Musse Hasselvall värmer upp publiken i Gävle vintern 2006. Foto: Patrick Jenkinson.
Minns mycket väl första gången jag fick möjligheten att se på MMA live. Efter att ha spenderat tid åt sporten i tryggheten av mitt hem traskade jag tillsammans med en vän iväg till Lord of the Ring 2. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men redan på förhand insåg att det skulle vara en stor skillnad mellan Saitama Super Arena och Folkets Hus i Gävle. Det ingen varnade mig för var hur spännande det var att se på MMA med egna ögon och att man kunde blir förälskad i sporten. Men så blev det för mig.
Publiken på plats fick se Musse Hasselvall från programmet Rallarsving (som var min enda referens för vid tillfället) underhålla som konferencier och i ringen kunde man skåda fajters som Sirwan Kakai som amatör vinna via domslut och Assan Njie tog hem sin första professionella seger. Det var en riktigt underhållande kväll och min vän, som kunde bra mycket mer om kampsport än mig, lotsade mig genom händelserna i ringen vilket kändes tryggt.
Skillnaden mellan att titta på en skärm och se matcher live blev helt uppenbar, till fördel för att bänka sig på plats. En av de största skillnaderna mellan upplevelserna var att med egna ögon se någon bli knockad medvetslös. Som jag minns det var det Magnus Cedenblad som tidigt i första ronden sänkte sin motståndare och det tog ganska lång tid för honom att komma på fötter igen. Obehag är ett bra ord att beskriva vad jag kände i väntan på att han skulle resa sig, något jag inte på samma sätt känt när samma sak utspelat sig på en skärm.
I helgen rullade ordet ”obehag” förbi TV-tittarna när sändningarna från Vision 5 inleddes från Fryshuset i Stockholm. ”Vi varnar tittare för obehagliga scener i det kommande programmet.” var budskapet inför galan. Därmed jämställde man sporten med bland annat bilder från krig, svält och annat elände som visas på nyheterna, och då brukar man ofta bara varna känsliga tittare och inte alla. Men inte när det var dags för MMA, då var alla varnade och obehaget var på förhand konstaterat.
Än idag känner jag obehag när någon skadar sig när sport utövas. Fortfarande infinner sig emellanåt obehaget i väntan på att en besegrad fajter ska komma på fötter igen när det inte bara är besvikelse som håller personen nere. Jag förstår att sporten inte är för alla, varken som utövare eller åskådare. Men jag motsätter mig starkt att MMA som företeelse i sin helhet är obehaglig.
För många av oss spelar MMA till hela känsloregistret och att lyfta fram obehag särskilt är inte rättvisande. Min uppmaning är därför att ändra varningstexten till ”Vi varnar känsliga tittare för scener i det kommande programmet som kan upplevas som obehagliga”. För visst kan det vara obehagligt, med betoning på ”kan”. För MMA kan vara mycket, det är en stor del av charmen med sporten.
