Dream tänker slå tillbaka mot UFC. Det lovar organisationens president Sadaharu Tanikawa…
Japansk MMA är inte vad den en gång var. Inte ens nära. Att vara slavisk fan av Japansk mixed martial arts idag – är knappast lika upphetsande som för fem år sedan då Pride FC på många sätt regerade sporten. På den tiden fanns de största talangerna i Japan. Pride hade fler storstjärnor än UFC (Shogun, Fedor, Barnett, Sakuraba, Fujita, Sakurai, Yamamoto, Cro Cop, Wanderlei, Big-Nog, Arona, Overeem) och fightingen höll ofta högre klass än sin amerikanska konkurrent.
För fem år sedan var japansk MMA störst. Amerikansk MMA fick nöja sig med en liten fjuttig andraplats och procentuellt var sporten betydligt mer populär i öst. Initiellt låg den största dragningskraften i Prides före detta pro wrestlers… som lockade stora publiksiffror. Sakuraba kom därifrån liksom Fujita, Takada och flera andra fighters – och de japanska fansen köade i timmar för att få se dessa wrestling-stjärnor slåss på riktigt. Men Pride växte, såklart. Växte till något annat, något mer. Pride växte till världens bästa mixed martial arts-organisation och under ett par år bjöds det på MMA av oerhört hög kvalitet.
Men ingenting varar för evigt. Yakuza-skandalen från 2007 var spiken i kistan för ett skuldsatt Pride och det ryktades att UFC:s moderbolag Zuffa hade lagt ett bud på organisationen. Tydligen ska även WWE ha varit med och budat för att få köpa Pride, som såldes snabbt (och för en överraskande låg summa). Prides främsta fighters (exklusive Fedor) befann sig i UFC:s åttakantiga bur bara månader efter uppköpet. Big-Nog, Cro Cop, Wanderlei, Okami. UFC-ägarna Zuffa hade gjort en smart affär då de köpte upp och lade ned sin främste konkurrent. Att det var starten på nedrustningen av japansk mixed martial arts – hade nog inte ens Dana White gissat på.
Men det är där vi står idag. Japansk MMA är degraderat till freakshow-turneringar som osmakliga publikflirtar (Super Hulk Tournament 2009) och regelbundna skandaler där maffian ständigt verkar vara inblandade. Sporten mår inte bra. Och när de japanska storstjärnorna prövar lyckan i väst slutar det som vi alla vet ofta ganska illa. Gilbert Melendez krossade en vilsen Aoki under fem hårda ronder under Strikeforce: Nashville för tre månader sedan och K-1 Heroes-stjärnan Yoshihiro Akiyama blev manglad av sluggern Chris Leben under UFC 116.
Japansk MMA har varit döende ett bra tag nu. Tittarsiffrorna enligt japanska TBS har varit svaga för såväl Dream som Sengoku de senaste två åren. Mycket svaga. Desperata försök att locka till sig ny publik har repeterats (Jose Canseco slogs mot Korea He-Man iförd pyjamas-byxor) och en ny Super Hulk Tournament (där teknikmässigt usla jättefighters pucklar på små-killar) är under konstruktion i Dream.
Det finns ingen relevans kvar när det gäller mixed martial arts i Japan. Sexyama är i UFC. Okami slåss i UFC, Gomi slåss i UFC och Aoki fick smisk i Strikeforce. Men Dream ger sig inte så lätt, tydligen. I en nygjord intervju med MMAfighting.com pratar K-1-presidenten Sadaharu Tanikawa om hur de ska fusionera Dream och K-1 och börja konkurrera med UFC igen, på riktigt.
”This is a declaration of war against the WWE and UFC. From Asia, we will take the world. We won’t stand a chance in the American market so we will spread to the rest of the world. When K-1 and PRIDE were competing against each other, 80-percent of the martial arts market was in Japan. It is now the opposite and Japan is only 20-percent. We were worried that Japan would be left behind if we let this continue, it is unacceptable. We needed to change our business model. We’ve let Dana White get a lead on us. Before Shinya Aoki beats Gilbert Melendez, we must win as promoters.”
Kommer det att räcka med en nysatsning från folket bakom Dream för att sparka nytt liv i japansk MMA? Tveksamt. ”Too little, too late” menar amerikanska sportanalytiker medan vissa känner hopp och tilltro till det faktum att organisationen bakom K-1, Pride och Dream vill ta nya tag. Ladda om. Slå tillbaka. Införandet av den vita Dream-buren blev en flopp liksom flera andra nysatsningar från Dream de senaste två åren. Men skam den som ger sig, eller?
Vad tror du? Kan japansk mixed martial arts hämta sig och växa sig lika starka som under Pride-eran eller är UFC:s strypgrepp på sporten för tight?
