På pappret var det här en fantastisk gala. Många intressanta matcher var uppradade, men frågan satt alltid inne: Kan de verkligen leverera ordentligt? Många galor har tidigare på pappret sett helt otroliga ut, men när galan väl drar igång är det en mindre besvikelse.
Det riktigt korta svaret på frågan är: Ja. Det långa svaret är: Jepp. Det var en skön känsla att se UFC få ihop en stark gala efter ett antal mediokra galor. Och det utan att inkludera ett bältesförsvar, och dessutom skedde det hela på andra sidan jordklotet.
Lite av anledningen till att de lyckades tror jag är på grund av den otroligt elektriska stämningen hos publiken. Jag fick gåshud vid flertalet tillfällen på grund av att alla var lika taggade som Wanderlei Silva, och då sitter jag ändå 15000 km från Australien där galan äger rum. Är inte teknologi helt otroligt ibland?
Första matchen på galan var Mirko ”Cro Cop” Filipovic mot Anthony Perosh. En match jag först trodde skulle ställas in eftersom Ben Rothwell hade åkt på ett magvirus när han väl landat i Australien. Vissa Aboriginer säger dock att en spark mot magen från Cro Cop botar vissa typer av magvirus genom att direkt döda dom, men det förutsätter att du inte blir skickad till sjukhuset eller kyrkogården. Det kan vara en risk som är värd att ta, men Rothwell trodde dock inte på detta och hoppade av galan.
Perosh får stiga in, och han vill verkligen ha denna match till marken. Det vill inte Cro Cops sprawl som totalt demolerar Peroshs matchplan. Efter en dominans i två ronder satte en armbåge stopp för matchen. Domarna sa emot i pausen mellan rond 2 och 3 då Perosh blödde otrevligt mycket, och eftersom vi inte befann oss i USA så lät dom det inte fortsätta för att stilla publikens blodlust. Ett bra beslut, men det misslyckades att övertyga mig om att Cro Cop är tillbaka på Pride-nivå. Han gjorde ingen dålig match, och han dominerade, men det kanske var svårt att göra mig nöjd ikväll.
Nästa match är helt klart min favoritmatch, och kan till och med ha möjlighet på årets match: George med ett skitsvårt efternamn vs Joe Stevenson. Det var från början ingen match jag såg jättemycket fram emot, men jag gillar verkligen överraskningar. Innan matchen hade gått igång gick George in som en stor underdog mot Stevenson. Det visade sig dock väldigt snabbt att det lönar sig att lyssna på vad Eddie Bravo har att säga, för hans tid på 10th Planet har betalat sig. Under matchens gång var jag så nervös att Stevenson skulle råka sätta en av hans kända guillotiner helt plötsligt och matchen skulle vara över. Jag ville så gärna fortsätta se den högklassiga tekniska brasilianska jiu-jitsun från George och Stevensons fantastiska försvar mot submissionförsöken. Och det fick jag också, hela vägen tills matchen tog slut där det då inte helt oväntat var George som fick lyfta på armen i triumf.
Galans guldsusp var inte svår att dela ut: George Sotiropoulos förtjänar denna med råge. Jag blev så imponerad av George att en önskematch dök upp i mitt huvud: Demian Maia vs George Sotiropoulos. De skulle bara behöva mötas halvvägs i viktklasser och gå en match i weltervikt. Snälla?
Men om vi ska lämna önskelandet och kliva vidare i galan så hamnar vi sedan på Ryan ”Darth” Bader vs Keith Jardine. Jag hejade från början på Jardine i den här matchen, och trodde också att han skulle ta hem det här. Jag ändrade mig dock kvickt när Darth Bader vandrade in till oktagonen till Star Wars-temat. Efter det trodde jag att Bader skulle vinna på någon typ av strypning, såklart. Så vart inte fallet och i tredje ronden kom ett slag som fick Jardine att bli lite vobblig, Bader kände jedi-kraften åka ur Jardine och kastade sig mot honom med ett knä som träffade i bröstet. Ett slag till och Yoda kunde inte längre rädda Jardine från att förlora kriget om galaxen i oktagonen, domaren kastade sig mellan dom och stoppade matchen.
Som en inledning på nästa match säger jag bara War Wand. Och inte helt oväntat drar det oss till Wanderlei Silva vs Michael Bisping, en match jag såg fram emot mer än en semla på semmeldagen. Och visst, första ronden under matchen var rätt trist. De gjorde mest en Kimbo Slice vs Houston Alexander och cirkulerade runt varandra och skickade iväg någon liten spark och någon jabb lite då och då, tills det var 10 sekunder kvar. Då fick Wandy plötsligt igång sin blood rage och vevade järnet. Det gjorde mig förvisso lite orolig, för han var helt öppen och hade då inget försvar. Som tur för Wandy så noterade aldrig Bisping detta, utan gjorde sitt bästa för att överleva ronden. Sagt och gjort blåste didgeridoon och ronden var över, dags att ladda inför rond 2.
Rond 2 startade nästan likadant, cirkulering igen, men denna gång kände de lite mer på varandra. Ronden fortsatte och på samma sätt som rond 1 så hände det mesta precis innan didgeridoon blåste av ronden. Med 19 sekunder kvar tänkte Bisping att han skulle sätta lite poäng genom att ta ner Wandy och hålla honom kvar där, men Wandy hade andra planer och fångade Bisping i en djup guillotin som gjorde att Bisping var tvungen att hålla andan ganska länge. Britten har varit med om det här förut, och lyckades hålla sitt lugn så han överlevde även rond 2, dock lycklig över den här fantastiska gas som kallas syre i folkmun.
