Joe stirrar mörkt över oktagonen på en nästan övertänd Diego ”Nightmare” Sanchez. Joe ”Daddy” Stevenson tycker att hans boxning har förbättrats något oerhört de senaste åren och det är ju knockouter som får både publiken och UFC att applådera. Domaren startar fighten och Joe börjar boxas. Inga sparkar, inga nedtagningar, bara gå rakt på och ta stryk. 17 minuter senare står han som en glad förlorare, han bjöd ju i alla fall publiken på en ordentlig show.
Denna lilla historia illustrerar en mentalitet inom MMA som kanske inte är ny men som under senare tid börjat bli lite smått irriterande, dvs. fighters som har ett utmärkt ”groundgame” men som väljer att inte använda det trots att de faktiskt förlorar sina fighter.
Om du bara har boxning eller om du gång på gång vinner med din boxning kan jag förstå ett sådant resonemang, men allt oftare ser vi fighters som är nöjda med en förlust så länge de har gått rakt framåt och boxats. Ett annat liknande exempel är Chris Lytle på UFC 93, han förlorar klart och tydligt mot Davis men försöker ändå ingenting annat än ensidig boxning.
Förklaringen till detta beteende är förstås att UFC ofta belönar aggressivt boxande fighters, även om de förlorar, vilket till viss del är förståeligt. Det är sådant som många ”causal fans” med en öl i handen gillar att se. För oss MMA-fanatiker är dock tjusningen med MMA att en fight kan se ut nästan hur som helst, vilket vi också fick fina prov på under UFC 95. Vem blir inte glad av att se Maias nedtagningar och BJJ eller Marquardts kompletta arsenal. Men det är Sanchez och Stevenson som får ett gäng pengar för ”Fight of the Night”.
Än så länge är andelen ”ultimate boxers” ganska liten och gör väl ingen direkt skada, men varför inte utnyttja de färdigheter du har och faktiskt försöka vinna? Annat var det i PRIDE… 😉
