Efter snart sju år som MMA-skribent bestämde jag mig i höstas att göra mitt livs hittills största MMA-resa; att på egen hand åka till USA för att bevaka UFC on FOX 10 i Chicago och UFC 169 i Newark. I följande text beskrivs denna resa tillsammans med tankar, funderingar och personliga perspektiv.
Dag 1
Natten innan avgång genomförde jag packning och samlade på mig den sista nödvändiga information inför resan. Att inleda med god planering men att knyta ihop allt väldigt sent är en del av min charm, hävdar jag. Min sambo är av motsatt åsikt. Men när jag väl kom i säng så hade jag bara tre timmar att sova innan det var tid att ta sig till centralstationen i Gävle och vidare till Arlanda. Jag fick inte ens en minuts sömn. Uppe i varv, exalterad eller bara tagen av allt som väntade, kalla det vad du vill. Men jag låg kvar i sängen och var spänd av förväntan på vad som skulle komma.
Eftersom jag åkte redan på tisdagen hade jag inga större förhoppningar om att träffa några svenskar som skulle med samma plan till Chicago för att se UFC. Det visade sig att det var väldigt få människor på planet över huvud taget. De flesta som väl var där verkade vara på väg vidare till varmare breddgrader. I ärlighetens namn pratade jag inte med någon av mina medpassagerare, så social är jag inte. Jag hade fullt upp att lyssna på Dan Carlins podcast ”Wrath of the Khans” som Joe Rogan talat sig varm för. De två sista avsnittet, i en serie om fem, lämnas till hemresan.
Väl framme på hotellet i Chicago var jag oförskämt pigg. Det kan man vara när flera mittrader var helt tomma så att jag kunde lägga mig ner och sova någon timme. Efter att ha kollat av vad Chicago hade att erbjuda bestämde jag mig för att åka till Welsh-Ryan Arena för att se på collegebasket. Det var Big Ten och Northwestern vs Purdue och matchen gick efter dubbel övertid till hemmalaget. Jag diskuterade upplevelsen med MMAnytts fotograf Mattias Persson, som likt mig även tycker om basket, och vi konstaterade att Sverige emellanåt är ett U-land när det kommer till sportevenemang. Det var nästan fullt i lokalen och det var många familjer över generationsgränserna som var där. Varje gång det var en paus var det någon tävling eller liknande så att det aldrig kändes tråkigt. Publiken var också väldigt engagerad och högljudd vilket bara var en bonus. Var kan man uppleva något liknande en kall tisdag i januari i Sverige? Det är svårt. Får hoppas på SWEMMA.
Under första dagen i Chicago blev det ingen som helst MMA. Men jag fick gåshud när jag hörde ”Sandstorm” spelas under slutminuterna av basketmatchen. Det är låten som Wanderlei Silva brukar komma ut till. För en liten stund var jag någon annanstans. Det säger mig vad mitt sanna sporthjärta bankar för och det är utan tvekan till MMA:n.
Dag 2
Andra dagen inleddes med lite shopping. Amerikanerna är ett något större folk och därmed generösare med kläder som passar mig. Varje gång jag fick frågan vad jag som svensk gjorde i Chicago under denna vädermässigt ogästvänliga tid svarade jag UFC. Alla visste vad det var för något. Bra jobbat UFC. Hemma brukar jag både få förklara vad UFC och MMA är och inte sällan behöva försvara sporten och mitt intresse. Det återstår saker att göra för sporten.
Dagens första och enda UFC-relaterade aktivitet var att gå på en förhandsvisning av ”The Fighters” som som är en realityserie om boxning som UFC:s vd Dana White har varit med och producerat. White är stor boxningsfantast med goda kontakter i södra Boston där serien utspelar sig. Han syns inte i serien utan är en av skaparna, den officiella titeln är exekutiv producent.
Var tidigt på plats på AMC där avsnittet skulle visas och en frågestund med Dana White skulle hållas. Jag missbedömde hur långt det var dit helt enkelt. Satt en stund i biosalongen innan White kliver in. Han presenterar de övriga bakom tv-serien för de som hunnit anlända och sen hälsar han på sina anställda. Några ur presskåren går fram och hälsar glatt. Jag gräver i min ryggsäck för att förbeteda min kamera. Då hör jag ”What’s up buddy, I’m Dana” och när jag lyfter blicken ser jag den förvånansvärt vältränade vd:n sträcka fram sin hand. Jag skakar hans hand och får fram ”Patrick, MMAnytt, Sweden”. Det ser inte ut som han lyssnar så noga och jag får ett ”Welcome buddy” och sen går han vidare. Har varit på två presskonferenser med honom men just idag var jag som amerikanerna säger ”on a first name basis” med Dana. Är medveten om graden av MMA-nördighet att lägga fokus på detta. Det skiter jag i och småler i väntan på att The Fighters ska visas.
Upplägget på serien är ganska enkelt. I åtta avsnitt får man följa riktiga boxningskaraktärer från Boston som lyfter fram talanger. Det är inga priser. Inga löften om proffskontrakt. Bara en massa verklighet. Jag kan säga att det är en hård verklighet. Efter avsnittet summerar White det bäst genom att ställa frågan om boxning verkligen är farligt eller om livet utan boxning är farligare för dessa människor.
I morgon är det mediadag inför UFC on FOX 10: Henderson vs Thomson. Det ser jag fram emot.
