Den 22 maj 2009, Baltiska Hallen. Ilir Latifi har precis vunnit på en armbar inför en närmst extatisk malmöpublik. Jag sitter på läktaren med gåshud. Det ska ta tre år, ett fullsatt Globen och en dominant Alexander Gustavsson innan jag är i närheten av att få uppleva samma tryck och njutning på svensk mark igen.
HETAST JUST NU
Related Posts
Bo Nickal om Chimaev: ”KILLEN ÄR EXEPTIONELL”
12 november, 2024
Özdemir tränar med Gustafsson inför kommande matchen
11 november, 2024
Maj blir till juni och vår blir till sommar. Ilir Latifi har imponerat stort på MMA-sverige. Matchen mot Darko Krbanjevic hade börjat i ett inferno av rallarsvingar som kunde hämtats från vilket pubslagsmål som helst innan Latifi gjorde vad han har gjort sedan barnsben, han började brottas och inte långt därefter var matchen slut.
Under våren hade jag tröttnat på att släpa runt på ett par extra kilo och hade gått ner till blyga 74 kg i kombination till den smått missmatchande längden 187 cm. Jag var heroin-smal långt efter att Kurt Cobain svalt en gevärskolv och skjutit det modet i graven. För dagen var jag klädd i ett svart linne i perfekt kontrast till min bleka lekamen, i långsam takt gick jag längs strandpromenaden i Västra Hamnen när jag möttes av en välkomnande blick och en hälsande nick. Efter ett par vänlighetsfraser gled vi in på MMA och Ilir, då jag visste att min bekant kände Ilir sedan många år tillbaka. Vi var båda imponerade av vinsten och konstaterade att han var ett monster med grym potential. – MEN, sa jag. Kan han fightas stående? Det såg vilt ut. Enligt min flickvän hade jag dessutom flikat in någon form av råd i stil med –Han borde kanske… Min bekante log, sa –Fråga honom, varpå 93 kilo muskler reste sig från solande ställning, –Vad vill du fråga?
Efter att mitt smått genanta första möte med Ilir brukar vi utbyta ett par rader MMA när vi träffas och för ett par veckor sedan var jag ute på lilla torg i Malmö när jag ser Ilir ansluta till folkvimlet med Reza Madadi. Jag skulle vilja påstå att det krävs mycket för att jag verkligen ska bli ”starstrucked”. Dock har det visat sig att kombinationen ålder, alkohol och MMA får mig att slita av mig solglasögon och bländas av stjärnljuset. Jag letade mig fram med mina för stunden nyktraste steg, snackade en stund med Ilir för att sedan klappa en ofokuserad Reza på axeln, Välkommen till Malmö och ett par bla bla. Jag kände mig nöjd och hoppades att jag inte lät för packad. Fortsatte att prata med Ilir och gled som vanligt in på MMA. – Du vet att Bilal fightas på Superior? Nej, tänkte jag. Kanske, svarade jag. Ja, bara för att inte låta okunnig. Kommer i ärlighetens namn inte ihåg.
Hur diskussionen fortskred och avslutades förblir såsom många andra utekvällar, högst luddigt. Men plötsligt kändes Superior galan som ett måste. Bilal var killen från stranden, min koppling till Ilir. Ett par dagar tidigare hade jag blivit tillfrågad om jag var intresserad att fotografera för MMAnytt, inget var klart, men nu kändes det som jag MÅSTE få fotografera. När det senare stod klart att jag skulle få fotografera tog jag min chans att sälja in idén om att få fotografera och skriva om Bilal inför galan och nu är vi här… eller snarare tre veckor senare.
Bilal har precis kommit hem från Stockholm där han tillbringade större delen av det gångna året för att träna på Nexus Stockholm Shoot med Andreas Michael som huvudtränare. Bilal har haft privilegiet att dela matta och utvecklas vid sidan om fighters som Alexander Gustavsson, Per Eklund och Jycken Cedenblad. Nu är han tillbaka i sina barndomskvarter. Två veckor till fight, sista uppladdningen. Sitter i min bil på Shell macken på Rosengård, ett stenkast från Bilals föräldrars lägenhet. Det regnar, jag var vilse och han var sen. Erbjöd mig att hämta honom för att slippa väntan och förvirring. Genom regnig ruta ser jag en kille som tycks vänta på någon, väntar på mig! Startar motorn skyndar genom regn och tutar mig fram. Ner med rutan och ser en någon jag aldrig sett förut. Backar. Väntar.
