I artikelserien ”Grandmaster” undersöker vi kampsporten utifrån dess ursprung med fokus på ett antal personer som genom sina unika tolkning av uråldriga läror format det vi idag kallar modern MMA. Vår resa kommer ta oss från Amazonflodens småstäder, genom Japan och Kina, till Hollywoods kulisser. Denna veckas ”Grandmaster” är legendaren Muhammad Ali och vi börjar strax efter att han vunnit världsmästartiteln i boxning.
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
”Clay comes out to meet Liston and Liston starts to retreat, if Liston goes back an inch farther he’ll end up in a ringside seat. Clay swings with his left, Clay swings with his right, look at young Cassius carry the fight. Liston keeps backing, but there’s not enough room, it’s a matter of time till Clay lowers the boom. Now Clay lands with a right, what a beautiful swing, and the punch raises the Bear clean out of the ring. Liston is still rising and the ref wears a frown, for he can’t start counting till Sonny goes down. Now Liston is disappearing from view, the crowd is going frantic, but radar stations have picked him up, somewhere over the Atlantic. Who would have thought when they came to the fight? That they’d witness the launching of a human satellite. Yes the crowd did not dream, when they put up the money, that they would see a total eclipse of the Sonny.” – En egenkomponerad dikt inför Cassius Clays första match mot Sonny Liston.
”Eat your words, eat your words”. Orden överröstar det stora rabalder som uppstått i Miamis Convention Hall. Han hade levt upp till sitt löfte. Cassius var världens mittpunkt. Den 22-åriga ynglingen befann sig i eufori då han bars runt ringen och hyllades för vad han just uträttat. I ögonvrån ser han Sonny, den en gång tillsynes odödliga mästaren med sänkt huvud fösa undan reportrar och fans på vägen ut ur arenan. Angelo, hans trogne tränare, är i chock – ingen vid sinna sinnes fulla bruk hade litat på Cassius löfte inför matchen. Ingen förutom han själv. Då han såg munskyddet på mattan och besvikelsen i Sonnys ögon visste han. Han visste innan någon annan att han hade gjort det. ”I´m the king of the world”.
Han förstod det inte – plötsligt var det som om hela världen följde hans varje steg, varje andetag. Ibland undrade han. Undrade om det vore enklare att rätta in sig i leden och bara göra som de sa. Samtidigt visste han att det aldrig skulle gå. Nationen* förbjöd honom från att åka och innerst inne visste han att han aldrig skulle klara av att lyfta vapen mot en medmänniska. Muhammad Ali. Det var namnet som hade tagit ifrån honom bältet. Som hindrat honom från att beträda ringen, som gjort honom till en syndabock inför hela landet. Ändå bar han det med stolthet. Malcolm* bröt hans koncentration. ”Låt det inte tynga dig broder. Det kommer att vända ska du se”. Det var hos Malcolm han sökte stöd, där han fick sina frågor besvarade. Utan honom visste han inte hur han skulle klara av allt. Han skulle inte orka med att vara borta från boxningen, folks blickar ute på gatan, förhören och mediers granskning utan sin vän. Nationen däremot.. Innan de tagit bältet ifrån honom hade han aldrig kunnat tänka sig att leva utanför Nationen. Men nu.. Elijah* hade bedyrat att de alltid skulle stå bakom honom, att han var en av dem. Ändå fanns de inte vid hans sida. Ali var inte dum. Den enda som stod vid honom var Malcolm, hans gamla vän.
Han andades tungt där han sittandes på pallen undrade om han skulle lyckas resa sig när gonggongen ljöd för en femtonde gång. Det var så varmt. Ali höjde blicken något och försökte utgöra Joe bakom alla tränare, fotografer och domare. Han kunde inte ens se sin motståndare. Han måste vara lika trött, mer så till och med, tänkte Ali. Han lutade sig tillbaka. Lät handduken som täckte huvudet svalka honom. Ringens matta var täckt av svett och blod. Det är nu alla timmar i gymmet, alla de timmar han tvingat sig själv till att träna, alla de morgnar han gått upp när allt han egentligen ville göra var att vända sig om i sängen och somna om var för. Ali grävde djupt, djupare än han trodde möjligt. En rond, tre minuter. Det är allt. Aldrig att han skulle låte Joe vinna igen. Han ser att domaren säger något till Angelo men kan inte utgöra ett ord. Ali tittar över mot Joes hörna; något har hänt. Joe verkar upprörd. ”Du vann, du vann, de kastar in handduken”. Det är inte glädje som sköljer över honom utan lättnad. En lättnad över att det är slut. En lättnad som snabbt följs av total utmattning.
Ali hade till en början inte trott att det var sant. Han vägrade. Malcolm kunde inte vara borta. Tankarna snurrade runt i huvudet. Vad hade hänt? Vem? Varför? Frågor som han mångt och mycket redan visste svaren på. En som Malcolm kan inte existera i dagen Amerika. Fy fan. Ali ångrade att han vänt ryggen åt sin vän. Att han valt Nationen över Malcolm. Det, kände han, skulle följa honom till graven.
Zaire, 30:e oktober 1974. Många tvivlar på att han överhuvudtaget kommer ha en chans. George är tuff, stark. Hans högerkrok skulle få vilken vanlig man som helst att somna. Ali är inte vanlig. Han bryr sig inte om de som ifrågasätter, de som misströstar. Han vet. Han känner styrka bara av att vara i Afrika, känner sig hemma, trygg. Människorna här är hans folk. Även fast Ali alltid älskat kameror skulle han ha föredragit om alla reportrar och journalister stannat kvar bakom sina skrivbord och studiosoffor hemma i Amerika. De passar inte in här. Han är trött på deras frågor, har fått nog av deras granskningar. Ingen trodde att han skulle lyckas; George Foreman, mannen som skulle sätta punkt för Alis legend.
”This was supposed to be the fight that Muhammad Ali was ended. Supposed the myth that Muhammad was gonna fall! Supposed to be my destruction! Well, they miscalculated, they misjudged, they got it wrong!”
Ibland är ödet grymt. Alla har sett bilderna, läst artiklarna och hört intervjuerna. Muhammad Ali är en vacker själ fångad i en kropp nästintill förstörd av sjukdom. Som så många andra boxare får han i äldre dagar betala ett högt pris för alla de oförglömliga ögonblick under åren på sportens topp. Parkinson är en hemsk sjukdom som uppskattas ha sitt fäste i fler än 10 miljoner människor världen över. Man tappar kontrollen över sin egen kropp. Vilket öde. Men det finns något som inte kan förstöras, något utom räckhåll. Muhammad Ali inspirerar fortfarande folk världen över med sin livsglädje och sin ungdomliga själ, med vilka han en gång i tiden erövrat en plats i sportens absoluta finrum. När slutet väl kommer lämnar han inte bakom sig sorg eller ilska, ånger eller konflikt. Kärlek och brödraskap är arvet som kommer efterfölja det fantastiska liv Ali har levt, tillsammans med en uppmaning om att följa sitt eget hjärta och att stå upp för det man tror på även fast det kan ta emot.
”I will not disgrace my religion, my people or myself by becoming a tool to enslave those who are fighting for their own justice, freedom and equality. If I thought the war was going to bring freedom and equality to 22 million of my people they wouldn’t have to draft me, I’d join tomorrow. I have nothing to lose by standing up for my beliefs. So I’ll go to jail, so what? We’ve been in jail for 400 years.”
*Nation of Islam, en islamisk gruppering grundad i USA
*Malcolm X, Imam och medborgarrättskämpe
* Elijah Muhammad, vid tillfället ledare för Nation of Islam
