Frågan är en av de hetaste i MMA-världen och har varit så sedan en väldig lång tid tillbaka; är fem minuter verkligen tillräckligt för en match att verkligen komma till sin rätta? Många är av åsikten att så inte är fallet då det snarare agerar i dagens mer atletiska och explosiva utövares favör än MMA i stort vilket traditionella ”martial artists” befarar är på god väg till att korrumpera sporten. Vissa ser detta som en bakåtsträvande ställning medan andra påstår att det är just en sådan modifikation MMA är i behov av. Låt oss undersöka det hela närmare.
Det kanske främsta argumentet för införandet av längre ronder måste i alla fall erkännas som väl genomtänkt och förvånansvärt logiskt; fem minuter är helt enkelt inte nog för att komma in i rytmen av en match, eller så är det just nog och utövare ”tvingas” återvända till sina hörnor just när man börjat etablera sitt tempo. Man tillåts sitta ner i en minut, andas ut och återhämta sig någorlunda tills det återigen är dags att kliva ut mot mitten av oktagonen, ringen, triangeln, rektangeln eller vad det nu är för inhängnad man råkar tävla i. Detta, enligt kritikerna av dagens ronder inom sporten, bäddar upp för ett på alla sätt och vis orealistiskt scenario då man ”i verkligheten” oftast inte tilldelas lyxen av en chans att andas ut mitt i ett slagsmål. Och det är just där skon klämmer.
Verklighet. Slagsmål. Självförsvar. MMA. En gång i tiden var de fyra synonyma med varandra. Idag.. Inte riktigt va? MMA idag är utan tvivel en nästintill helt och hållet annorlunda sport än för bara ett eller ett par decennium sedan. Då njöt stjärnor som Chuck Liddell (21-8), Wanderlei Silva (35-12) och Quinton ”Rampage” Jackson (35-11) av livet i strålkastarljuset. Idag heter hjältarna Jon Jones (20-1), Ronda Rousey (10-0) och Anthony Pettis (18-2) för att nämna några. Den uppenbara skillnaden? Från att vara en sport regerad av hårdföra krigare som gladeligen tog emot två smällar för att ge en står vi idag inför ett nästan omvänt scenario; atletiska, intelligenta (inte för att antyda att äldre MMA-fighters inte var smarta) och betydligt mer allsidiga i sportens alla aspekter har våra moderna mästare och dess utmanare onekligen fört in MMA i en ny era. En era definierad av fysisk kapacitet snarare än krigarmentalitet.
Om detta är bra eller dåligt lämnar jag osagt. Det är upp till var och en att själva avgöra. För att återgå till poängen med denna krönika så är det däremot inte svårt att förstå exempelvis Rickson Gracies syn på det hela, vilken han i somras delade med sig av under en diskussion med Joe Rogan och Eddie Bravo under den förstnämndas podcast. Avsnittet hittas här och för kampsportsnördar är den ett måste att lyssna på. Legenden menade på att ens tillvägagångssätt i en tiominuters-rond (eller i Ricksons perfekta värld utan tidsbegränsning) är helt olikt det som tillämpas i modern MMA. Strategin är annorlunda och bevarandet av energi livsviktigt. Trots att fem minuter i UFC:s oktagon är bland det mest fysiskt krävande en person kan ta sig an är det inte i kampsportens sanna anda att begränsa tiden till endast fem minuter enligt brasilianaren. Att sitta ner, återhämta sig och sen komma ut och explodera in i en nedtagning eller hoppknäa någon i ansiktet är helt enkelt inte i enlighet med verkligheten och något sådant skulle inte hända i ett gatuslagsmål.
Och det är just däri som poängen med denna krönika ligger; modern MMA är inte och bör i min mening inte heller liknas vid ett gatuslagsmål av den enkla anledningen att det inte är ett gatuslagsmål. Det är en tävlingssituation mellan två individer som med år av träning i ryggen och med hjälp av strategi, taktik och specialitet i de egna teknikerna försöker besegra varandra. Med det sagt vet jag inte hur ett optimalt upplägg kring just ronder skulle se ut, dock finner jag det i brist på en bättre beskrivning omodernt att påstå att MMA inte är mer än två gatukämpar som råkas mötas i en bur istället för på ett gathörn. Ja, det händer att brottare väntar tills den sista minuten av en rond för att gå på en nedtagning i syfte att säkra ronden. Ja, vissa fokuserar mer på att säkra poäng än på att avsluta motståndaren. Är det i enlighet med kampsportens sanna anda? Troligen inte. Samtidigt är utveckling oundvikligt och denna hårt kritiserade jakt på poäng ser åtminstone jag inte som mer än en biprodukt av sportens oerhörda framgång på senare år.
En mästare som Jon Jones växer inte fram ur tävlingsformer som brasilianska Vale Tudo där våldet i mångt och mycket sattes i första hand. Teknisk finess och fysisk toppform var sällsynta ingredienser. Vad jag älskar mest med dagens MMA är den ständigt växande skaran av superatleter som med jämna mellanrum lämnar oss slagna av beundran och fascination för sakerna de uppnår som tidigare inte ens existerade i det fantasifullaste av sinnen. Skönheten i MMA ligger i den ständiga utveckling som drivs på av otaliga timmar av genomtänkt träning och strategi. Kanske går vi miste om den så kallade ”samuraj spirit” som så länge hållits upp som det viktigaste inom kampsporten. Samtidigt får vi ta del individer som ständigt pressar gränserna och bjuder på nya, utökade repertoarer som helt enkelt inte fanns under MMA:s ”gamla goda dagar”. Är det värt det eller har jag fel?