Här tar vi blickarna från de starka strålkastarljusen och glamourösa tillställningarna på sportens topp. Vi vänder oss istället till de som använder MMA som en flykt, ett utlopp och en räddning. I denna artikelserie presenteras ett antal individer som på ett eller annat sätt förändrat sina liv med hjälp av kampsport med förhoppningen att skina ljus på de vars historier allt som oftast förblir ohörda.
Denna vecka tar vi oss till Bandhagen strax utanför Stockholm där söderorts gator var nära att försegla ännu ett ungt öde innan den uråldriga konstformen av Muay Thai kom till räddningen.
– ”Mannen, jag var på glid. Mer än på glid, jag var på gränsen till att sluta bry mig helt och hållet”.
Maurice har varit med om mycket trots att han bara hunnit fylla 20. Alkohol, droger, kriminalitet och främst av allt våld hade för lite mer än ett år sedan en stor plats i den unga mannens vardag.
– ”Det var typ som att leva i en dimma. Jag bara gjorde grejer utan att tänka på vad de kunde leda till”.
Maurice växte upp i Bandhagen, en förort till Stockholm omringad av områden präglade av bekymmer med sin grund i ekonomisk otillräcklighet. Under uppväxten bestod umgänget till stor del av destruktiva personligheter vilka Maurice idag tackar Gud att han inte lät dra med honom ner i avgrunden.
– ”Det är lätt för folk som inte växer upp som vi att säga typ ´de överdriver hit och de överdriver dit´ när man berättar om såna här grejer. Men alltså helt ärligt, det mesta av vad ni hör är sant. Jag vet att det här är Sverige och här händer inte sånt, men det finns människor i samma land som ni som växer upp i skiten. Med hjälp av Gud lyckades jag ta mig ut från allt. Men jag känner flera som har dött, flera som sitter inne, flera som missbrukar. Bara för att man inte tittar betyder det inte att saker och ting inte händer ändå, förstår du?”
Strax innan sjutton år var fyllda greps han och ställdes inför rätta misstänkt för misshandel. Han dömdes. Sex månader.
– ”Det var kefft. Vad ska jag säga? Ett riktigt helvete.”
Dagsböter och samhällstjänst var inte nog den här gången. Utvecklingen för Maurice gick åt fel håll och det var då alkoholen gjorde entré i hans liv. Han och vännerna inledde sin våldsamma och destruktiva livsstil. Enligt Maurice spelade det ingen roll vem som stod i deras väg. Vem som helst kunde råka ut för gängets våldsamheter.
– ”Vi brydde oss inte ens. Om du tittade på någon på fel sätt eller till och med hade fel sorts kläder på dig kunde du få klapp”.
En drake slingrar sig runt initialerna ”S.J” på sidan av halsen.
– Det är till en kompis som dog förrförra året”.
Vännens bortgång blev startskottet för en positiv förändring för Maurice. Han började sakta men säkert med den smärtsamma process att klippa banden till majoriteten av de han under uppväxten kallat för vänner. Samtidigt som han spenderade många sömnlösa nätter grubblande över vad han skulle ta sig till.
– ”Du vet folk häromkring gillar inte när du förändras, om du gör något nytt. Vissa ville komma efter mig. Men som tur var så släppte de taget om mig tillslut. Jag hade inga planer, inga ambitioner, ingenting. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skolan var inte ett alternativ, jag hade ingen arbetslivserfarenhet och hade inga meriter. Fan, det var tufft. En jävligt tuff tid”.
Det var då han för första gången, för lite mindre än två år sedan, satte sin fot i en av Stocholms många Muay Thai-klubbar. Hopplösheten fasades ut bit för bit, pass för pass.
– ”Det går inte att beskriva riktigt vad jag känner för thaiboxning. Det blev min räddning. Gav mig något att typ vara stolt över du vet, som jag var grym på. Jag vill inte skryta men det gick snabbt för mig att komma in i hela grejen och lära mig.
Kampsport gav Maurice, som så många andra, ett syfte, ett självvärde och en känsla av samhörighet. Träningskamraters uppriktiga glädje över att se honom kliva in i klubben, stödet och hjälpen från tränarna och det för var dag växande självförtroendet blev det som tillslut räddade Maurice.
– ”Visst, det är våld. Men på ett annat sätt än förut”.
Maurice bytte gatan mot ringen och oprovocerade attacker till strategi i och med thaiboxningens entré i hans vardag. Även om han ur borgerliga ögon kanske inte ”lyckats” i livet, mår han bra. Ångesten och skräcken har släppt greppet om den unga förortskillen. Trots arbetslöshet och ekonomiska problem känner han sig lycklig över att vara vid liv.
– ”Jag måste säga att jag älskar mitt liv, älskar mig själv. Det låter konstigt och så men jag tror det är det viktigaste i livet; kärleken till en själv. Folk runt omkring dig känner av det typ, och ger dig den kärleken tillbaka. Jag är nöjd i alla fall. Jag skulle kunna leva som jag gör idag och dö lycklig. Nej jag har inget jobb, och nej jag bor inte i ett fint hus eller i ett bra område. Om folk ser mig ute tänker de direkt ´kriminell, knasbarn´ och sån skit. Men jag bryr mig inte. Som sagt, jag älskar mitt liv och vaknar med ett leende på läpparna varje dag och det har jag fått från träningen. Världens rikaste person har mer än mig ja, men han vaknar inte lika lycklig som mig varje dag. Det garanterar jag.