Bilal joggar sig fram till bilen. Jag har inte orkat ta bort bilbarnstolen vilket resulterar i minimal plats i framsätet. Jag ursäktar mig samtidigt som Bilal glider på plats som om det vore ingenting. 58 kilo och 166 cm. För inte längesedan antydde en vän att hon ville få tag i efedrin för att trycka ner sig till 54 kilo, min spontana respons var – Klart du ska göra det! Alla gillar en tjej som ser ut som en tolvårig pojke! Nu sitter Bilal bredvid mig på den minimala passagerarplatsen och för varje meter asfalt som däcken tuggar i sig minskar mitt uppenbara överläge i kroppsmassa, både på bredd och höjd.
Bilal tar plats. Från den första gången jag träffade honom i Pildammsskolans cafeteria till ett folkfyllt Gustav Adolf torg så har aldrig Bilal haft några svårigheter med att ta plats. Finns inget sammanhang jag kan minnas där inte Bilal varit i centrum och detta utan att vara en högljudd eller skränig person. Självförtroende tar plats.
– Gubben, du ska veta, man är ensam i denna sporten. Det är fan tufft. Säg att det kommer 8000 personer till arenan och du ska gå in och fightas. Då är du ensam, det är upp till dig.
Vi parkerar, yrar runt, ringer, yrar och ringer igen. Till sist är vi vid rätt trappa och vid ingången välkomnas vi av Carlos Zuniga. Ironiskt nog är Carlos bror till min enda vettiga studiekamrat på Malmö Högskola då det kom till att diskutera UFC och Pride. Carlos är boxningstränare på KFUM Fight Zone Malmö.
Kommer ner i källaren, det är öppen träning för KFUM´s olika verksamheter och till stora delar upptas mattan av BJJ-utövare. Träningen är av det lättare slaget, mitsar med fokus på teknik. Vid sidan om Bilal, tränar även Martin Akhtar och Driton Kolgjini. De varvar mellan individuell träning och mitsar med Carlos. De får tips om teknik och i pauserna diskuterar de sinsemellan gällande tekniker och tänkbara scenarier.
Samtidigt kan jag inte släppa orden som bara sades för en den dryga timmen sedan – Du ska veta, du är ensam i den här sporten…
Malmös första innebandyhall sades det med en viss stolthet i rösten. Jag stod första dagen på mitt första lärarjobb, Idrott som huvudämne, och blickar ut över en av de mest deprimerande hallar jag bevittnat. Brunt golv, lågt i tak och två sunkiga innebandymål av stål. Ett år senare har jag precis hälsat mig igenom femton nya händer och möts av lika många leende ansikten. Står i samma hall men blicken vandrar över en helt ny syn, en helt ny klubb Swedish Athletics som erbjuder MMA, BJJ, brottning och thaiboxning. Lagom till sommarlovet startades en förändring och en renovering av den gamla bandysalen och slutprodukten kan summeras av Bilals ord när han äntrar mattan. – En bättre matta har jag aldrig tränat på, inte i Sverige i alla fall.
Jag står längs den gamla innebandysargen när en välbyggd balkan-herre glider förbi och säger – Ska du stå och glo eller ska du träna? Oförberett harklar jag ur mig att jag ska fotografera Bilal. – Vafan är Lille-Bilal här? Lille-Bilal var fan är du? Är det sant som jag hör är Lille-Bilal här? Zoki fortsätter att kalla på Lille-Bilal till dess att de omfamnas av återseendets glädje. Än en gång påminns jag av Bilals storlek, 58 kilo och 166 cm.
Killarna som samlas kring Zoki och klubbens grundare Miro är en blandning mellan erfarna och nybörjare. Graden på erfarenhet är bred men där är inte en kille, gammal som ung, mindre än Bilal. För några minuter tänker jag att hierarkin inom kampsporten ser annorlunda ut, här finns det många ”Bilals” och än fler som väger tyngre.
Två minuter senare så är uppvärmningen delegerad till Bilal och tre minuter senare är det redan klart vem som står i centrum. När Bilal visar tittar gruppen, när Bilal talar lyssnar gruppen och när Bilal är uppvärmd är delar av gruppen slutkörd…
Träningen individanpassas efter Bilals behov och det fokuseras än en gång på olika tekniker. Bilal rullar med skickliga Leo Neves eleven Ali Cavani. Tillsammans med Zoki och Miro ger Ali råd och tips på olika möjligheter Bilal har när han väl kommer till marken. Detta främst då Bilal uttrycker att han stundtals kände sig maktlös i sin debutmatch då han inte hade några problem att ta ner sin motståndare men desto svårare att utnyttja sitt uppenbara övertag. Träningen avslutas med en promenad längs minneslunden och historier från förr avlöser varandra. Bilal välkomnas hem och får veta att dörrarna till klubben alltid är öppna, alla vill göra sitt för att skapa de yttersta förutsättningarna för en dominant vinst i hemmadebuten.
Rosengårds Sporthall, där det en gång startade. Bilal började brottas som nioåring men slutade snart för att göra uppehåll och återfann inte kärleken förrän nio år senare.
