Varför vi slåss?

Alla idrottare har olika anledningar till varför de håller på med vad de nu gör.

För att dom är bra på det? För att bli berömda? För att tjäna pengar? Eller kanske som en av världens bäste tennisspelare Andre Agassi: För att pappa tvingade dig?

Jag har flera gånger funderat över den här frågan. Folk som inte förstår sig på kampsport har också ställt mig frågan ”du som verkar så interlligent bör väl använda huvudet till något annat än att bli slagen i?”.

Men för mig handlar det om utmaningen. Som liten var jag aldrig särskilt atletisk eller talangfull på idrotten. Däremot fascinerades jag över att se Van Damme snurrsparka bad guys på TV’n; och i och med att jag växte upp så ökade denna beundran för kampsportare – och över andra framstående idrottare överlag.

Jag har alltid velat se mig som en atlet. En idrottsman. Men det var först när jag började växa i storlek och tog tag i min träning på allvar som jag började se mig som en sådan. Samtidigt så upptäckte jag MMA. ”Det är den ultimata kampsporten” – allt är tillåtet! Och det går att tävla i under ordentliga regler dessutom! Så vad vore väl mer utmanande och åtråvärt än att bli den bäst i den ultimata sporten!? Det kände jag verkligen var ett grymt mål att leva efter!

Och känslan av att ha ett så stort mål ger livet en så mycket större mening. Allt handlar om att nå dit. Hur man fördelar sin tid är plötsligt så himla mycket viktigare! Det finns inte längre några långtråkiga stunder eller tid att döda. All min aktiva tid vill jag lägga på att nå mitt mål, eller åtminstonde saker som på något sätt gynnar min resa dit (inklusive återhämtning). Det har gett mitt liv och varje dag en stark livsglöd och mening.

Så min drivkraft är utmaningen.

Utmaningen att bli den bästa atleten i den tuffaste sporten.  Det är det som dagligen driver mig att bli bättre, att svettas, pressa, misslyckas, brytas ned, byggas upp och slutligen förbättras. Samma cykel dag för dag.

Och det finns ingenting jag hellre skulle vilja göra!

.