Nattåg till Stockholm. Yrvaken, packa ihop, ut i korridoren och invänta Södertälje Syd. Fem minuter till ankomst, min tid. En timme och fem minuter senare, SJ-tid. Buss 754 tar mig till Scandic Hotell, fel Scandic. En timme senare är jag på rätt hotell och kan luta mig tillbaka. Ladda både mig själv och döende mobiltelefon. Är i huvudstadens kranskommun för att följa Martin Akhtar inför hans match mot Ed Arthur på Superior Challenge 11.
Tjugo minuter senare tar jag det första fotot på denna resa. Martin klipper den sista vikten i hotellrummets badkar. Bilden ljuger något. På de flesta bilderna, precis som till vardags, skrattar han. Att epsomsaltet och det varma vattnet tvingar ut den sista vätskan från kroppen verkar inte bekomma honom något särskilt.
Runt vad som borde vara lunchtid är det dags för den officiella invägningen. Alla tävlande samlas och även om de flesta suktar efter både mat och dryck är humöret tillsynes oförändrat. De flesta svenska fighters har på ett eller annat sätt träffats förut. Det är glada igenkännande blickar följt av både handslag och omfamningar. Martin pratar bort en del tid med Abbe Joof som likt honom själv är fostrad genom thaiboxning. De båda fanns med i den landslagstrupp som tävlade för Sverige vid VM i Uzbekistan 2011. Väntan blir dock lång och även om stämningen är fortsatt skämtsam så lyser frustrationen av torra strupar och hungrande magar stundtals igenom den glada fasaden.
Innan det blir dags att vägas in sker även en snabb läkarkontroll, blodtryck och ett par kontrollfrågor om allmänhälsan. Det framkommer aldrig att Martin har dragits med en oturlig inflammation, varit febrig och tvingats att äta antibiotika. Något som inte kommer att framgå förrän mer än ett dygn senare då Musse Hasselvall överräcker micken till en frustrerad och besviken Martin Akhtar.
Bortsett från leenden och gamla minnen är den officiella invägningen både torftig på både händelser och känslor. Trots detta är det en mer fascinerande tillställning än den som ett par timmar senare tillrättaläggs och uppvisas för allmänheten. Alla tävlande är i samma rum sedan går de parvis därifrån för att vägas in. Till skillnad från den planerade ”staredown” som sker senare på eftermiddagen är det dess motsatts som fångar mitt intresse. Martin och Ed rör sig runt samma lilla yta utan att tillsynes reagera på motståndarens närvaro. Båda gör sin grej, sitt arbete. Ingen av de båda har problem att pricka rätt vikt utan är på väg vidare efter ett par handslag och ett porträttfoto senare.
Inte helt oväntat beger sig Martin direkt till den framdukade lunchen, protein i form av kyckling och kolhydraterna utgörs av en rejäl laddning ris. Simon Sköld sitter redan till bords. Hans viktcut är synlig. Hans ansikte är rejält avsmalnat och kindbenen flörtar med både modell och utmärglad knarkare. Simon har kämpat till sig vikten, bastuhäng sedan nio på morgonen, hans motståndare gled in klockan elva. Gav upp och missade vikten med 2,5 kg. Simon slår ifrån sig irritation med att ”jag har gjort mitt” men det är märkbart att det stör honom att ett slutgiltigt beslut gällande om det blir match eller inte kommer dröja ytterligare ett dygn.
Möter upp i hotellobbyn. Alla fighters på plats och gemensam promenad ner till Kringlans köpcentrum. Genom garaget och in i en långsmal varukorridor. Tillbaka till väntan. De flesta slår sig till ro och låter tiden ha sin gång.
En timme senare har alla gått ut, visat lite muskler och stirrat ner sin motståndare. För första gången visas lite känslor, Ed Arthur bröstar upp sig och drar fingrarna över halsen. Martin skrattar sig vidare. Tillbaka i korridoren är både känslor och attityd borta.
David Diaz, Dan Gibbon, Max Duarte, Martin Akhtar, Diego Nunes. Fem fighters i ett och samma omklädningsrum. David Diaz från Malmö är först ut. Martin är kvar på hotellet så jag har möjlighet att se matchen. Diaz har problem med ena knäet som täcks av ett knäskydd. Hans tränare gör honom uppmärksam på att antingen får han köra två skydd eller inget skydd, du kan inte blotta din skada. Hans motståndare Paul Amelia har ett par vänner i publiken. Det tar dem en minut eller två innan de konstaterar det uppenbara, ”hans vänstra knä är kasst”. Ytterligare en minut så skriker Diaz polare ”upp med guarden”, ett par sekunder senare så är matchen stoppad. Amelia vinnare via knockout. David Diaz kommer tillbaka till omklädningsrummet. Hans ringhörna har filmat matchen med sin telefon och Diaz svär sig besviket igenom sin förlust.
”It ain´t fucking easy”
David Gibbon summerar den känsla som inte vill lämna kroppen efter att Simon Sköld precis tagit sin tredje raka vinst på bekostnad av brittens allt mer dystra record. Stämningen är tryckt. Ett par uppmuntrande ord men mestadels tystnad. Martin har precis kommit in i omklädningsrummet, dunjacka och handskar. Han fryser trots att det inte är kallt, jag trodde febern hade släppt men är inte lika säker längre.
