Ibland sätter man sig ner framför TV:n, datorn, oktagonen eller vart i världen man nu befinner sig för att följa en UFC-gala ovetandes om hur speciell ens kväll kan bli. Natten mot söndag var en sådan kväll. Huvudkortet var bland de bästa vi sett det här året och det är mycket möjligt att ett par titelutmanare klev fram ur skuggorna med imponerande insatser och välförtjänta vinster. Fyra matcher, fyra avslut och fyra hyllade vinnare. Låt oss blicka tillbaka och se vad som hände, hur, varför och kanske viktigast av allt – vad som väntar härnäst.
Reebok gjorde rätt i att lägga sina pengar på Paige VanZant (5-1). Bokstavligen. Att teckna ett såpass exklusivt och åtråvärt sponsorkontrakt med en 21-åring med endast en UFC-match i ryggen kan tyckas något riskabelt. Dumdristigt till och med. Oj vad hon skulle bevisa oss fel. Visst började huvudkortets första match något oroande – då Felice Herrig (10-6) tog ynglingens rygg var det nog både en och två chefer på Reebok som satte hjärtat i halsgropen. Hur snöpligt skulle det inte vara om sagan tog slut där, blott en minut in i matchen? VanZant visade dock under återstående ronder, minuter och sekunder varför hon ses som stråviktsklassens framtida Ronda Rousey (11-0). Ett stort hjärta, en vilja att vinna och tro på sig själv och sina tekniker. Stora saker väntar för ’12 Gauge’, var så säkra.
Fjäderviktarna har en ny utmanare att bekymra sig över. Max Holloway (13-3) såg spektakulär ut då han helt sonika plockade isär Cub Swanson (21-7). Begick han ett enda misstag? Var han någonsin i fara? Det är inte ofta man får chansen att säga det men 23-åringen stod för en så nära perfekt insats som egentligen är möjligt i oktagonen. Conor McGregor (17-2) och Chad Mendes (17-2) i all ära – Max Holloway kan mycket väl få ett bälte trätt runt midjan inom en inte alltför avlägsen framtid.
Ronaldo ’Jacare’ Souza (22-3) – vad kan man säga? Inte ens tre minuter tog det för brasilianaren att dra ut Chris Camozzi (21-10). Och som han gjorde det! För alla grapplers där ute var det inget annat än ren och skär konst ’Jacare’ bjöd på. Bara då han passerade amerikanens guard gav jag ifrån mig ett glädjetjut. Armlåset på det.. han är en mästare, en sann mästare. Frågan är dock vart vinsten leder. Souza var ju till en början tänkt att möta Yoel Romero (9-1) i en förmodat tuffare match. Kubanen är liksom ingen man får ner på mattan i första taget. Det gör fortfarande ont i mig att den inte blev av – en bättre matchning är svår att tänka sig och det skulle utan tvekan bjudas på något utöver det vanliga då de två rörde nävar och började svinga. Men men, Romero kommer förhoppningsvis tillbaka snart. Tills dess har Jacare blicken fäst vid mellanviktsguld och frågan är om han inte förtjänar sin chans nu. Gud vet att han väntat länge..
Det enda som står mellan brasilianaren och bältet ser dock ut att vara Luke Rockhold (14-2). För att inte nämna mästare Chris Weidman (12-0) såklart. Rockhold såg till en början ut att få problem med Lyoto Machidas (22-6) mästerliga färdigheter på fötterna. Hur löste han det? Ett välriktat slag och sju minuter av gnetande på mattan. Redan efter den första ronden var det uppenbart att brasilianaren inte hade mycket kvar att ge då han stapplade tillbaka till sin hörna. Rockhold är ett monster och besitter onekligen allt det som krävs från en framtida UFC-mästare – oerhörda färdigheter, karisma, utstrålning och låt oss vara ärliga, 30-åringen är något av ett exemplar när det kommer till utseendet. Av allt att döma ser det ut som om amerikanen utmanar om bältet efter Weidmans möte med Vitor Belfort (24-10) på UFC 187 i Las Vegas den 23:e maj. Visst vore det välförtjänt, precis som om Jacare skulle sno Rockholds plats. Tänker ni samma som jag? Rockhold mot Jacare, vinnaren får titelchansen. Wow säger jag bara, vilken match det skulle bli!
