Krönika: Att hålla kvar i minnen

Den asiatiska MMA-scenen har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Pride var en av de organisationerna som fick mig att få upp ögonen för MMA från början och det jag fick på köpet inbränt på mina näthinnor för all framtid var deras trummande VD i sumo-kalsonger framför nästa 50 000 åskådare till öppningscermonin för Pride Shockwave 2006. Tänk dig UFCs VD Dana White stå i fillingarna och trumma på samma sätt. Ibland kan man nog vara glad över att det är två olika kulturer.

Men nu kommer jag på märkliga sidospår. Med Yakuza-skandaler, betalningar som skedde med kontanter i stora väskor, allmänt misskött ekonomi, katastrofalt dåliga hälsokontroller och allmänt märkligt agerande så var det inte konstigt att organisationen rasade ihop som ett korthus bredvid en fläkt. UFC köpte förvisso organisationen med förhoppningen om att kunna driva den vidare, men det visade sig vara för sent. Enligt uttalande från White så var de inte direkt välkomna i landet där alla möjliga dörrar stängdes för den amerikanska organisationen.

Ur Prides aska reste det sig däremot ett nytt bolag – Dream. Med mer eller mindre samma ledning som för Pride så var det den nya organisationen som skulle ta över landets MMA-scen. Här var en nytt färskt bolag som hade skakat av sig den unkna lukten av Yakuza-skandaler och skulle istället fokusera på kvalitén för MMA. Men det här var i början av 2008 och UFC hade redan fått ett stort försprång i väst med ett flertal säsonger av The Ultimate Fighter och en åttakantig bur. Det försprånget kom Dream aldrig ifatt.

Amerikanerna hade till och med lyckats gå så långt att allmänheten börjat få upp ögonen för sporten och som i dagligt tal sa ”Ultimate Fighting” när de menade MMA, eller rent ut ”UFC”. Japan pushade dock på så mycket dom kunde samtidigt som de förlorat väldigt många viktiga talanger till jätten i väst. Men en av de största förlusterna de åkte på var MMA-giganten Fedor Emelianenko. Denna ryska mystiska stjärna var någon som den japanska allmänheten fullkomligt älskade, och hade varit en attraktion för många av de galorna som Pride hållit i genom åren. Men ett kontrakt med Dream var aldrig något som intresserade Emelianenko som fick tag på större checkar i andra organisationer.

Samtidigt hade de förlorat mängder av talanger som Quinton ”Rampage” Jackson, Mirko ”Cro Cop” Filipovic och Antonio Rodrigo Nogueira som alla klev över till UFC och påbörjade en ny era där. Dream klarade sig relativt bra inledningsvis men efter att ännu en gång ha stött på flertalet ekonomiska problem kom dödsstöten i form av en jordbävning förra året. De lyckades hålla totalt fyra galor efter det, av de totalt 24 st, innan organisationen i maj officiellt begärdes i konkurs av en japansk domstol. Jag kände mig tom.

Det var som en viktig era hade totalt rasat samman och var förbi. Som en zombie som hade grävt sig upp efter den amerikanska bulldozer-organisationen kört över den och sedan kollapsat igen efter ett par meter när den kom på att den inte hade någon hjärna. De fantastiska showerna man kunde se fram emot på Pride-event, i vissa fall även hos Dream, finns numera bara kvar som minnen på Youtube och i UFCs skamlöst krävande pengamaskin.

UFC har inte alls samma nivå på underhållningsvärdet utanför själva matcherna, men har inte heller den ambitionen, vilket jag tycker är helt otroligt synd. Men det är främst med UFC jag numera bygger mina nya minnen. Någon gång i framtiden hoppas jag nostalgiskt kunna blicka tillbaka på Anderson Silva vs Chael Sonnen II eller Jon Jones vs Alexander Gustafsson.

Men Pride-introt som är min ringsignal på mobiltelefonen kommer jag däremot aldrig att byta ut.

