En artikel om regler i MMA utan att ha med en bild på Big John skulle kännas fel
Jag är fullt medveten om att den här måndagens historielektion kommer bli lite annorlunda.
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
Som ni säkert förstår av titeln så handlar det här först och främst om de nuvarande reglerna inom MMA i USA. Innan jag går in på Unified Rules of Mixed Martial Arts så ska jag i alla fall nämna lite om reglernas utveckling i modern mma.
När MMA blommade upp ur valetudo fanns det minimalt med regler och sporten blev kallad barbarisk, ”Mänsklig tuppfäktning” osv.
Under 90-talets början fanns inga viktklasser, handskar och även om en del regler lades till så tilläts skallningar, slag i bakhuvudet och annat. I och med att reglerna angående vad som var tillåtet utvecklades skedde också en utveckling i att döma och att poängsätta. Många av domarna kom av naturliga skäl från boxningen och det ställde till med ganska stora problem. Skillnaden mellan olika länder, organisationer och matchlängd gjorde också sitt. Alla – publik, domare, fighters – var tvingade att skaffa sig kunskap om flera stilar. Boxningsdomarna kände inte till vad en passering till halvguard eller liknande var per default. Domsluten blev konstiga och i flera organisationer innebar en match som gått fulltid (när det var möjligt) att den blev oavgjord.
Avsaknad av viktklasser, handskar och många andra av de regler som finns idag
Fler och fler regler lades till angående hur sporten skulle se ut i form av tidsbegränsningar, användning av handskar (om än tunna) och domarna i ringen/oktogonen/buren fick också mer makt. Exempelvis så utvecklades det så att domarna kunde bryta upp uppenbart låsta situationer eller något som tycktes vara en mjölkning eller när inget direkt skedde. Även det att domaren kunde stoppa en match när den ansåg en fighter fått nog fanns inte från början i någon vidare utsträckning.
Parallellt med utvecklingen i USA fanns ju utvecklingen i Japan och på andra platser i världen. Pancrase hade tidigt regler angående att man exempelvis inte fick slå någon som låg ner, alls. Även regler som innebar att slag skulle ske med öppna händer. Idag känns sådan fighting främmande för de flesta.
Under 90-talet byggdes det fram en grupp regler som så gott som alla följde. Det var regler angående fouls. Skallningar plockades bort, ögonpet, dra i hår, dra ner byxorna på en motståndare, hålla rep/staket, springa ut ur ringen/buren, bitningar, fish-hooking (alltså att stoppa in fingrar i munnen eller andra kroppsöppningar med avsikt att skada), attackera könet, slag/sparkar i bakhuvudet, slå och grabba tag i struphuvudet, dra i fingrar och tår (en del organisationer tillåter fortfarande dock toe holds) – tre eller mer om man måste och att medvetet slänga någon ut ur ringen/buren.
Möjligen har jag glömt något?
Poängen är att det under 90-talet blev en sort konsensus kring en del fouls kan man säga. Men bortsett dessa, numera universella, regler fanns det ändå skillnader som ännu är kvar. Ett hett ämne under lång tid har varit sparkar på liggande motståndare, men också knän på liggande (i huvudet), armbågar och stampningar.
Något som också utvecklats sen 90-talet har varit vem som reglerar själva sporten som helhet. Från början var det inte sällan organisatören själv, men i och med att sporten blev större restes också krav på mer enhetlighet och reglering. Det var med andra ord lite av ett vilda västern under delar av 90-talet och det är ingen hemlighet att doping var vanligt.
Sen kom…
Så ser alla domare ut
Unified Rules
Om det vore så enkelt som att säga att Unified Rules kom och då följde alla reglerna är förstås en naiv bild. Även Unified Rules hade sin utveckling. Året var 2000 och Unified Rules of Mixed Martial Arts sattes samman av New Jersey State Athletic Commission.
25 fouls listades, översiktliga regler kring poängsättning, regler kring viktklasser, vad som ska finnas på platsen fighten sker (ringen/buren), regler kring sekonderna, en massa mindre regler kring exempelvis att vattenflaskor ska finnas tillgängliga, regler kring bandagering av handskar och munskydd. Listan kan göras betydligt längre för som ni säkert kan tänka er är allting täckt från både själva fighterna till det runtomkring som licensiering till vad som krävs i form av säkerhetsåtgärder kring skador osv.
