Före UFC < > Efter UFC
Man säger gärna att MMA är den snabbast växande sporten i världen, men hänger deras stjärnor verkligen med? Nu i pensionstider för Chuck Liddell ställer man sig gärna den frågan. Det var bara tre år sedan som Liddell var det största hotet för alla i lätt tungviktsdivisionen. Han verkade helt ostoppbar och inne på sin sjätte raka vinst när han skulle ta på sig en av de största matcherna i historien, Tito Ortiz.
Han var ansiktet för MMA och UFC samt var en person folk var rädda för att möta. Men det var 2006, om vi snabbt hoppar tre år frammåt så hamnar vi istället på 2009 där Liddell istället åkt på fyra rejäla förluster på fem matcher. Så han har gått från storhetsperiod och det största hotet man kan ställa sig framför i lätt tungvikt till förbrukad på tre år.
Lidell är inte den enda personen som fastnat i det här nätet heller. Vi har Wanderlei Silva som ligger i samma sits som Liddell även fast han inte tagit det steget där UFCs VD Dana White säger åt honom att gå i pension. Wanderlei var det största hotet i lätt tungvikt i Pride för en mycket kort tid sedan. Han är i dag helt uträknad från UFCs tungviktsbälte. Han vägrar förstås ge upp, det är hans natur att kämpa och han kommer göra det så länge det finns en möjlighet för det. Och så länge han säljer PPVs så kommer också UFC låta honom gå matcher.
De namnen jag nu nämnt var de högst upp på klippan för bara tre år sedan, men idag har alla tappat relevans. I dagsläget har en ny generation tagit över. Namn som Georges St-Pierre, Anderson Silva, Brock Lesnar, Fedor Emelianenko, Lyoto Machida och Mike Brown som några få exempel. Det är dessa som är högst upp på klippan just nu, men hur länge till?
Det finns en anledning till att Anderson Silva varit så försiktig i sina senaste matcher, en anledning till att han även är i en annan viktklass och härjar. En mästares tid på toppen är begränsad, och Anderson vet det. Han vill försäkra sig om att han vinner och med tiden glömmer fans bort ”tråkga och långdragna” matcher. En vinst är en vinst och det gäller att ligga i när man har chansen.
Den som suttit längst på tronen är onekligen Fedor Emelianenko som hittills varit mästare sen 2003. Men även Fedor började med MMA år 2000, 7 år efter UFC först dök upp. Ingen annan har ens varit i närheten till vad Fedor hittills hunnit med. Men även han måste förlora någon gång och det kan då visa sig att även han förlorar relevans.
Poängen jag försöker få ut är att en mästare på topp har extremt kort tid på sig att få ut sitt namn och hålla sin karriär vid liv. Ännu har ingen deltagare från The Ultimate Fighter lyckas försvara sitt bälte, och utan ett bältesförsvar är man ingen riktig mästare.
De namnen som i dagsläget är aktuella och relevanta, hur många kommer vara det om två år? Kommer en Muhammad Ali någonsin existera i MMA?
