Den asiatiska MMA-scenen har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Pride var en av de organisationerna som fick mig att få upp ögonen för MMA från början och det jag fick på köpet inbränt på mina näthinnor för all framtid var deras trummande VD i sumo-kalsonger framför nästa 50 000 åskådare till öppningscermonin för Pride Shockwave 2006. Tänk dig UFCs VD Dana White stå i fillingarna och trumma på samma sätt. Ibland kan man nog vara glad över att det är två olika kulturer.
Men nu kommer jag på märkliga sidospår. Med Yakuza-skandaler, betalningar som skedde med kontanter i stora väskor, allmänt misskött ekonomi, katastrofalt dåliga hälsokontroller och allmänt märkligt agerande så var det inte konstigt att organisationen rasade ihop som ett korthus bredvid en fläkt. UFC köpte förvisso organisationen med förhoppningen om att kunna driva den vidare, men det visade sig vara för sent. Enligt uttalande från White så var de inte direkt välkomna i landet där alla möjliga dörrar stängdes för den amerikanska organisationen.
Ur Prides aska reste det sig däremot ett nytt bolag – Dream. Med mer eller mindre samma ledning som för Pride så var det den nya organisationen som skulle ta över landets MMA-scen. Här var en nytt färskt bolag som hade skakat av sig den unkna lukten av Yakuza-skandaler och skulle istället fokusera på kvalitén för MMA. Men det här var i början av 2008 och UFC hade redan fått ett stort försprång i väst med ett flertal säsonger av The Ultimate Fighter och en åttakantig bur. Det försprånget kom Dream aldrig ifatt.
Amerikanerna hade till och med lyckats gå så långt att allmänheten börjat få upp ögonen för sporten och som i dagligt tal sa ”Ultimate Fighting” när de menade MMA, eller rent ut ”UFC”. Japan pushade dock på så mycket dom kunde samtidigt som de förlorat väldigt många viktiga talanger till jätten i väst. Men en av de största förlusterna de åkte på var MMA-giganten Fedor Emelianenko. Denna ryska mystiska stjärna var någon som den japanska allmänheten fullkomligt älskade, och hade varit en attraktion för många av de galorna som Pride hållit i genom åren. Men ett kontrakt med Dream var aldrig något som intresserade Emelianenko som fick tag på större checkar i andra organisationer.
Samtidigt hade de förlorat mängder av talanger som Quinton ”Rampage” Jackson, Mirko ”Cro Cop” Filipovic och Antonio Rodrigo Nogueira som alla klev över till UFC och påbörjade en ny era där. Dream klarade sig relativt bra inledningsvis men efter att ännu en gång ha stött på flertalet ekonomiska problem kom dödsstöten i form av en jordbävning förra året. De lyckades hålla totalt fyra galor efter det, av de totalt 24 st, innan organisationen i maj officiellt begärdes i konkurs av en japansk domstol. Jag kände mig tom.
Det var som en viktig era hade totalt rasat samman och var förbi. Som en zombie som hade grävt sig upp efter den amerikanska bulldozer-organisationen kört över den och sedan kollapsat igen efter ett par meter när den kom på att den inte hade någon hjärna. De fantastiska showerna man kunde se fram emot på Pride-event, i vissa fall även hos Dream, finns numera bara kvar som minnen på Youtube och i UFCs skamlöst krävande pengamaskin.
UFC har inte alls samma nivå på underhållningsvärdet utanför själva matcherna, men har inte heller den ambitionen, vilket jag tycker är helt otroligt synd. Men det är främst med UFC jag numera bygger mina nya minnen. Någon gång i framtiden hoppas jag nostalgiskt kunna blicka tillbaka på Anderson Silva vs Chael Sonnen II eller Jon Jones vs Alexander Gustafsson.
Men Pride-introt som är min ringsignal på mobiltelefonen kommer jag däremot aldrig att byta ut.