad som än en gång nämndes som hennes tuffaste utmaning hittills på 14 sekunder hade nog ingen förväntat sig. Förutom ’Rowdy’ själv det vill säga. Det har funnits många som haft starka argument för att kalla sig för sportens främsta någonsin – frågan är om UFC:s bantamviktsmästarinna inte på allvar lagt beslag på den titeln nu.
Vad var det egentligen som hände? Kan det verkligen vara på riktigt? Personligen måste jag erkänna att jag lutade åt Ronda Rousey (11-0), att hon än en gång skulle försvara sitt bälte. Samtidigt trodde jag verkligen att det skulle bli hennes livs utmaning. Ett par tuffa ronder, några jobbiga situationer och en Cat Zingano (9-1) som gjorde sitt allt för att hålla fast vid drömmen om en UFC-titel. Så blev det som känt inte. 14 sekunder tog det för 28-åringen att sjunka in ett vackert armlås. Det finns inte mycket annat att göra då en olympisk medaljör i judo håller fast i din arm – du klappar. Det var precis vad Zingano gjorde och besvikelsen till trots erkände till och med hon att det var en välförtjänt seger.
Sekvensen i sig är redan historisk. Det snabbaste avslutet i UFC:s titelhistoria. En mästarinna som återigen visar varför hon är organisationens för tillfället största och mest hyllade stjärna. En nedslagen utmanare som såg sitt hårda arbete och den långa väg hon vandrat bli till ingenting, förpassas till ett minne blott.
UFC har sett en hel del stora mästare komma och gå. Bara idag kan vi skatta oss lyckliga över att vi med jämna mellanrum får ta del av utövare såsom lätt tungviktsmästaren Jon Jones (21-1), Cain Velasquez (13-1) och Demetrious Johnson (21-2) för att nämna några. Alla tre oerhört dominanta och svårslagna. Men ingen kan i mina ögon likställas med Rousey. Det är bara då hon talar om att hon är bäst någonsin och att hon kommer lämna sporten som obesegrad som man faktiskt tror på orden hon säger. Hon är hittills ensam om perfektion – 11 vinster, lika många avslut. Bara en gång har hon gått ur den första ronden. Det är nästan svårt att tro att hon är på riktigt!
Rousey nämnde själv Holly Holm (8-0) och Bethe Correia (9-0) som kommande motståndare. Båda obesegrade och båda oerhört tuffa. Vad som slår mig med ’Rowdy’ är att hon verkar fast bestämd om att besegra alla som kan liknas vid en utmanare innan hon tillslut hänger upp handskarna. Hon vill rensa upp bland sportens bästa kvinnor. Om hon fortsätter såhär finns det ingen anledning att misströsta – är hon redan nu bäst någonsin?
Nej. Åtminstone om jag får säga mitt. Visst, hon har stått för en fantastisk karriär hittills och inte mycket talar för att ’Rowdy’ inte kommer fortsätta på samma spår. Samtidigt känns det lite ivrigt att kalla någon med elva matcher i ryggen för bäst någonsin. Jag kan ha fel men jag vill verkligen se Rousey mot Cristiane Justino (13-1). Efter Correia och Holm känns det som om ’Cyborg’ är det sista hindret mästarinnan måste ta sig över. Efter det? Då är hon nog bäst någonsin..
Hur skulle man kunna påstå något annat? Vem är så dominant som henne? Om man tittar på hennes senaste tre motståndare – Sara McMann (8-2), Alexis Davis (16-6) och Cat Zingano. Motstånd i absolut världsklass varav samtliga avslutades inom loppet av 70 sekunder, de senaste två innan man ens hunnit blinka. Rousey är så överlägsen att det kommer dröja år tills resterande kvinnliga fighters når hennes nivå. Hon är liksom före sin tid.
Med andra ord tror jag personligen att hon hänger upp handskarna och fullföljer andra mål och drömmar inom ett par år. Några vinster till och en hel del lönecheckar sen är Rousey nog nöjd. Har jag fel? Är det fel att kalla henne för bäst någonsin eller ligger det något i påståendet? Vem är bäst om inte ’Rowdy’? Och, kanske viktigast av allt, i hur många sekunder varar hennes nästa försvar?