Regelverket hade från början benats upp av California State Athletic Commission i ett försök från deras sida att ta fram regler som skulle göra MMA möjligt i staten. Det dröjde till 28onde december 2005 innan Kalifornien lyckades få sin första officiella match tillåten. Men i New Jersey skapades alltså Unified Rules och under årens lopp har dessa inlemmats i olika staters andra regelverk för kampsport utan vapen.
Min tanke här är inte att ta upp alla finstilta regler kring MMA och hur en gala får sin licens eller liknande. Nej, med tanke på senaste årens, i mångas ögon, skandalösa poängsättningar kände jag att läget kunde vara på sin plats att bena upp lite var poängdomarna faktiskt sätter poäng på. Men låt oss börja med att avliva några myter:
Myt 1: Det är fyra saker som poängdomarna tittar på.
Det är INTE bara grundpelarna som nämns av UFC (1. Effective striking, 2. Effective Grappling, 3. Aggression, 4. Octagon Control) som är det domarna tittar på. Eller snarare så är det en förenkling av det domarna tittar på.
Myt 2: Alla poängdomare kommer från boxning.
Alla domare som sätter poäng i exempelvis UFC är inte ”gamla boxningsdomare”. Av domarna i UFC 104 är det bara en som kommer från boxningen. De andra två har personligen bakgrunder i Karate (snälla, låt oss undvika att diskutera Machida vs. Rua och att domarna skulle vara partiska bara). En av domarna har dömt Kickboxning länge och har även skrivit om reglerna kring MMA i Kalifornien. Ena domaren (Nelson ”Doc” Hamilton skapade även RFFS, 2000) är dessutom ledande i vilka regler som gäller inom poängsättning och dömande.
Myt 3: Poängdomarna följer främst sitt eget tycke.
Att döma är inte lätt och fel uppstår givetvis, att påstå annat vore dumt. Däremot dömer inte poängdomarna godtyckligt utan fyller i score cards efter en specifik modell. Det går inte att räkna antal slag eller sparkar i efterhand och därmed få fram vem som borde vunnit. Mer om det senare.
Myt 4: Det finns ingen bra guidebok angående hur man sätter poäng och dömer.
Jo, det finns en guidebok och flera olika workshops samt certifikat man måste genomgå prov för att få. Den mest kända guideboken är ”Mixed Martial Arts Referee Handbook: Mixed Martial Arts Unified Rules of Conduct”. Elite MMA Referee School har skrivit boken och utbildar.
MMA en ”ny” sport
I dess moderna bemärkelse är ju förstås MMA en ny sport och som sådan sker det utveckling hela tiden. Givetvis gäller det både i utövandet som i dömandet. Poängsättningen av matcherna får mycket kritik idag av både journalister, organisatörer och fighters. Troligen finns det alltså ett gap mellan de som dömer och resten. Personligen kan jag inte förstå varför inte domarna vill vara tydliga med hur poängen sätts. Det skapar stora drev bland fans när poängen verkar konstiga. Senast här på UFC 104 upplevde många bältesmatchen mellan Machida och Rua som ett rån, en flopp, skit helt enkelt.
Jag, som läst reglerna, såg inte Shogun vinna utan hade Machida som vinnare med 3-2. Jag skriver inte det här för att uppröra eller bli kallad blind, galen eller liknande. Jag är fullt medveten om att det kan verka både blint och galet att se Machida vinna den matchen, men jag utgick ifrån reglerna. Samma regelsystem som de tre poängdomarna utgick ifrån. Men var så säkra på att även trots att jag känner till reglerna så finns det flera matcher jag inte förstått domsluten! Bara så att ni vet.
