Pannie Kianzad har haft en framgångsrik MMA-karriär men på insidan har det också varit en kamp då hon hela tiden har känt sig otillräcklig. I Sydsvenskan talar hon ut om depressionen.
Svenska Invicta FC-stjärnan Pannie Kianzad (8-1) har haft en tuff kamp inombords, även när karriären gick som på räls. Efter förlusten mot Tonya Evinger (17-5) och en kamp med en trasig rygg blev det för mycket för henne.
”Jag klarade inte att vara hemma. Jag totaldampade i bilen. Jag hade ångest och kände bara för att öppna dörren och hoppa ut. Men det hade inte med själva matchen att göra.”
Boxningen var hennes liv då det inte kändes så bra i skolan. Hon kände sig hela tiden som en medelmåtta och att hon inte kom dit hon ville blev alldeles för mycket. Hon lyckades desto bättre när hon upptäckte MMA och lyckades hålla sig obesegrad fram till förra sommaren. Men hon kände att hon inte förtjänade den här framgången, att hon bara hade haft turen med sig.
”När jag väl lyckades i min sport kände jag att jag inte förtjänade det. Väl på toppen började jag tänka att jag kanske bara hade haft tur. Nu skulle jag få vad jag förtjänade.”
Hon höll allting inom sig, även när folk frågade hur det var. Trots segrar så såg hon endast de fel hon gjorde när hon gick igenom matcherna efteråt.
”Jag trodde alltid att jag skulle få en större rush, men det var inte tillräckligt. Jag kollade mina matcher i efterhand och hittade tusen grejor som inte var bra nog trots att jag vann. Jag ville göra alla runtomkring jättenöjda, att tränaren skulle tänka att jag var hans bästa fajter.”
Istället för att bli ännu bättre så hamnade hon på botten och hon flyttade hem till sin pappa för att klara av detta.
”Det värsta man kan göra under en depression är att stänga in sig, så det beslutet var nog det bästa jag kunde ta.”
En annan sak hon fick problem med var hur hon såg på sin egen kropp. Hon täckte för speglarna hemma för att inte se sig själv.
”Jag klarade inte av att titta på mig själv. Under en viloperiod kunde jag bli helt galen av att se mig i spegeln. Jag kände mig otillräcklig om jag inte såg ut som alla andra elitidrottare. ’Om jag inte ser ut så, hur ska jag då kunna mäta mig med de bästa.'”
Hon går till en KTB-terapeut och pratar öppet som sin depression.
”Jag tänkte att om jag säger att jag är jättedeprimerad och har ångest kan folk säga ’och ditt jobb är spöa upp folk?’. Men MMA är bara en sport. Jag har alltid trott att MMA identifierar mig, att ingen annan ser något annat. Att de inte ser Pannie som helhet, hon som har utbildat sig och har känslor och kan bli sårad. Det är alltid lätt att peta på någon som man tror är världens största och starkaste. Och jag har alltid tänkt att andra inte har rätt till mitt privatliv.”
Hennes syn på sitt eget utseende har förändrats. Den perfekta kroppen är inte längre målet utan hon är mer tillfreds med sitt utseende. Dessutom hjälper jobbet som elevstödjare på ett gymnasium att stå för sin kroppsuppfattning.
”Nu kan jag vara mycket mer tillfreds även om jag inte har den perfekta kroppen, säger Pannie som nu jobbar mer med grundteknik istället för att jaga ytlig perfektion.”
”Det har känts så mycket bättre gå till träningen med de tankarna istället för ’hur ser jag ut i de här tajtsen’. Det är otroligt skönt att släppa oron för om något hänger ut, skitsamma liksom. Vi alla är ju skapade på olika sätt och man behöver inte se ut som en superatlet för att vara en superatlet.”
Hon har ändrat mycket på sättet hon tar sig an problemen.
”Jag har arbetat mycket med att tillåta mig ha dåliga dagar. Att kunna acceptera läget och använda den tiden för att bli bättre. Det har gett mig mycket bättre träningsresultat. Jag tar lärdom istället för att trycka ner mig själv. Innan letade jag efter den perfekta prestationen och det är konstigt, för perfektion finns inte.”
Hon har ett budskap till de som går igenom det hon har gått igenom.
”Det låter kanske cheesy. Men bara för du är sårbar så är du inte besegrad. Det är helt olika saker att vara sårbar och att vara svag.”
Foto: Mazdak Cavian
