MMA är förmodligen en av de främsta sporterna som involverar sina fans så tätt. Tack vare profiler som UFCs VD Dana White som om och om öppnar upp armarna för nya tekniker, social media och direktkontakten med fansen så har det även tvingat andra organisationer inom MMA-världen att tänka på ett liknande sett för att ens ha en chans att hänga med i utvecklingen.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Fredagsfrågan: Är Islam Makhachev bättre än Khabib Nurmagomedov?
18 oktober, 2024
Det här har i sin tur lett till skapande av sidor så som MMAnytt, där fans dagligen kan få sina senaste nyheter uppradade framför sig och samtidigt diskutera med andra fans om sina upplevelser, sina tankar och känslor. I år har redaktionen bakom MMAnytt satt ihop en årskrönika i tre delar, där vi fokuserar på en del var. Medan jag fokuserar på MMA runt om i världen, så tar Patrick en noggrann titt på MMA i Sverige medan Sebastian har kikat lite extra nära på UFCs 2012.
Så vad har egentligen hänt i MMA-världen under året som varit, och hur ska man ens ta och summera det hela till en enkel och lättläst krönika när man samtidigt ska undvika att fokusera på Sverige och UFC? Det är ingen lätt uppgift, men även om MMA-världen mer eller mindre cirkulerar runt UFC så har det faktiskt hänt en hel del stora saker även utanför den organisationen.
Strikeforces dödsryck
Den upp till nu näst största organisationen i världen efter UFC har ännu inte klappat igen dörrarna helt och hållet. De ligger förvisso inne på akuten med livshotande skador, och en maskin håller organisationen vid liv, men de lever ännu. Efter två inställda galor på raken så förväntas nu organisationen att hålla sin allra sista gala den 12 januari nästa år. Men vem kan klandra dom? UFC har gått och tagit alla livsviktiga ingredienser.
Strikeforce gjorde ett bra jobb med att producera Rounda Rousey som en av deras största stjärnor under 2012. Men sedan fick UFC för sig att skapa en kvinnlig division och gav då Rousey ett bälte och ett kontrakt. Så då hade dom förlorat ännu en stjärna. Andra som gått över redan under 2011 var bland annat Nick Diaz och Alistair Overeem, medan de släppte Fedor Emelianenkos kontrakt redan året tidigare.
Dana Whites nu klassiska ”business as usual” var något som jag ska vara ärlig och erkänna att han förmodligen inte ljög om. Dana White är UFC, och Strikeforce har varit en konkurrent för dom under en lång tid. Målet för White har alltid varit att bygga upp UFC och sänka konkurrenter, och när Strikeforce inte längre har möjlighet att skydda sig från hans framfart, ja då plockar han det dom vill ha och tar in det i UFC. Kvar står ett skelett av vad det en gång varit.
Det är förstås mycket tråkigt, då det MMA-världen behöver är lite mer hälsosam konkurrens även om UFC gör sitt bästa för att försöka bevisa att dom gör allt för fansens skull och inte bara sig själva. Men hanteringen av Strikeforce har varit en av de tråkigare sakerna under året som gått.
Bellators andraplats cementeras
Medan Strikeforce sakta men säkert faller till sin oundvikliga död, så reser sig en annan spelare på marknaden. Bellator har tagit stor marknad under året som gått men har ännu stora kliv kvar att ta. Viacom köpte Bellator redan i oktober 2011. Årets 2012 har däremot varit lite av en limbo för Bellator, som väntar på att få flytta sin sändning från MTV2 som når runt 80 miljoner hushåll, över till Spike TV med över 100 miljoner hushåll. Problemet för dom har dock varit UFC, som fortfarande hade ett avtal med SpikeTV som går ut vid årsskiftet i år. Det innebär att organisationen kommer att flytta över till Spike TV från och med 2013, och redan den 17 januari kommer deras första gala på den nya kanalen att visas.