I en ny sport är inte publiken lika insatt i reglerna och inte heller kommentatorerna. Det gäller då att utbilda sig för de som ska jobba med att kommentera kan jag tycka. Men det är ett annat ämne. Om man jämför med en annan sport som exempelvis fotboll så känner de flesta som tittar till reglerna och kan utifrån sin kunskap bestrida eller hålla med domaren. Inom boxning är poängsystemet liknande det system som gäller inom MMA även om en hel rad aspekter skiljer sporterna ifrån dramatiskt. Men poängen här är att i boxning känner publiken/fansen till mer om reglerna. I alla fall tror jag det.
Poängsättning och kriterier
Här följer en sammanfattande guide av den större guiden i enlighet med MMA Unified Rules of Conduct. Detta är alltså inte sättet man sätter poäng överallt, men däremot i de flesta staterna i USA.
Huvuddomaren möter i regel kämparna och sekonder före fighten. Inte sällan i omklädningsrummen. Det som sker då är ett så kallat ”Rules Meeting”. Anledning till det mötet är att gå igenom vad som gäller i staten. Alla ska vara medvetna om vad som går att förvänta sig när det kommer till vad för fouls som gäller och hur matchen är poängsätt etc. Givetvis är det så att professionella MMA fighter oftast känner till reglerna redan innan mötet.
I nästan alla stater i USA är det tre domare som poängsätter varje fight från sidan. Dessa domare använder specifika kriterier för att poängsätta professionell mma.
10-point Must System
Detta är standard och är känt som kanske det mest missförstådda inom att döma MMA, idag. Vinnaren av varje rond får 10 poäng. Förloraren 9 eller mindre. I speciella fall kan det bli 10-10. Så långt är alla med, men vad som ger poäng är där skon klämmer.
Tekniker evalueras
En uppsjö av MMA-tekniker som kämparna använder sig av evalueras av domarna. Exempelvis effektiv striking, effektiv grappling (take downs), kontroll av ”the fighting area”, effektiv aggressivitet och försvar (som i sprawling, försvara nedtagning). Domarna utgår från den ordning teknikerna utförs (enligt ovan). Mest vikt får grundpelarna: effektiv striking, effektiv grappling, kontroll av ”the fighting area” och effektiv aggression samt försvar. Striking bedöms genom antalet lagliga hårda slag/sparkar som träffar. Grappling bedöms genom antalet lyckade försök av nedtagning och vändningar. Flera faktorer spelar alltså roll och vävs in som till exempel take downs från stående, mount, passera guard till mount, att vara under och använda sig av en hotande aktiv guard. Kontrollen bedöms genom att titta på hur någon dikterar tempot i fighten, vart den förs. Det är en allmänt felaktig uppfattning att den fighter som står i mitten av exempelvis oktogonen är den som per default dikterar fightens tempo.
Exempel på faktorer som påverkar bedömning är alltså även när en fighter lyckas försvara en nedtagning, ta ner en fighter och börja utföra ground and pound, skapa hotande submissions, passera guard och hamna i mount samt diktera tempo.
Score cards
Specifika score cards skrivs i utav domarna. Varje domare skriver i vem som fått 10 poäng samt om förloraren får 9 eller mindre. I några stater kan en fighter inte få mindre än 7 poäng och i andra är 8 det lägsta. Hur som helst är det väldigt ovanligt att en förlorad rond ger 7 poäng bara.
Domslut
Unanimous – När alla domare anser samma fighter vunnit matchen.
Split Decision – När två domare anser att en fighter vunnit och en annan anser att den andra fightern vann.
Majority Decision – När två domare är överens om att en fighter vunnit och den tredje domaren anser att det var en oavgjord match.
Draws (oavgjorda):
Unanimous – När alla tre domare anser att det är draw.
Majority – När två domare anser att det är en draw.
Split – När alla domare har poängsatt matchen olika då blir resultatet en draw.
Kriterierna
Känns inte kanske så viktigt att gå in på kriterierna som skiljer att få 9 eller 8 poäng. Det handlar i slutändan om vem som dominerar matchen mest. Det som däremot inte många känner till är på vilket sätt och i vilken ordning saker och ting bedöms. Här kommer tre grundläggande exempel –
Om ronden spenderas i majoritet på mattan gäller följande -Effektiv grappling vägs in före effektiv striking.
Om ronden spenderades i majoritet stående gäller följande – Effektiv striking vägs in före effektiv grappling.