När Bilal som artonåring letade sig tillbaka till brottningsmattorna gick utvecklingen snabbt och han fick chansen att brottas i elitserien för Malmö Tigers vid sidan om bland annat Isaak och Panos Theodoridis. När den aktiva brottarkarriären var över för de framgångsrika bröderna tog till en början Panos över som tränare. Ansvaret gick sedan över till Isaak som är den som välkomnar oss till den gula mattan dryga veckan innan det är dags för Bilal att gå match.
Gruppen är blandad och Bilal är förändrad. Leendet och skrattet är borta. Han tycker uppvärmningen är ett jävla fyspass och han kom för att brottas. Isaak försöker dansa vid sidan om Bilals trytande tålamod, –Ta det lugnt, vi värmer bara upp, du ska få brottas, men får mothugg direkt. – Jag borde dragit någon annanstans, jag vill brottas. Själv kan jag bara gömma leendet bakom kameran, jag njuter av att se en idrottsman börja fokusera, börja stänga av och avskärma alla störande moment.
Bilal och Isaak har känt varandra i många år, detta märks tydligt och grälen är präglade av syskonkärlek. Isaak tycks inte ha några problem med att varken känna igen sig eller relatera till Bilals känslor. Stundtals är han överseende för att nästa sekund trycka till, precis när det behövs. Bilal rör sig hemtamt på mattorna och växlar mellan sparring och skuggboxning. Även här faller Bilal in i en ledarroll och instruerar och ger råd. Vid sidan om Isaak är han den självklara ledaren och det skulle förvåna mig om han inte med tiden kommer vara verksam som tränare.
Regnet piskar. Står utanför Nordea vid Kronprinsen. Väntar på att möta upp Bilal men klockan går snabbt och tiden försvinner iväg. Försöker ringa men möts av telefonsvarare. Antar att vi har missförstått varandra. Börjar leta mig kring Kronprinsen på jakt efter Malmö Boxing Academy. En källartrapp senare står jag nere i en trång men charmig lokal. Tittar ut över golv, säckar och ring. Blicken fastnar på en glad och igenkännande blick. Lycklig av att se Florin, en gammal vän, inte bara för att Florin är Florin utan även för att jag står nere på en klubb med två kameror runt halsen utan att veta var mitt huvudobjekt befinner sig. Blicken vandrar vidare och fastnar på killar och tjejer som hade sparkat mig till sömns på ett par sekunder. Samtidigt som jag värms av dess skicklighet blir jag något besviken över att Bilal inte kommit till träningen.
Inte förrän efter ett par minuter senare ser jag Bilal, förstår inte hur jag har missat honom. Lokalen är tajt men fylld upp till väggarna med talang som avlossar piskande sparkar och slag mot säckar, mitsar och huvudskydd.
Bilal cirkulerar mellan säckar, mits och sparring i en minuts intervaller. På varje station möts han av skrik. Bryts ner, byggs upp. Bilal faller till knä ett par gånger men hjälps upp av armar och vrål. Detta är första gången sedan Bilal gled in i mitt allt för trånga framsäte som han faktiskt inte står i centrum. Här är en hel bataljon av tävlingsinriktade fighters som gör allt i sin makt för att sätta sitt avstamp på Bilal. Huvudtränaren Roberto Laiolo för sina trupper framåt och låter dem gång på gång fälla Bilal till knä. Därefter hjälps han upp – Du kan mer, bara lite till! För att bara ett par minuter senare än en gång återfinna sig själv på knä i hopp om att den förbannade klockan ska ringa och rädda. När väl klockan ljuder så är alla där och hjälper, peppar och ger nyvunnen kraft. Åter igen gömmer jag leendet bakom kameran, det är för mig underbart att se en grupp med så mycket hjärta. Alla vill vinna. Alla vill hjälpas åt. Efter ett träningspass som hade fått mig att sjukskriva mig fram till novemberlovet diskuteras taktik, teknik och träningsupplägg. Superior Challenge närmar sig och en trött kropp ska formtoppas, allt måste stämma.
Jag tror på fyrverkerier på lördag. Flertalet Malmö-fighters ska försvara vår stads vackra fana. Ser fram emot att se Martin Akhtar ta sin andra raka MMA-vinst. Ska bli ett nöje att gratulera Ilir Latifi efter han har utökat sin meritlista med ytterligare en vinst. Även om mina hejarrop och applåder främst tillägnas Bilal denna kväll önskar jag Edris Rafigh all lycka och hoppas på en riktigt bra match!
Bilal tackar sina vänner och sponsorer på Gymgrossisten i Malmö, Richard och Benjamin. Även ett stort tack tillägnas Superior Challenge och Jabb.se.
– Text och foto av Mattias Persson för MMAnytt.se.
