Det här med barn och MMA är ett känsligt kapitel för många. Jag minns någon gång förra året då jag här på MMAnytt var den ende som såg det som något bra (iaf av de som skrev något ska sägas). Vissa kunde tänka sig att barn skulle få träna men att gå matcher i MMA ansågs som nästan vulgärt och sjukt. Jag är ett år senare ännu mer fast övertygad om att MMA går att utöva, med mer regler, som barn. Ja, till och med tävla i MMA. Jag skulle önska att det här kunde bli en av mina historielektioner, men det här med barn som börjar träna mma är ett kapitel som ännu inte är skrivet.

Men när jag researchade för den här artikeln såg jag en hel del som gjorde mig mörkrädd,  där barn så gott som gjorde det som vuxna gör i ringen/buren fullt ut. Givetvis är jag inte för sådant på något sätt. Barn som utövar kampsporter i fullkontakt (när slag och sparkar finns med i bilden) måste vara kraftigt reglerade. I Thailand och även andra länder i Asien finns det gott om thaiboxningsmatcher med barn som knockar varandra. Det är inget annat än sjukt då deras ben är annorlunda än vuxnas och då utvecklingen kan störas (listan kan göras lång). Men bortsett den disclaimern så är jag för. Jag väljer medvetet att inte länka till någon barnfight som är felaktig enligt mig och som har för lite regler. Nej, vidare istället…

Läs mer om bröderna Ruffo och om barn som utövar mma efter hoppet

Läs mer…

 
Randy skadar armen, Gonzaga bröt sen näsan

Fortsättning på min serie av sk. ”historielektioner”… Detta blir nr 5.

Att skriva historiskt om skador känns lite cyniskt nästan, men skador är en del i alla sporter så gott som. Tyvärr talas det mer än ofta, i vissa sammanhang, om skador som skett i mmafighter orsakade av ren illvilja. När jag gjort research för artikeln under en tid har jag dock inte hittat nästan något sådant fall. Däremot en hel del olyckshändelser och faktum är att den vanligaste skadan i UFC (under matcher) utan tvekan har varit hand och armskador.

Men skador är så mycket mer än de där spektakulära ovanliga oturshändelserna. I en så hård sport som MMA kryllar det av mindre skador som orsakas av träning på hög nivå. Fotleder tar stryk, handleder, nackar, ljumskar sträcks och listan kan göras lång. En skada som tycks vara vanlig är också knäskador.

I skrivande stund är alla utom en bälteshållare i UFC skadad eller sjuk och rehabilitering är vad som pågår till följd. Det om något säger hur svårt det är att vara elitidrottare i en kampidrott. Men då det fysiska läker finns det många andra aspekter vi sällan tar del utav. Hur påverkar en fysisk skada psyket? Ibland väldigt lite kan tyckas, men den som varit skadad själv vet att det kan vara tufft.

Själv ligger ämnet nära tillhands för mig då jag senaste åren brutit revben när jag körde BJJ, fått en pungskada under brottning (fråga inte! hehe), skadat knät när jag slogs med spjut, skadat fingrar, fotleden, sträckt ljumsken och nu igår stukade jag handen. Säger det något om mig? Ja, möjligen har jag fått en förbannelse lagd på mig, värmer upp för dåligt, börjar bli gammal eller bara är på fel plats vid fel tillfälle (läs: klantig)? Det är egentligen oviktigt då det jag vill komma till är att skadorna påverkat mig också psykiskt. Det är tufft att bryta revben och ha svårt att gå ens i trappor. Det är något säkerligen MMAfighters på högsta nivån också upplever. En mental kamp om att komma tillbaka och nå de höjder man nådde innan skadan.

Läs mycket mer om skador, statistik på submissions ifrån UFC 1-99, läs om att bli utstrypt… En hel del med andra ord. Efter hoppet.

Läs mer…