Om en rond slutar med på ett ungefär lika mycket stående som liggande kamp så ska effektiv grappling bedömas vägas in lika som effektiv striking.
Summering
Genom dessa regler kan en rond ibland se ut att gå till en fighter som jobbar på och försöker ta ned sin motståndare som ”bara” nästan försvarar sig. Att försvara sig ger poäng, men det blir lite klurigt när någon lyckas försvara sig väldigt mycket för frågan är då om fightern i fråga också har kontrollen. Viljan till avslut och att landa hårda slag vävs in men det där med viljan till avslut har skrivits upp rätt mycket då det kommer först efter effektiviteten. Men samtidigt ignoreras inte viljan till avslut då det i regel är detsamma som effektivitet. En fighter som sparkar mycket på motståndarens ben medan motståndaren blockar eller kontrar behöver alltså inte vinna på poängkorten.
Dessa regler kan tyckas vara komplicerade, även om jag försökte förenkla här så gott det går. Det är tur att poängdomarna får utbildning i sitt värv och att det ständigt sker diskussioner. Domarna tar ibland fasta på olika saker och till syvende och sist handlar det hela om att MMA är en sport. Där det finns regler finns det också luckor, men problemet inom MMAvärlden just nu är snarare att den främsta luckan är avståndet mellan domarnas förståelse och fansens.
Efter att ha läst hela guideboken fick jag en annan syn på hur poängdomarna tänker och ser på matcherna. Det gjorde att jag var helt och hållet övertygad om att exempelvis Machida skulle vinna fighten. Självklart ur ett regelperspektiv alltså. Missförstå mig rätt! Jag såg också Machidas ögon, sparkarna som Machida fick på sig och hur Shogun lyckades med något som kanske ingen annan lyckats med mot Machida. Poängdömande är att lämna hjärtat på sidan av och se till reglerna. Det kommer finnas poängdomare som är dåliga på att lämna hjärtat hemma och det kommer finnas dem som är bra på det. Det är förstås mänskligt.
A vs B
Ett avslutande exempel
Obs: när man beskriver såhär missar man mycket och det blir lite ytligt, men bättre än inget tänkte jag.
Rond 1
Fighter A cirklar kring sin motståndare och skickar iväg några sparkar där en träffar och flera missar. Fighter B ligger på och missar flera slag, men får in ett slag på hakspetsen på A som får honom vid ett tillfälle att studsa lite bakåt.
Det där fortgår tills Fighter A försöker ta ner fighter B och drar honom till staketet på oktogonen.
Fighter B svarar med att sprawla och lyckas hålla fighten stående, men får käka några knän på låret. Domaren går in och bryter upp.
Fighter A ligger nu på och får in en snygg spark i magen på fighter B som svarar med två snabba slag i ansiktet på fighter A.
Fighter A avslutar ronden med ännu ett nedtagningsförsök och se grymt pigg ut. Det ser ut att lyckas men Fighter B sprawlar och när ronden är slut har han med nöd och näppe lyckats försvara nedtagning och käkat ett knä i låret.
Reslutat: 10-9 till Fighter B.
Då ronden var främst stående bedöms den utifrån kriterierna för en stående rond.
Fighter A låg på mest och försökte driva fighten. Han hade dock svårt att kontrollera. Kontrollbiten var därför jämn. Fighter A fick in fler sparkar än Fighter B, men sparkarna var bara ganska hårda och fighter A fick ju smaka ett hårt slag på hakspetsen. Antal hårda slag var också jämt men troligen hade fighter B lite fler i och med sparkarna. Att Fighter A såg pigg ut och såg ut som en vinnare är inte intressant. Det har inget med effektiv fighting att göra rent poängmässigt. Fighter A försökte med nedtagningar som misslyckades. Försvaret av nedtagningarna kan mäta sig ungefär med de fler sparkarna som landade. Alltså förlorade Fighter A främst på att han misslyckades med sina nedtagningar.
En jämn rond där publiken uppenbart såg att fighter B drev på och såg pigg och grym ut men där fighter A vann helt fair enligt poängdomarna.