Bellator fortsätter givetvis också med det populära turneringsformatet, och säsongsformatet, där vinnaren får $100 000 och en titelchans. Vi såg dessutom svenska framgångar i denna organisation under året som gått när Andreas Spång togs in i organisationen som en sen inhoppare i turneringen och knockade Brian Rogers i semifinalen.
För besväret så fick han chansen att möta Maiquel Falcao i finalen, och höll i huvudeventet på Bellator 69. I slutändan så ropade Bellators ringannonsör ut poängen 29-27 till ett enhälligt beslut för Falcao, som blev Bellators mellanviktsmästare i dess sjätte säsong. Han kommer nu närmast att få möta Alexander Shlemenko i en titelmatch för det vakanta mellanviktsbältet i Bellator.
Men med Strikeforce ute för räkning, så har Bellator under året som gått börjat cementera sin andraplats i MMA-världen med råge. Med turneringsformatet som en stöttepelare har de visat att UFCs affärsmodell att ge titelchans till den som kan ge dom mest pengar inte alltid går hem hos fansen. Bellator är en plats där titelchans förtjänas, inte tilldelas – Som deras motto låter.
IMMAF grundas i Stockholm, UFC godkänner
Det största problemet som MMA har när det kommer till nya marknader är att det ännu är en väldigt ung sport. Det kan dessutom vara en väldigt farlig sport om personer som inte är medicinskt lämpliga så gå matcher. Dödsolyckor är som tur är extremt ovanligt, just eftersom säkerheten är bland det viktigaste som finns, även på många områden där en idrottskommissioner saknas.
I Sverige har vi det enkelt. Svenska MMA-förbundet finns där för att se till att allt går rätt till. Men i länder så som Brasilien där det finns flertalet olika idrottskommissioner blir arbetet plötsligt mycket svårare, och i till exempel England så saknas kommissioner helt och hållet. Därför skapades IMMAF, eller det Internationella MMA-Förbundet, där tanken är att en organisation utan vinstintresse ska finnas där för att hjälpa och stödja länder som vill skapa egna MMA-förbund.
IMMAF grundades den 29 februari i år, men presenterades officiellt strax innan den 14 april när UFC: Sweden hölls i Stockholm, något som MMAnytt exklusivt kunde rapportera.
Men det viktigaste var egentligen att världens största organisation, UFC, kunde ställa sig bakom initiativet vilket fick en enormt stor betydelse för trovärdigheten för det nystartade förbundet. IMMAFs start, tillsammans med UFCs stöd, gav en raketstart för förbundet och fick in mängder med medlemsansökningar redan under den första månaden där SMMAF blev IMMAFs första officiella medlem.
Även om många verkar ha glömt att IMMAF startades så är det här troligen en av de viktigaste nyheterna som kommit ut under 2012, och något som kommer att kunna kännas av inom sporten de kommande åren. Vi ska minnas att vår närmaste granne Norge fortfarande lagligt förbjuder sporten vi alla tar för givet idag. Men ett norskt MMA-förbund har grundats, och de arbetar hårt för att få sporten legaliserat i landet, i samarbete med SMMAF och IMMAF.
Asien försöker göra återkomst
MMA i Asien, främst då Japan, dominerade MMA-världen under ett antal år i början av 2000-talet. Men 2007 när Yakuza-skandalen i Pride uppdagades så har det hela tagit en smäll som gjort att de aldrig riktigt har lyckats återvända. Den japanska organisationen Dream gjorde ett försök, men har inte lyckats vidare bra. Nu den 31 december kommer de hålla sin första, och enda, gala för i år och efter det vet ingen riktigt vad som kommer att ske. Men med ett samarbete med kickboxningsorganisationen Glory så förväntar man att det kan gå bättre än tidigare.
Även utanför Japan har MMA-organisationer dykt upp. ONE FC har lyckats göra sig ett namn i Asien, Super Fight League hade en lovande start, men det sket sig rejält när de satsade på kvantitet istället för kvalité, och organisationen DARE är i fullt krig med Thailands regering som tidigare i år förbjöd MMA helt i landet.