Det var i tredje ronden jag kände att matchen kom igång på riktigt; Wanderlei var sugen på att avsluta den, och det var även Bisping. Flera jabbar landade från båda hållen och de hade känt klart på varandra, nu var det dags att avsluta på riktigt. Men precis som de två övriga ronderna hände det mesta precis innan ronden slutade. Det var här man fick se den gamla Wanderlei titta fram ur skuggan av UFC-handskarna. Med Bisping rejält vobblig på sina fötter, dryga 10 sekunder innan sista avblåset, attakerade Wandy med en kombination som skulle göra en känguru avundsjuk. Efter en knytnäve som landade precis bakom örat på Bisping åkte han i backen. Wanderleis ben ryckte till i en hundradel och jag trodde han skulle köra en klassisk fotbollsspark för att vinna matchen med råge. Han kom sedan på att han inte längre tävlar i Pride och det här är armbågeland. Sparkar på liggande motståndare är förbjudna. Wandy vaknade till liv igen och gick efter Bisping på marken, men den där hundradelen hade kostat honom tiden han kunde använt för en sista smäll innan matchen avbröts för tredje och sista gången. Men lika glad var Wanderlei för dig, nu var det domarbeslut som gällde. Inte helt oväntat vann Wanderlei en övertygande vinst till en publik som nästan lyfter taket av glädje.
Jag känner att jag precis har bevittnat huvudeventet när jag blir påmind om att det faktiskt är en till match, Cain Velasquez vs Antonio Rodrigo Nogueria. Två av tre Pride-profiler har tagit hem sina matcher och nu var det dags för Big Nog att bevisa varför han var herren på täppan i tungviktsdivisionen i Pride. Cain däremot är mer sugen på att bevisa att han är herren på täppan i UFC. Matchen börjar med att Cain visar att hans boxning blivit riktigt vass på senare tiden. Jag trodde hans riktiga styrka var brottningen, men det verkar som han evolverat till en riktig MMA-fighter sedan hans första match i UFC. Han försöker sig även på en snygg huvudspark som Big Nog förvisso blockerar. Av någon anledning så börjar Big Nog att hålla händerna mycket längre ner än tidigare efter det. Möjligen om han försöker sätta upp något, eller övergå till en nedtagning. Detta var något Nog inte riktigt hann med och vid nästa slagväxling åker Cains cementhöger in i Big Nogs haka, och sedan är det timber. Cain springer efter och landar metodiskt fem slag på en liggande Nog innan domaren hinner in och bryta. En övertygande vinst som sätter Cain som en topputmanare för bältet.
Sen gör UFC en av de märkligaste valen någonsin. De får för sig att visa Krzysztof Soszynski och Stephan Bonnars match. En match som var ganska tekniskt underlägsen de vi tidigare sett under kvällen, och som dessutom avslutades väldigt kontroversiellt. Enligt reprisen såg man solklart att de av misstag skallade varandra i den tredje ronden. Matchen avslutades efter det då de tyckte att Bonnar blödde olägligt mycket och gav vinsten till Soszynski och sa att det var en TKO på grund av slag. Något som givetvis hade kunnat rättats till genom att bara titta på reprisen. Men inte nog med det så ignorerade domaren Bonnars ögonpetning totalt, samt skriker ”work it” så fort de hamnar på marken. Jag hoppas verkligen att Bonnar lämnar in ett allmänt klagomål på detta i hopp om att få matchen omvänd till en no contest.
När UFC valde att visa den här matchen så verkar de ha behövt en match som var dryga 3 minuter lång och det fanns tre matcher på underkortet att välja mellan, Soszynski vs Bonnar förstås, men även CB Dollaway vs Goran Reljic samt James Te Huna vs Igor Pokrajac. Varför de valde att visa en tekniskt underlägsen match med ett konstigt avslut istället för en match som avslutades på riktigt kan bara innebära att båda de andra två matcherna var fruktansvärt tråkiga.
Hur det än var så lär vi ses igen inför UFC 111. War Wand.
Huvudevent
- Cain Velasquez besegrade Antonio Rodrigo Nogueria via TKO (slag), 2:20 in i rond 1
Huvudkort
- Wanderlei Silva besegrade Micheal Bisping via enhälligt domslut
- Ryan Bader besegrade Keith Jardine via KO (slag), 2:10 in i rond 3
- George Sotiropoulos besegrade Joe Stevenson via enhälligt domslut
- Mirko Filipovic besegrade Anthony Perosh via TKO (doktorstopp), 5:00 in i rond 2
Preliminärt kort
- Krzysztof Soszynski besegrade Stephan Bonnar via TKO (doktorstopp), 1:04 in i rond 3
- Chris Lytle besegrade Brian Foster via submission (kneebar), 1:41 in i rond 1
- CB Dollaway besegrade Goran Reljic via enhälligt domslut
- James Te Huna besegrade Igor Pokrajac via TKO (slag), 3:26 in i rond 3
Bonusar på $50 000 per skalle:
- Submission of the Night: Chris Lytle
- Knockout of the Night: Cain Velasquez
- Fight of the Night: George Sotiropoulos vs Joe Stevenson
MMAnytts guldsusp
- George Sotiropoulos
