Foto: Mattias Persson
Kommer hem strax innan tolv. Jag och Babalu har varit på Möllan i en lägenhet fylld av vänner, chips och vitt vin på box. Vi spelade TV-spel och Babalu placerade sig vid den franska balkongen och morrade på människor som såg allt för avvikande ut.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Grappling är en del av sporten, eller?
25 november, 2024
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Borstar tänder, sköljer ansikte, kysser sovande flickvän, täcke till hakan. Babalu på bröstet, laptop i knäet, hörlurar i öron och somnar innan Näääk har satt sig ner på gatan med whiskyflaskan som bara ligger där bredvid i Mange Hellbergs smått underbara låt ”Full när jag är tuff”.
Hör ljudet som sedan ett år tillbaka får mina öron att gråta, en penetrerande kniv rakt genom hörselgångarna och dess åtföljande nervimpulser av psykisk smärta som pumpar ut genom kroppen. Ljudet av en aggressivt kastad napp mot stumt parkettgolv. Sedan är det bara att vänta. Gråt, skrik eller bedjande rop spelar i denna stund mindre roll då alla betyder att resten av natten är mer eller mindre en vaken natt.
Dottern somnar om och jag tittar i taket. Efter ett par minuters tristess trillar jag in på ett nattdött Facebook, ögnar igenom föregående kvälls statusuppdateringar om mys och hur mycket folk älskar sina alldeles underbara barn som både är overkligt begåvade och obeskrivligt gulliga. I min jakt på något som sticker ut från den allmänna misären fastnar mina ögon på ”Kavinsky night call, down load it now, my LA song and def next walk out”. Det är inte bara det faktum att killen som skriver, David ”One more” Round, är från England och trots det lyckas med en ytterst originell särskrivning som fascinerar. Snarare väcks mitt intresse av det enkla faktum att jag kan heja på en fighter bara av att han går in till buren till en riktigt jävla fet låt. Mitt tydligaste exempel är hur Matt Hughes knockade mig med Hank William Jr:s ”A Country Boy Can Survive” långt innan han plockade upp och slängde runt motståndare som trasdockor för x antal år sedan.
För ett par veckor sedan fotograferade jag på The Zone i Göteborg. Innan galan var jag inne på att skriva en krönika där jag frågade mig – Vem fan är Eddy Bengtsson? Detta skulle kopplas till anledningarna till varför Eddy får chansen till en titelmatch. Jag skulle dra kopplingar till luftknocken mot Emelianenko, popularitet och OS-meriter. Jag hade vackra paralleller till MFF:s guldstrid i allsvenskan, mina Adidas-Malmö och Eddys beryktade stöd från Ullevis läktare. Krönikan blev aldrig av, MFF tappade poäng mot ett blivande division 1-lag, min dotter jiddrade och Eddy Bengtsson skulle kunna lyfta upp mig och kasta mig på nacken bara som ett kul inslag av i sin walk in.
Väl på tåget till Göteborg kände jag en viss ånger då jag istället för att skriva satt och redigerade bröllopsbilder. Skammen växte i takt med ölen sänktes och väl framme beklagade jag mig till mötande vän att jag inte hade skrivet något.
Flera timmar senare, en nersläckt Lisebergshall, långt efter att förmiddagsfylla tagit farväl, min skam ersätts av rysningar och glädje. Högtalarna fylls och musiken bokstavligen sköljer över mig, publik tystnar, publik skriker, publik sjunger, jag nynnar i desperation på MFF-hymnen men tystnar. Hallen lyses upp, Eddy går längs läktare, publiken ler och ”Snart skiner Poseidon”…
Några minuter senare blir Eddy knockad, han krampar på mattan, ryssen är överlyckliga och jag känner lite spya i halsen. Tar några bilder. Mår sämre, kanske något bakfull. Har förmodligen inte hunnit reflektera över magsyror och uppstötningar under galan men nu är det slut. Eddy reser sig med ett leende men stapplar snart till och får hjälp att sitta igen. Med största sannolikhet var det sista gången Eddy Bengtsson och Joel Alme kommer hjälpas åt att skapa en sådan stämning i Lisebergshallen.
Jag är väldigt glad att jag fick uppleva det.
Om jag hade varit fighter hade musikvalet på hemmaplan varit lätt. ”Skulle jag kunna döda dig” av Lasse Berghagen. Långt innan blåa kavajer och gulliga teddybjörnar. Lyssna och njut.
På bortaplan, Peter Tosh med ”Stepping Razor”.
– Mattias Persson
