Det blev dessvärre förlust för skåningen Emil Hartsner som sökte till The Ultimate Fighter. Trots nederlaget så har han använt den erfarenheten för att bli en bättre fighter, något han berättar i en exklusiv intervju med MMAnytt om hur det är att söka till TUF, och vad han har för framtidsplaner.
Som en av två svenskar blev Malmös Emil ”Megahertz” Hartsner (4-0) tillsammans med Sirwan Kakai utvalda att delta i elimineringsronden för att komma med på The Ultimate Fighter säsong 18. Hartsner inledde proffskarriären i mars förra året, och har gjort succé på den svenska MMA-scenen med vinster över bland andra den meriterade thaiboxaren Martin Akhtar. Det var dock en stor skillnad mellan matcherna på den inhemska scenen och vägen att ta sig till den världsberömda oktagonen.
”Jag åkte dit i april, och hade jättestora förhoppningar för det var ju liksom 400 killar, och alla med mer erfarenhet än vad jag hade i princip,” sa Hartsner till MMAnytt. ”Men jag sökte dit och tänkte ’Fan, nu kör vi, det är värt ett försök’.
”Jag tror Joe Silva gillade mig rätt mycket, det kändes så, han skickade mig vidare genom alla processer, intervjuer och allt som man kan tänka sig att vi fick göra. Det var ju rätt mycket grejer man gjorde, men man har fått hålla tyst om allting.”
Väl hemma i Sverige efter att ha genomgått ansökningsprocessen fick Hartsner det telefonsamtalet han väntat på. Representanter från UFC meddelade att han gått vidare och skulle gå match om två veckor. Det var kortare varsel än vad Malmöiten hade förväntat sig, men UFC skickade honom till Las Vegas där en händelselös vecka väntade.
”Så jag kommer [till Las Vegas], kommer till mitt hotellrum, och där fick man sitta i en vecka, fick inte lämna rummet eller något, det var lite speciellt. Det gäller att ha starkt psyke om man ska klara av det, man får inte prata med någon eller sånt där.”
Upplevelsen var inte riktigt var Hartsner hade förväntat sig. De bekvämligheterna man vanligtvis har inför en match med träningskamrater, coacher och bekanta miljöer var helt frånvarande och ersatt med nytt och okänt. Även reflektionerna från matchen skiljde sig från vad svensken är van vid.
”Själva uppladdningen för matchen var ju inte den bästa, men alla hade ju samma förutsättningar så det är inte lönt att klaga, men det var ju inte det bästa. Jag fick reda på att jag skulle möta den engelsmannen dagen innan. Jag hade ingen aning vem det var, man kunde ju inte göra gameplan eller något. Jag kände inte mig helt…det var mycket nya intryck och, det kanske blev 50 procent av vad jag kan prestera. Jag brukar alltid komma ihåg mina matcher från början till slut men denna matchen har jag nästan inge aning om, det är bara vissa sekvenser som jag kommer ihåg.”
Hartsner ställdes mot Michael Wotten (7-0) i en match som gick tiden ut. Det var många vändningar, positionsväxlingar och ett stort utbud av tekniker, men det saknade den publikvänliga ingrediensen som UFCs vd Dana White uppenbarligen var ute efter. White kritiserade matchen och var missnöjd med prestationerna.
”Det är ju bara positivt, man får visa upp sig, nu kan man egentligen bara få Dana att äta upp sina ord. Jag tänker inte på att det är kört, jag har ju precis börjat!”
Med de förberedelserna som Hartsner hade så erkänner han att hans prestation inte var bland hans bästa, men tycker inte att all kritiken var förtjänt.
”Dagen innan jag skulle åka hem så såg jag liveprogrammet, och när Dana White snackade så tänkte jag ’Va fan, var matchen så jävla tråkig?’, liksom. Jag blev lite chockad. Sedan när jag kollade matchen, alltså jag vete fan om jag håller med.
”Jag och han Michael Wooten är ju i princip likadana, vi har exakt samma stil, kan man säga. Har man två killar som är på samma nivå, har samma stil, det blir inte världens roligaste match. Jag tyckte ändå liksom att det var upp och ner, fram och tillbaks, alltid något som hände. Jag vet inte om [White] hade höga förväntningar inför matchen och blev besviken eller vad det var.”