Läs allt om kampsportsvärldens nyheter på MMAnytts Allstyle >>

http://www.facebook.com/niklase3 Niklas Eriksson

Mycket trevlig artikel. Tack!
ant00n

Skönt som fan att UFC är som det är! Har aldrig riktigt gillat eller förstått mig på den japanska kulturen. Känns som ganska många nostalgiker kan behöva släppa det där nu och fokusera på det positiva i framtiden som en internationell TUF turnering och fler UFC galor i Sverige!
dotaguyX

Använd lite annonsintäkter till lite kurser i det svenska språkets grammatik. Bra kärna men annars fattigt journalistiskt värde.

// dotaguyX
- tojo77
  
  Tråkröv. Detta var en välskriven krönika med svenska MMA-nyheters mått mätt, sett till värde och ur grammatisk synvinkel.
- http://MMAnytt.se/ Martin Johansson
  
  Skicka ett mail till martin@mmanytt.se och peka ut de felen jag gjort så blir jag tacksam. Jag vill alltid bli bättre på att skriva, men det är rätt meningslöst att gnälla om det i kommentarerna.
  - http://www.facebook.com/profile.php?id=722888335 Magnus Olsson
    
    Prideintrot är så skönt.
    
    Favoriten i Pride var Cro Cop och när han gick sin första match i UFC hade han ju den låten som ingångslåt.
    
    Grym känsla var det.
    
    http://www.youtube.com/watch?v=j0lrCLtWC8M
tojo77

UFC-galorna känns allt mer som en känslolös fabriksprodukt. Jag tänker oftast tillbaka en tid på goa matcher och har allt svårare att motivera mig inför galorna, såvida inte Alex är med, eller någon riktigt vass match-up med känslor inblandade.

Är det bara jag som blivit kräsen eller… vad är det som har hänt?
- http://twitter.com/the_slang Sudour
  
  Nostalgi är en känsla som är svår att slå. Men så är det med allt och inte bara MMA. Önskar ibland att jag kunde radera minnet av vissa saker för att kunna bli lika hänförd som man blev när man gjorde någonting fantastisk för första gången.
  
  PRIDE var nödvändigtvis inte mycket bättre än dagens UFC, men det är så det känns eftersom PRIDE var bäst först. ^^
  - tojo77
    
    Du har rätt med nostalgin, men även om vi inte ens backar tillbaka till Pride, så i jämförelse med UFC för ett par år sen, kan jag känna att produkten är mer urvattnad nu. Känslan är mer livlös. Kan inte sätta fingret på precis vad det är, så det är nog många små faktorer som samspelar.
    - http://twitter.com/the_slang Sudour
      
      Å andra sidan, hur många galor/matcher såg du fram emot då? Och hur många ser du fram emot nu?
      Förmodligen är det siffran rätt lika, bara att du har mer ”tjafs” emellan att fylla ut väntan med.
      - http://www.facebook.com/profile.php?id=683043313 Andreas Andersson
        
        skillnaden var att man såg fram emot varje gala och längtade som fan
    - http://www.facebook.com/profile.php?id=683043313 Andreas Andersson
      
      Håller med, i vet inte om det beror på bristen på riktiga profiler. I Pride så hade alla som körde mer eller mindre personlighet. Man kände igen dom och ja, det var mer underhållande när man fick vänta på galorna lite granna. Nu blir man lite mätt av UFC XX på kort tid och med namn som man inte känner igen. Fighterna var ofta rätt spektakulära också.
Kiltcalle

Bra krönika! Precis en sådan som jag törstade efter att få läsa. Det har gått rätt många år sedan Prides glansdagar nu. UFC har hunnit köra förbi och MMA har utvecklats mycket. Kärleken och nostalgin kring Pride lär inte försvinna för mig vilket fall.
http://twitter.com/OweAndersson Owe Andersson

Pride-eran var utan tvekan den hitintills bästa tidszonen för mma.
Vilka matcher!
Vilken inramning!
Vilken publik!
Priceless!!!
Leverpastejen

Håller tummarna för en ny era av högklassig mma-underhållning med de nya asiatiska organisationerna som är på uppgång! Men en tronarvinge till Pride är nog för mycket att hoppas på.

Bra krönika i övrigt. PRIDE FOREVER!