Ännu ett träningspass är avklarat. Känslan av utmattning sköljer över mör kropp. En kropp som fått ta emot slag och sparkar den senaste timmen men också de senaste veckorna, månaderna. Tinningen spänner till och kroppen sjunker ihop. Tårarna blandas ut med svett. Klubbkamrater närmar sig varsamt. Tårarna letar sig ner för kinder och vidare till grå matta. Omtänksamma blickar möts av ett leende. Pannie Kianzad känner euforin av att ännu en gång lyckats ge allt och tvingat ut de sista krafterna från en skrikande kropp.
”Utmattning, stress och lättnad. Ibland går det inte att hålla tillbaka. Det känns löjligt men det är en överväldigande känsla av lättnad och lycka!”
Vid sidan om fysisk förberedelse pågår en mental kamp som tillsammans med förväntan är präglad av oro och nervositet. Tvivlande tankar ifrågasätter träning och form. Har du tränat tillräckligt hårt? Är du tillräckligt bra? Samtidigt bygger Pannie upp en relation till kommande motståndare. Inför matchen mot Milana Dudleva prydde ryskan insidan av badrumsskåpet för att ständigt vara en del av en den mentala uppladdningen. Motivation att göra sitt yttersta och strida sig igenom ännu en dag av skoningslös träning. När en lyckad slagkombination avlossas eller vid ytterligare en fullbordad nedtagning visualiseras kommande motståndare. Tekniker på träningen kopplas till målbild. Kombinationer av knytnävar som hittar igenom till Buccis ansikte eller hur rivalen handlöst kastas till mattan.
”Just nu tänker jag på Annalisa Bucci varje dag. Det är nästan som en crush, hon dyker upp lite då och då under dagen.”
Pannie känner inte att hon behöver bygga upp varken avsky eller hat inför en match. Det är inte ilska som driver henne till att fightas. Hon vill njuta hela vägen fram till buren och inte ens på invägningen anser Pannie att det finns något att vinna på att vara något annat än glad och lyckligt förväntansfull. Det finns dock alltid undantaget som bekräftar regeln.
”Inför matchen mot Lina Länsberg var jag inte glad. Jag log inte på invägningen och jag svor till den grad att min tränare blev chockad minuterna innan match. Det var inte Lina jag var arg på men jag var förbannad på situationen. Jag kände att folk hade sett förbi mig och inte respekterade mig som fighter. Men detta är också en av de saker jag tar med mig ifrån den matchen. Jag vinner inte på att vara arg, det är bara slöseri med energi. Ska jag slå igenom internationellt måste jag lära mig att det är jag som kontrollerar mina känslor. Jag kan inte påverkas av yttre faktorer som inte är fördelaktiga för varken mående eller prestation.”
Pannie har gått ett trettiotal boxningsmatcher, gemensamt för samtliga var rädsla. Vägen upp i ring och match upplevdes som obehagligt. När beslutet togs att övergå från boxning till MMA var oron stor att det skulle bli ännu värre. I takt med mognad och det faktum att Pannies olika tränare medvetet arbetat med hennes tävlingsnerver har rädsla istället blivet utbytt mot nervositet, en anspänning lika positiv som nödvändig.
”Jag känner både oro och tvivel veckorna innan match. Om jag inte är nervös så är något fel. När jag kommer till arenan händer något. Jag känner mig lugn och fylld av självförtroende. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att vinna. När min walk-in låt spelas får jag ett sådant otroligt rus i kroppen och jag vet att matchen kommer bli en slakt.”
I samma sekund som Pannies blick sökt och låst in sin motståndare på andra sidan buren påbörjas kampen. En motståndarblick som viker bort, om än bara hundradelen av en sekund, tas som tecken på svaghet. Ett steg närmare vinst. Genom boxningen är Pannie van att lära känna sin motståndare medan de fightas och förändra sin gameplan allt eftersom. Detta var en nödvändighet då motståndare många gånger lottades fram bara timmen innan det var dags att kliva upp i ringen. Då det kommer till MMA så är både gameplan och dess backup djupt rotad i ryggraden. Om ingen av dessa skulle fungerar förlitar sig dock Pannie på pannben och vilja.
”Funkar inget annat så återstår det bara att grisa. Mitt hjärta tillåter mig inte att förlora. Om jag hamnar i rullstol eller bryter ett ben spelar ingen roll. Jag vet att det säkert låter sjukt men jag vägrar att lämna en match utan att ha gett allt jag har.”
Drygt två veckor kvarstår till Superior Challenge X. Sista passet av sparring avklaras på lördag och därefter ska de sista kilona till matchvikt klippas, i nuläget 3,5 kilo. Pannie har redan föreställt sig vägen fram till buren hundratals gånger och vet vilka ord som kommer att eka i huvudet samtidigt som hennes blick naglar sig fast i Annalisa Bucci. ”Vi kommer snart att få slå på varandra”. Sakta kommer kroppens skakningar försvinna och ersättas utav ett behagligt lugn, upprymd med vetskapen av att…
”Äntligen ska jag få slåss”.