Hartsner vet att han är bättre än den fightern som folk såg tävla på TUF. Han menar dock att han får nöja sig med vad som hände och nyttja erfarenheten för att bli bättre.
En aspekt som Hartsner inte heller hade väntat var hemlighetsfullheten som medföljde. Att isoleras, inte kunna ta kontakt med omvärlden och sedan inte få tala med dem om händelsen var svårare än väntat det med, men väl värt det i slutändan.
”Det störde mig rätt mycket. Det var ju bara mina föräldrar och min coach som visste om det. Alla andra frågade hela tiden. Det enda jag kunde säga var liksom ’De ska ringa mig’, och så. Sedan åkte jag till USA, och där frågade de inte lika mycket. Lite sådär, tråkigt var det. Men nu har man gjort det också, jag ångrar ju verkligen inte det. Det var hur kul som helst.”
Hartsner tränade på Alliance MMA i San Diego för att finslipa på sina kunskaper, vetandes om resultatet men utan möjligheten att berätta för någon. Han tränade dock tillsammans med bland andra Alexander Gustafsson, och har förbättrat sina egenskaper till nästa framträdanden i buren.
”Jag tror inte folk förstår riktigt hur mycket press det är på en där bakom. Speciellt uppe i huset när man inte har sina coacher, helt nya människor, nya rutiner. Nu har jag gjort det, nu kan det bara bli lättare”
Även om han inte gick vidare så fick han flera intressant intryck från resten av sin vistelse i Las Vegas. Kontakt med andra deltagare var oundvikligt, samt att några av dem stack ut mer än andra.
”Den som jag tror kommer vinna hela skiten, det är han engelsmannen David Grant, han är jag riktigt imponerad av, och han var stor också. Vi ser inte så stora ut på tv, men killarna var rätt stora. [Grant] imponerade på mig, annars var det han Cody [Bollinger], han var riktigt trevlig kille, trots att han verkar vara lite douchebag, men han var riktigt trevlig.”
Striden gick förlorad men kriget är inte över. Kriget gäller framgång, storhet och ett UFC-kontrakt, och det är en kamp som Hartsner tar sig an med nöje. Han ser händelsen från en positiv vinkel och ser det som ett nödvändigt snedsteg på vägen till framgång. Hans mål är detsamma som innan, och han kommer fortsätta att göra allt han kan för att ta sig dit. Han tror att han fortfarande har en chans att ta sig till UFC, och det är det han siktar in sig på.
”Det var någon jävel som skrev till mig, han skrev typ ’Hur tänkte du Emil? Du sökte till TUF för att öka dina chanser att komma in i UFC, och nu är de körda.’ Jag bara tänkte ’Vad fan är du för idiot?’. Det är det dummaste jävla skitet man kan skriva. Det är ju bara positivt, man får visa upp sig, nu kan man egentligen bara få Dana att äta upp sina ord. Jag tänker inte på att det är kört, jag har ju precis börjat! Jag vet att jag kommer dit, nästa år. Mitt mål är att göra debut där i april i globen!”
Han planerar att ta med sig alla lärdomar från denna upplevelsen och använda dem nästa gång. Så som han ser det var det just erfarenheten som var det viktigaste och bästa att ta med sig från försöket att ta sig in i TUF-huset.
”Nu vet jag hur det funkar bakom alla kameror. Jag tror inte folk förstår riktigt hur mycket press det är på en där bakom. Speciellt uppe i huset när man inte har sina coacher, helt nya människor, nya rutiner. Nu har jag gjort det, nu kan det bara bli lättare.”
Härnäst väntar dock en resa till Cardiff för att se vännen och träningskamraten Martin Svensson utmana Cage Warriors fjäderviktsmästare Jim Alers om fjäderviktstiteln.
”Jag har inte riktigt kollat på han snubben [Alers]. Jag tror det kommer bli stående krig, båda är submissionkilar, båda är brunbälten. Men jag tror att Martin har fått ihop huvudet nu, och han är nere i 66 kilo igen, nu kommer det stämma liksom. Jag har inte tränat med honom inför den här matchen, men jag träffade honom igår och han ser hur bra ut som helst. Mina pengar är på Svensson.”
Hartsner hoppas, precis som majoriteten av de svenska MMA-fansen, på att Svensson tar hem ett av många mästarbälten till Sverige. Med mer träning, erfarenhet och utveckling så kan även ”Megahertz” utmana om en titel inom en nära framtid.