Max Duartes ögon glänser. Jag upplever att jag stirrar, försöker fokusera blicken på annat. Kanske gråter han, kanske inte.
”Duarte får in en stor mängd slag och Yousef ser skakig ut på benen. Yousef hittar styrkan att hålla sig kvar i matchen och kort därefter är de på mattan och göteborgaren stryper ut Duarte!” – Liverapportering, Patrick Jenkinson, MMAnytt.
Tystnaden bryts av flertalet kräkattacker. Duarte hukar sig över papperskorgen. Besvikelse och utmattning töms ner i den svarta sopsäcken.
Samtidigt har Martin påbörjat en lättare uppvärmning. Värmen börjar sprida sig genom kroppen. Dunjacka och handskar läggs åt sidan och händerna tejpas. Martin börjar slå plattor och kombinationerna utkommenderas av Mariusz Szoma. Där finns dock en ovilja att sätta kraft bakom den hand som tidigare i veckan dragits med en infektion. I takt med att uppvärmningen intensifieras försvinner dock skillnaden på höger och vänsterslag men problem kvarstår. Pulsen springer iväg och vill varken stabiliseras eller sänkas under de små pauserna. Jag börjar bli allt mer nervös. Tre raka förluster för omklädningsrummet triggar igång min annars obefintliga vidskeplighet och tecknen på att infektionen faktiskt inte har lämnat kroppen väcker osäkerhet. Martin visar en allvarlig sida som jag sällan har sett, aldrig har sett. Hans ansikte brukar karakteriseras av leende och skratt.
Rejält tryck bakom kombinationerna följt av lite lättare rull. Ett huvud sticker in genom dörren och informerar att det alldeles strax är dags att ta sig ut i hallen. Ett par minuter senare påbörjas promenaden genom hockeyarenans innanmäte. Vi stannar en dörr ifrån sista passagen som leder in till publik och bur. Väntan känns som en evighet men tar gradvis bort all den oro jag tidigare kände. Martin går fram och tillbaka. Han är redo. Dörren öppnas, vidare till det slutgiltiga gap som särskiljer mörker från strålkastare. Trumpeterna ljuder, Jimmy Cliff tar vid, Martin stegar ut och leendet är tillbaka. En glädje som skriker ut vinst. Alla tvivel är borta, jag är fullkomligt övertygad om att detta är Martins match att vinna.
”Arthur får ner matchen till mattan (…) Arthur tar rygg på Akthar (…) Arthur försöker med en giljotin men Akhtar ploppar ut huvudet och tar sig upp. De åker ner igen och vilket tempo! Styr från topp. Vilket jävla tempo!”
”Arthur får in första slagen i ronden och därefter för han matchen till mattan. Arthur hotar hela tiden med submissions (…) Arthur tar sig till full mount, sen rygg och åter till full mount. Tempot är brutalt.”
”Precis som tidigare går matchen till mattan och Arthur är i dominant topposition. Full mount och därefter ryggen med båda krokar för Arthur.”
Resultat: Ed Arthur besegrade Martin Akhtar via enhälligt domslut och blev ny bantamviktsmästare.– Liverapportering, Patrick Jenkinson, MMAnytt.
Jag urskiljer inte allt som sägs men kort och koncist sammanfattning, ”40 graders feber, ge mig en rematch”. Därefter lämnar Martin med följe arenan. Han är besviken. Hans tränare är besvikna. Huvudtränare Malik Mawlayi är till en början mer än besviken, han är förbannad. Han säger till Martin att han varken lyssnade på honom eller Mariusz. Martin lovar att så inte var fallet. Han berättar att han hörde allt, han upprepar vad som har sagts. Tre ronders råd och uppmaningar repeteras för att sedan enkelt konstatera.
”Jag orkade inte. Min kropp ville inte. Det gick inte.”
Det är allt annat än lätt att fotografera någon som för tillfället befinner sig på en plats där alla uppoffringar plötsligt inte längre är något värt. Dessutom en människa som jag respekterar och kan kalla vän. Jag lovade mig själv att jag minst skulle ta en bild. Jag tog en bild. Bara en bild.
”Returmatch? Visst vill jag det. Ed var bra och han vann den här matchen, men när jag känner att det inte enbart var förmåga som gjorde att han vann så blir jag självklart frustrerad.
Jag var otroligt matt och orkeslös i matchen vilket inte fungerar mot en motståndare som Ed. Han ger inte mycket utrymme. Anledningen är antagligen ett sår i handen som blev infekterat veckan innan match. När halva handen var svullen, röd och blå och jag började få feber blev det antibiotika. Jag hann äta den i tre dagar och blev bättre, men långt ifrån bra.
Med en kropp som är hundra kan jag ge Ed bättre motstånd än han fick nu, så jag ska ha en rematch!”
Jag vill tacka Martin Akhtar för det förtroende som krävs för att släppa in en ”utomstående”. Stort tack till Malik, Mariusz och Lina som alla har fått mig att känna mig väldigt välkommen. Tack till Meddi för urval och bildanalys. När jag väljer att tacka så måste Patrick Jenkinson lyftas för ständig feedback och korrektur. Slutligen ett tack till Superior Challenge för gästfrihet!
