Alla UFC-galor brukar ha en story bortom resultaten, och den här gången tycks Antonio Silva vara namnet på allas läppar, men faktum är att en okänd herre vid namn Bobby Green trotsade oddsen ännu mer. En mindre roande observation, var att UFC 156 inte levde upp till sina haussade förväntningar, efter att flera favoriter presterat långt under sin förmåga.
Titelfighten mellan Jose Aldo och Frankie Edgar levde in i detalj upp till varenda scenario som hade förutspåtts. Aldo kapade lårben och avlossade explosiv sprängverkan, men avstannade mot slutet i vad som allt mer liknar en fobi för mjölksyra. Edgar tog emot stryk som kunde drivit en mindre man till tårar, och snodde poäng med sin snabbhet, gameness och uthållighet. Resultatet var också förväntat, med en knapp men klar poängseger för Aldo. Som den evige tvåan själv sa efteråt: ”I keep finding myself in these situations”. Indeed. Tre möten med Maynard, två med Penn och två med Henderson. ”The answer” har besvarat frågan om vad hans signum är. Det är en bitterljuv situation att vara sportens mest defensivt kapable fighter, utan förmåga att orsaka den avgörande skada som behövs för att regera från toppen. En till med Aldo? Det hör nästan till, men Edgar uttalade en önskan om att få åka hem och fundera på saken.
Man kan endast spekulera om vad som pågick i Rashad Evans och Antonio Rogerio Nogueiras huvuden under de femton minuters passvitet duon bjöd på. I brist på match fick publiken genomlida ett skolgårdsmuck istället, med lyfta nävar och hotfulla gester på tryggt avstånd utan något som liknade faktisk fight. Trots att ingen av de två är någon fruktad knockoutartist, betedde de sig som om varje steg framåt kunde bli deras undergång. Eländigt tråkigt och obegripligt, i synnerhet för Evans som förlorade domslutet efter att ha glömt kvar nedtagningarna i omklädningsrummet.
Antonio Silva kan ha varit den främsta representanten för fight-IQ som deltog på UFC 156, hur otroligt det än låter. Storfoten från Paraiba har aldrig hyllats för att vara särskilt skarp, men uppvisade en genomtänkt och perfekt utförd gameplan mot Alistair Overeem. Med ett samlat lugn, disciplinerad peek-a-boo-guard och tålamod, gjorde Silva i stort sett ingenting förrän ”Demolition man” började se oengagerad och trött ut i tredje ronden. Silva uppfattade signalen och släppte loss med besked. En överdos läder senare var Overeem nedslagen, utslagen och övertygande besegrad. Som en av galans mest nederlagstippade namn, var det en storstilad revansch för mannen som antogs vara ren uppvärmning för framtida titelstrider. 50k i bonus för bästa KO krönte Silvas succé.
Frågorna kring Demian Maia var många. Skulle grapplingfantomen växa till en kraft att räkna med i weltervikten, eller åter börja producera sömniga transportsträckor till matcher? Svaret är ja på båda. I en bisarr matchbild spenderade Jon Fitch tre ronder med en klängande brasiliansk man på sig. Det hade kunnat varit ett roande fall av karma, då Fitch är den som brukar stå för klängandet. Men underhållningsvärdet var rekordlågt i alla låsta positioner som inte ledde till avslut. En stor om än inte så snygg seger för Maia, vars närvaro ruskar om i divisionen. Alla representanter för amerikansk brottning i weltervikt fick just lite att fundera över.
Ian McCall gjorde segern dyrköpt för Joseph Benavidez, men hade ingen möjlighet att styra hem ett domslut. Benavidez var mer kraftfull och mer drivande, med tyngre träffar och fördel i positionskontroll hela vägen. Tre tekniskt sevärda ronder, där det enda negativa som kan sägas är att duon bekräftade trenden i flugviktens elitskikt. Det händer mycket, av allt, hela tiden, men inget står ut.
En lättviktare hade chansen att lämna divisionens mellanskikt och återförenas med eliten. Det blev Evan Dunham. Med två ronder mot en visade representanten för Xtreme Couture att en slankare kroppsbyggnad har sina fördelar. Besten Gleison Tibau serverade viljestarka svingar och köttande med kraft och pondus, men blev utmanövrerad och allt långsammare i takt med att mjölksyran tog ut sin rätt. Oglamourös arbetsseger för Dunham, men en viktig sådan.
Jay Hieron omskakad och inskickad i dimman på 36 sekunder. Det sammanfattar UFC-debuten för Tyron Woodley, som introducerade sig kungligt i weltervikten. Mest känd som den biffige brottaren Marquardt kapade ner i Strikeforce senast, var det en stilig revansch av Woodley. Naturligtvis utlovades snabbt fler knockouter i framtiden.
Inte många kände till namnet Bobby Green. I ärlighetens namn känner inte så många till Jacob Volkmann heller, men den senare har varit en tystlåten kraft i lättvikt bra länge. ”Christmas” var även favorit, stor sådan. Faktum är att ingen hade så kassa odds på UFC 156 som Green. Men skam den som ger sig. Med fighterhjärta och jävlar anamma vägrade nykomlingen bli överkörd av Volkmanns kvävande mix av brottning och jiu jitsu. Tappert försvar och envishet tröttade ut favoriten tills Green såg sin chans med bara en halvminut kvar av matchen. Trots hägrande poängseger orkade inte Volkmann kämpa emot, och fick se sig besegrad på en strypning i galans mest sympatiska Rocky-seger.
Ibland undrar man om Yves Edwards har en inbyggd säkerhetsspärr som skyddar honom från att någonsin bli mer än en journeyman. Trots 42 vinster i bagaget, kommer de aldrig i ett tillräckligt stort svep för att lyfta karriären till en ny nivå. Efter den storslagna knocken av Jeremy Stephens i höstas var det således väntat med en klen prestation. Tre oinspirerade ronder mot debutanten Isaac Vallie-Flagg och en poängförlust senare, är Edwards tillbaka där han brukar vara.
Dustin Kimuras eleganta jiu jitsu och Fransisco Riveras järnnävar blåste liv i bantamviktsmatcherna som inledde kvällen. Riktigt bra drag av oktagonens minstingar, resulterandes i en submission och en TKO.