Så de asiatiska länderna försöker verkligen ta sina stapplande steg tillbaka till dominans inom MMA-världen. Men för närvarande är det en alldeles för stark aktör i väst i form av UFC och när de dessutom blir motarbetade inom regeringen som i Thailand så blir det hela inte vidare enkelt. Man ska minnas att en utveckling ändå sker, och det är det viktigaste. Även om de kanske inte tar stormsteg framåt under 2012, så är det åtminstone de här snubblande första stegen tillbaka till något fantastiskt.
Svenskar dominerar utomlands
Vi svenskar är egentligen ganska tillbakadragna. Vi vill gärna inte skrika att vi är bäst utan att faktiskt bevisa det, vilket gör oss till hårt arbetande och samtidigt extremt stolta. När en svensk fighter kliver in i buren eller ringen någonstans så följer vi det. Det spelar sällan någon roll om hur stor galan är, hur mycket publik det är, eller hur känd motståndaren är. Vi vill veta hur det gått för andra svenskar ute i världen och jag skulle vilja påstå att det gått alldeles utmärkt.
Utanför MMA-världen så har vi hittills tagit 53 medaljer inom de olika budo-kampsporterna i år. 18 guld, 10 silver och 25 brons har plockats med in i de svenska gränserna under bara ett år, något som Budo Kampsportsförbundets pressansvariga Jonathan Broberg skrev en läsvärd krönika om.
Inom MMA-världen som vi lever i så finns det däremot inte medaljer på samma sätt. Vi har match för match, även om varje vinst egentligen är en guldmedalj. Vi har bröderna Spång som slår sig fram i USA, Jack Hermansson som går matcher i Bellator, Zebaztian Kadestam som skapar rädsla i Asien, Max Nunes som slåss i England och flertalet fighters som gör sitt i Cage Warriors. Svenskarna kanske inte vinner varje match, men varje match är en lärdom att ta med sig hem. Antingen vinner man eller så lär man sig något. Det är ett tankesätt att leva efter, och något som hjälpt oss som nation att visa världen vilka man ska frukta i buren.
2012 i ett nötskal
Så hur sammanfattar man 2012? Historiskt sett så kommer man att minnas det lite som mina rubriker ovan. Året då Strikeforce sakta men säkert gled mot sin oundvikliga död, året då Bellator reste sig till andraplatsen och plockade marknadsanadelar. Året då IMMAF grundades och förmodligen kommer att kunna bli en av de viktigaste delarna av utvecklingen för sporten runt om i världen, och året med fantastiska framgångar inom den svenska MMA-scenen utomlands.
Så länge fansen får så pass stor del i hur sporten utvecklas, så kan vi inte förlora. För man ska minnas att även politiker är människor, även om de många gånger har mycket att säga till om. Även om MMA blomstrar i Sverige är det många steg kvar att ta innan sporten är en internationellt accepterad företeelse.
MMA är inte ens två decennium gammalt ännu, och det innebär att det hela fortfarande utvecklas. Ju mer accepterad sporten blir här hemma i säkerhetstänkanden Sverige, ju mer börjar sporten bli accepterad även utomlands. Vi svenskar är som sagt gansak tillbakadragna, men sak vi göra något då arbetar vi hårt för det. Låt oss bli en förebild för omvärlden både inom och utanför buren även 2013.
Personligen är jag otroligt stolt över hur utvecklingen varit under 2012, och 2013 ser inte ut att vara ett år där vi på något sätt saktar ner. När ett år går mot sitt slut så har vi möjligheten att reflektera av vad som varit dåligt, vad som varit bra och sedan är det bara att sätta sig ner och göra ett nyårslöfte. Vad kan jag göra för att främja MMA hemma i Sverige och internationellt under 2013?
