Första gången jag träffar Martin Svensson är på Hiltons pressrum inför UFC London. Han är där tillsammans med sin tränare och vän Robert ”Bobby” Sundel. Ordspråket säger att en bild förtäljer mer än tusen ord och följer ni Martins newsfeed på Facebook så serverades ni tvåtusen ord som beskrev resans karaktär på ett alldeles förträffligt sätt. En vacker symbios mellan nytta och nöje. På första bilden som läggs ut poserar Martin med UFC-ringflickan Carly Baker och kort därefter porträtteras Bobby tillsammans med UFC:s matchmaker Joe Silva. Lika lite som nöjesdelen bestod i att sukta efter levande barbiedockor, lika viktigt var det förmodligen att få en pratstund med Silva. Martin gjorde sitt yttersta för att sälja sig själv och en potentiell matchning mot Reza Madadi några veckor tidigare genom en, idag, rikskänd videoutmaning. Martin begav sig till London med syfte att fortsätta lobba för att få en chans att UFC-debutera trots att Reza blivit bokad att möta Michael Johnson en vecka tidigare. Svaret var dock lika kallt som sant, inga chanser till kontrakt när du kommer med en förlust i din senaste match. Oddsen förbättras förmodligen inte av att komma från en match som domaren bröt efter 43 sekunder och aktierna stärks inte av att missa vikten…vi kommer att återkomma till de båda.
”Kanon då ses vi onsdag. Barnträningen börjar klockan sex och då är jag där med, sen ska jag stretcha lite och sen bastar vi. Det kommer bli trevligt!”
HETAST JUST NU
Related Posts
MMANytt Podden Avsnitt fem med Lilliehöök och Gonzalez
10 mars, 2025
SÅ HÄR GICK DET FÖR ANDREAS STÅHL I OKTAGON 68!
9 mars, 2025
Jag läser Facebook-meddelandet om och om igen. Det blir allt mer uppenbart att det är meningen att även jag ska basta. Det känns helt okej tills jag står på Rosengård med en kamera i handen och en handduk i andra, ”så hur vill du göra?” Förmodligen hinner jag med både ett par ”ehh” och ”hmm” innan jag har sluddrat fram att min tanke var ”lite foto och bastu”. Plötsligt kände jag mig något mer obekväm då bastudejten oväntat blev min idé.
Svettningen har inte hunnit komma igång innan Martin konstaterar ”jag hatar fan att leda”. Att vara tränare är uppenbarligen inte yrket som ska fungera som fallskärm den dagen karriären är slut. Även om han inflikar att det stundtals är kul att träna barngruppen så ser han inget nöje med att stå i centrum och peka med hela handen. Martin föredrar istället att coacha framför att agera tränare. Det är dock tydligt att han framförallt vill fightas. När Martin talar om sina och andras matcher är det också då ögonen strålar utav glädje. Leendet går från öra till öra när vi pratar om drömmatchen mot Reza Madadi, ”fattar du hur stark han måste vara? GUBBA-STARK! Brottats hela sitt liv! När han tar tag i en så lär det fan kännas!” Även om matchen inte blir av i april så är vi nog många, inte minst Martin, som hade velat se den bokningen.
På lördag är det dags för Frontier Open Battle 6 och Martin möter Saief Toumy. Fransmannen kommer liksom Martin från en fölust och har ett record på 5-3-1. Martin vet inte mycket mer om Toumy än vad som går att se på youtube. Vanligtvis tävlar Martin i 66 kg men denna match går i lättvikt, 70 kg. Martin kan glädjas åt att inte behöva banta lika hårt som vanligt. Samtidigt så kan jag antyda en viss besvikelse över att han får möta en fighter som är mindre meriterad än det motstånd han skulle bli matchad mot om han vägde in fyra kilo lättare. Glädjen kommer dock tillbaka när han beskriver sin gameplan, clinch och ner på mattan. Detta är de positioner Martin inte bara känner sig som starkast utan även som lyckligast. Nu har han fått en motståndare där nytta och nöje än en gång går hand i hand.
Martin vill göra karriär, han vill gå hög profilerade matcher och han vill möta det bästa motstånd som finns att tillgå. Samtidigt så uttrycker han en frustration då det kommer till att gå från amatör till proffs. Han glorifierar, medvetet, sin tid som amatör då han kunde slåss med en helt annan glädje. Vinst eller förlust var inte det centrala, det viktiga var att få tävla och fightas. Nu betyder varenda match så mycket att det är svårt att njuta på vägen dit. Han pratar också med en viss avund då han beskriver sin klubbkamrat Erik Greisson som debuterar som proffs till helgen.
”Han är lycklig när han slåss, han gör det för att ha kul! Han har småttingar, ett bra jobb och är trettio-nånting år. Jag tror inte hans dröm är att ha ett UFC-bälte, han vill bara utmana sig själv och ha roligt. Förlorar jag en eller två matcher så säger dem att man är slut.”
Alla har vi en timme, dag eller kanske till och med ett par år som vi verkligen skulle vilja ha ogjorda. Martin hade förmodligen nöjt sig med att få spola tillbaka bandet 43 sekunder och fått en ny chans mot Robert Whiteford.
Jag behöver inte ens formulera en fråga utan säger kort och gott, ”Bitter?” Kroppen kan inte riktigt hålla sig stilla samtidigt som dess samspel med veckad panna och nedåtpressande ögonbryn talar sitt tydliga språk, ”Ja, så inåt helvete”, säger Martin och förtydligar bara det redan uppenbara. Martin medger att Whiteford träffade honom med ett bra slag och att han även hade svårt att cirkulera ifrån Whitefors slagkombination. Det var dock slag som främst fastnade i guarden och när domaren bröt kände sig Martin långt ifrån slagen.
Att sitta i en bastu med en fighter som vid sitt senaste framträdande missade vikten bör inbjuda till en hel del diskussioner, jag nöjde mig dock med att poängtera att intervjun som genomförs i direkt anslutning till viktmissen är något av det mest komiska och tragiska jag har sett. För att kort summera det hela så består det i en krampande och plågad Svensson som ständigt tycks svara på en fråga för mycket. Martin kan till slut inte längre sitta utan ställer sig upp i hopp om att döva och förtränga den smärta som uppenbart pumpar sig runt i muskler och kropp. Istället för att avbryta intervjun kryddas denna med en fråga om Martin kan tänka sig att möta en sju kilo tyngre Andreas Ståhl istället för Bäckström, ”jag har ingen aning om detta, jag har inte hört nånting om det. Så det är först nu som det…Vadå ska jag möta Ståhl eller vad är tanken? Imorgon…?” Ibland säger en videointervju långt mer än tusen ord… Jag nöjde mig med en avslutande fråga som enbart besvaras med ett avslappnat leende, ”Hur är vikten?”
Om ni är intresserade av Martin Svenssons väg till matchvikt rekommenderas Joakim Borgudds artikel i Faktum.
Martin vill tacka alla vänner på Frontier MMA Academy och speciellt Bobby och Emil. Utan stöd från Ompu, Team Cedergren och travhästen Izzie Gold menar Martin att allt hade varit väldigt mycket svårare. Martin tar även tillfället i akt och önskar klubbkamraten Erik Greisson lycka till inför proffsdebuten på lördag.
