Karate

Karate. 

Det lät coolare på 80-talet. Mystiken som låg runt ordet har försvunnit ihop med legenderna om att skjuta energi-klot och dödliga punkter som får motståndaren att fastna i fula grimaser. Idag är det istället MMA som gäller och många stenhårda fight fans ser karate som en fånig semi-kontakt sport. Så idag hade jag tänkt berätta lite kort vad karate faktiskt är, hur den lämpar sig för MMA och varför du bör kolla på det!

Först och främst finns det två stora indelningar av den moderna karaten som man tävlar i: Knockdown (ex. Kyukoshinkai karate) och WKF poäng-fighting (ex. Shotokan karate); och utöver detta finns tusentals olika stilar och organisationer inom både traditionell- och sportkarate. Man tävlar även i former (kata), men nu ska vi hålla oss till fightingen. Dessa två nämnda grenar skiljer sig stort åt i deras regelsystem och ser i stort sett ut som två helt skiljda kampsporter.

Fullkontaktskarate, eller den vanligaste skolan Kyukoshinkai karate är en stil som grundades av Mas Oyama i Japan 1957. Mas, eller Masutatsu som han egentligen hette, var en riktigt hård gubbe och sägs vara obesegrad under hela sin livstid medan han reste runt i världen för att visa karatens styrka och möjligheter. Det sägs också att han tampades och dödade tjurar med sina bara händer under dessa uppvisningar! Många västerlänningar reste till Japan under andra halvan av 1900-talet när de fick höra talas om Kyukoshin, men inte alla pallade den hårda träningen och disciplinen.

I Kyukoshin tävlingar (”knock down”) så används inga skydd; men däremot får utövarna inte slå varandra i huvudet. Sparka i huvudet är däremot helt okej. Så en kyokushinmatch brukar se ut som så att båda fighters kliver fram till varandra och står och matar stenhårda bodyshots och lowkicks tills någon faller ihop, alternativt att det plötsligt flyger upp en känga i huvudet som knockar den andra. Som ni förstår måste knock down utövare vara riktigt hårda i kroppen. Det ligger bakom många timmars härdning av både smalben, knogar och andra kroppsdelar. Kyukoshin fighters är därmed kända för sitt starka psyke och kämparanda. Kända personer med kyukoshin bakgrund är bl.a. Dolph Lundgren, Semmy Schilt (k-1) och Georges St-Pierre. Här nedan kan du se en video på fullkontakts karaten:

Nästa stora gren som är poäng-fighting, leds av WKF (World Karate Federation) och är den största och mest utspridda tävlingsformen. Detta är även en kanditat för Olympiska Spelen och var på väg in senaste de valde en ny idrott. Poängfightingen är mer lik fäktning än boxning och handlar om att vara den snabbaste fightern för att sätta din träff och få poäng. Här finns inga slams, chokes eller submissions. Däremot finns en explosivitet och pricksäkerhet som man inte hittar någon annanstans i kampsportsvärlden. Kollar du på ”WKF kumite” (kumite = fighting) på elitnivå så tror jag inte att det finns några mer all-round explosiva atleter i hela idrottsvärlden! Det kan vara otroligt spännande att se på, och även i de tyngsta viktklasserna går det undan!

Att man bara får ”nudda” och att det inte ligger någon kraft bakom slagen är en myt. Karateutövare slår (och sparkar) otroligt hårt, och man behöver inte alltför avancerade fysik-kunskaper för att känna till att Kraft = Massa x Acceleration. Ju snabbare du kan accelerera ditt slag, desto hårdare kommer din träff bli. Speed kills med andra ord. I WKF karate får man inte knocka sin motståndare utan man vinner på poäng. Slag ger 1p, sparkar i kropp ger 2p och sparkar i huvud 3p. Om du kastar/sveper motståndaren och följer upp med en teknik inom ett par sekunder så får du också då 3p. När tiden är ute vinner den som har flest poäng (om man inte leder med 8-0 vilket ger automatiskt vinst för utklassning).  När en teknikserie utdelats så bryter domaren och delar ut poäng, varpå klockan startar igen och matchen fortsätter.

Varför stoppar dom efter varje poäng? När man började tävla i karate använde man inga skydd. Då vann man på en ”ippon” – d.v.s. när man fick in en perfekt träff vilket ofta resulterade i en knock. När karaten blev mer utspridd och mer sportinriktad så behöll man detta systemet med en ren träff för att vinna. På samma sätt vinner man i judon om man får ett perfekt kast (även där kallad ”ippon”). Men sporten karate utvecklades och man ville göra det mer tillängligt för den stora massan. Det blev mer skydd och man ville ha mer action; så därför vann man inte längre på en ippon utan fick istället poäng för teknikerna och fighten gick vidare. Detta ledde till att matcherna blev mer explosiva, dynamiska och roligare att titta på.

En av mina favorit-fighters inom poängkarate är Rafel Aghayev från Azerbajdzjan som är världsmästare i -75 kg klassen. Han är lite som en Frankie Edgar i sin klass, mycket mindre än motståndet, men han lyckas ändå spöa upp alla! Kolla in:

Det man kanske tänker på först när man ser poäng-karate är hur atleterna rör sig. De studsar liksom upp och ned för att hela tiden hålla vaderna och benen igång. Detta ger dem en fördel när de måste göra blixtsnabba förflyttningar eftersom musklerna redan då är igång och inte behöver startas om från stillastående. Samma rörelsemönster kan man se hos många fighters med stående bakgrund även i UFC. Kända fighters med just karatebakgrund är Lyoto Machida, Steven Thompson och nu senaste isländningen Gunnar Nelson. Det jag tror karaten bidrar mest med för MMA är fotarbetet och explosivitet, men även sparkar och finter.

Vill du se mer videos så är här senaste VM-finalen mellan Rafael Aghayev och Italien: http://www.youtube.com/watch?v=tKrfJuQjTP4 VM hålls vartannat år och i november är det dags igen. Denna gång är det i Paris och dit ska faktiskt min storebror åka för att representera Sverige för första gången! Kötta på Jesse!

Här är en annan gammal klassiker mellan Davide Benetello (Italien) och Christophe Pinna (Frankrike): http://www.youtube.com/watch?v=QQFSPKjPlNM Väldigt explosiv fight, ser nästan koreograferad ut med alla Pinnas hoppsnurrsparkar!