UFC fortsätter placera tillsynes oöverkomliga hinder i hans väg och han fortsätter att obarmhärtigt riva ner dem. Jon Jones lyckades föregående helg inte bara besegra vad som (än en gång) nämndes som hans största utmaning hittills utan tog i mångas ögon ytterligare ett kliv mot titeln som sportens bästa någonsin. Frågan är om han med sina upprepade triumfer inte redan lyckats med denna bedrift och således tvingat fram en annan frågeställning; vart slutar resan egentligen för det blott 27-årige fenomenet?
Under den intensiva uppledningen till lördagens match måste jag erkänna att jag hur mycket jag än försökte inte kunde utgöra en favorit. Skulle Daniel Cormier (15-1) chocka världen och bli den som en gång för alla sätter stopp för mästarens osannolika framfart? eller skulle Jon Jones (21-1) ännu en gång växa med uppgiften och få en tillsynes omöjlig motståndare att se dödlig ut? Ju närmre mötet kom växte inte bara mina förväntningar på en lätt tungviktsmatch värdig att jämföra med den mellan mästaren och Alexander Gustafsson (16-2), utan en känsla av säkerhet rotade sig även i mitt sinne. Säkerhet på att Jones skulle kliva ur oktagonen den tredje januari med bältet runt midjan. Att han skulle bevisa tvivlarna fel och på allvar sätta skräck i alla de som drömmer om att en dag nå toppen i vad som på senare år har blivit en av UFC:s mest intressanta viktklasser. Allt skulle vara som vanligt med andra ord.
Med lite distans till galenskapen passar det såhär en dryg vecka i efterhand bra att summera vad som faktiskt hände i Las Vegas förra helgen och kanske viktigast av allt spekulera kring vad det kan resultera i. För det här var allt annat än en ”vanlig” vinst för Jones. 27-åringen (det känns fortfarande otroligt att en såpass ung man kan ha åstadkommit så mycket i världens kanske tuffaste sport) gjorde det smärtsamt klart att det kommer krävas något utöver det vanliga för att få honom på fall – om det överhuvudtaget någonsin händer.
Om man bortser från de uppenbara och imponerande meriterna Cormier besitter och försöker glömma bort vilken fantastisk idrottsman det faktiskt handlar om skulle förspelet inför UFC 182 kunna få vem som helst att fallera under pressen. Rivaliteten ”Bones” och ”D.C” emellan var en av de (om inte den) hetaste jag kan minnas och ordkriget bäddade upp för en minst sagt jobbig situation för den som skulle komma att förlora matchen. Att ta en såpass stor chans och lämna alla korten på bordet som både Cormier och Jones gjorde kräver stort mod och oerhörd tilltro på sig själv. Det förtjänar de en eloge för. Däremot visste vi alla att slutet på UFC 182 även skulle innebära ett oförtjänt slut på en lång och hård väg till toppen. Oförtjänt, skulle det visa sig, på samma sätt som Joe Fraizers fantastiska boxningskarriär som idag inte nämns som annat än en del av berättelsen om den store Muhammed Ali.
Daniel Cormier är en fantastisk idrottsman. En av de absolut bästa i modern MMA. Innan helgens möte hade han inte förlorat en rond. Han hade fått tuffa fighters som Antonio ”Bigfoot” Silva (18-6), Josh Barnett (33-7) och Dan Henderson (30-12) att se ut som trasdockor och var i mångas ögon ett alltför stort hinder för Jones att ta sig förbi. Någon gång måste mästaren väl förlora? Inte nödvändigtvis.. Han tränar med tungviktsmästaren och allmänt en av sportens mest hyllade utövare Cain Velasquez (13-1) och de två deltar i regelbundna krig hemma i AKA:s lokaler i San Jose, Kalifornien. Inget kunde dock förbereda D.C på den kraft som är Jon Jones.
Det är alltid svårt att utse en individ till ’bäst någonsin’, speciellt när det kommer till sportsammanhang. Att jämföra utövare från olika tidsepoker med varandra är på många sätt en bristande metod då förändringar i sporten för med sig ändrade förutsättningar för de aktiva inom densamma. Många har exempelvis ifrågasatt huruvida den brasilianska fotbollsguden Pelé skulle klara sig på moderna mattor eller vad någon som baseboll-legenden Babe Ruth skulle tillföra till dagens alltmer teknologiskt avancerade sport. Därför gör man bäst i att inte alltför lättvindigt kasta omkring meningar som ’bäst någonsin’. Jones däremot.. Han är ju på en annan nivå!
Meriterna är välkända och den långa listan på i sammanhanget angenäma namn han besegrat behöver inte upprepas här. I praktiken obesegrad har han inte bara avverkat en hel rad av de bästa från den föregående gyllene generationen utan ställer sig med de tre senaste vinsterna över Gustafsson, Glover Teixeira (22-4) och nu senast Cormier även över några av sportens nuvarande främsta namn. Svensken var på många sätt och vis det tuffaste provet av dessa tre och om mästaren återigen skulle besegra ”The Mauler” vid en eventuell returmatch (förutsatt att Gustafsson tar sig förbi Anthony Johnson (18-4) framför 30,000 svenska fans i Stockholm senare denna månad) blir det i stort sett omöjligt att förneka hans status som åtminstone en av de bästa någonsin.
Men, helt ärligt nu; bör han inte ses som den främsta i sportens historia redan nu? Förmodligen. Kanske inte. Vad tycker du? Lyckas Jones besegra Gustafsson än en gång eller lyckas svensken med vad ingen gjort före honom? Förtjänar den 27-årige mästaren titeln som bäst någonsin eller går jag lite för fort fram? Här på MMAnytt är det enkelt att ta del av diskussionen, allt du behöver göra är att skriva ihop några rader och klicka på ’kommentera’. Vad väntar du på?
