Ännu ett år av UFC har passerat, för tjugonde gången om man ska vara exakt. Veckans lista tittar tillbaka på 2013 och filosoferar kring årets viktigaste händelser i den åttakantiga buren.
Ur ett svenskt perspektiv hade var och varannan punkt i listan inkluderat namnen Gustafsson och Madadi, men vi höjer blicken något och försöker vara internationella och objektiva. Den svenska betydelsen är rätt stor även då.
10. Expansion
UFC har varit ett multinationellt företag ända sedan Zuffa tog över och ännu är inte gränsen nådd för världsherraväldet. Under 2013 arrangerades 33 galor varav 15 utanför USA, vilket är nytt rekord i internationell spridning. Därtill körde The ultimate fighter en andra säsong i Brasilien, förberedde för en specialsäsong mellan Kanada och Australien samt bokade in sin debut i Kina. Inför nästa år har det redan bestämts att buren ska göra sitt första framträdande i Singapore, Polen, Turkiet och Skottland. Andra internationella aspekter som blev tydliga under årets gång var fördelningen av fighters. Den amerikanska och brasilianska dominansen i buren får allt mer sällskap av européer och fighters från områden runt Kaspiska havet (främst Dagestan och Tjetjenien).
9. Mycket snack
2013 blev året när trash talk hamnade i folkmun och med det menas att det inte längre bara var eliten som bröstade upp sig. Även fighters i mellanskiktet insåg att det fanns ett värde i att göra en Chael Sonnen och låta sarkasmerna flyga. De mest desperata försöken skymtade i bottenskiktet hos fighters som satt löst och bestämde sig för att gå en strid, inte bara i buren utan även i sociala medier, för att rädda kontraktet. Ikonen för trenden blev Conor McGregor, en man som efter bara två matcher i UFC har blivit en av sportens mest citerade fighters. Inte ens den skada som tvingat irländaren att ta en lång paus för rehab och läkning har fått stopp på svadan av utmaningar och självsäkra uttalanden. Utvecklingen skapar en större klyfta mellan socialt kompetenta, engelskspråkiga fighters och resten. Brasilianska och japanska fighters har ofta svårt att lära sig både språket och jargongen, vilket kan få stora konsekvenser. Betydelsen av karisma och språkkunskaper kan inte längre underskattas bakom den tomma klyschan om att låta prestationer i buren tala för sig själva. Spektakuläre Edson Barboza kunde till exempel ha varit lättviktens McGregor, men saknar ordets makt för att synas tillräckligt. Renan Barao har sportens mest imponerande record, men lyckas varken värva sponsorkontrakt eller fans. Karln fick inte ens vara huvudattraktion på en numrerad UFC. Samtidigt förväntas nästa års UFC i Dublin vara byggd helt runt McGregors återkomst. Så kan ordets makt se ut.
8. Hård gallring
Under året tog UFC i med hårdhandskarna i gallringen av talanger. Jon Fitch och Yushin Okami, högrankade före detta titelutmanare, fick beskedet att de inte längre var önskade i organisationen. Beslutet visar att UFC inte är rädda för att låta kommersiella intressen lysa starkare än sportsliga principer. Fitch och Okami var för tråkiga och förutsägbara helt enkelt. Namn som Rich Franklin, Wanderlei Silva, Chael Sonnen och Cung Le är minst lika långt bortom sin storhetstid. Men de är populära, säljande och karismatiska och får därmed Dana Whites personliga garanti om att fortsätta fightas så länge de vill. Professionell fighting har alltid varit och kommer alltid att vara showbusiness där efterfrågan styr, men det chockade många fans att UFC var beredda att offra så högrankade och lojala kämpar för att bereda plats åt nya rekryteringar. Åtgärden kan även betraktas som ett förtäckt hot mot resten av talangpoolen. I de olympiska spelen sägs det vara viktigast att kämpa väl, i UFC behöver du försäkra dig om att någon vill betala för att se det också. Annars är det dags att slå en signal till World series of fighting.
7. Bejublade slagsmål
Årets skörd av holmgångar inleddes med att Brian Stann och Wanderlei Silva klubbade på varandra tills en av dem föll och strax därefter deklarerade sin pension från sporten. I höstas var det Gilbert Melendez och Diego Sanchez som planterade fötterna och såg vem som kunde käka flest för att ge ännu fler tillbaka. Som avslutning stod Antonio Silva och Mark Hunt för en femronders följetong av skallebank. De tre matcherna har okritiskt hyllats av både Dana White och Joe Rogan, så mycket att det indirekt verkar som att UFC önskar sig att alla matcher såg ut på det viset. Samtidigt har många fighters varit mer reserverade och påpekat att vild slagväxling visserligen är underhållande, men varken särskilt hälsosamt eller strategiskt. Säkert är att White och gänget vill uppmuntra trenden, de tre matcherna belönades med sammanlagt fem bonusar. Ett kravs tycks dock vara att slagskuren besvaras. White uttryckte skarp kritik mot att matchen mellan Cain Velasquez och Junior Dos Santos, som hölls strax efter att Melendez och Sanchez rök ihop, inte stoppades tidigare. Det blir något motsägelsefullt att ena stunden uppmuntra ogarderad aggression, för att i nästa uttrycka sin oro för samma sak. Risken för hjärnskador sjunker inte för att slagen träffar i båda riktningarna. Det ser bättre ut, mer actionfilm och mindre misshandel, men är inte hälsosammare för den sakens skull.
6. Bra år för eviga tvåor
Att vara mästare behöver inte innebära att man är störst annat än i sportslig bemärkelse. Det visade de eviga tvåorna Chael Sonnen, Vitor Belfort, Uriah Faber och bröderna Diaz under årets gång. Möjligheterna har ökat för UFC att arrangera superfights som inte har någon direkt relation till titelstrid eller ranking, men som ändå kan toppa en matchlista och dra storpublik. Belfort hade ett magiskt år där tre högrankade motståndare föll till canvasen efter att ha blivit sparkade i huvudet. Dessutom tillkommer snacket om TRT, Jesus, hotade journalister och allt annat som fenomenet från Rio livar upp tillvaron med. Sonnen fortsatte att vara charmigare än champ Jon Jones, oavsett vem som vann deras match. Faber är oändligt mycket större än någon annan bantamviktare och Nate Diaz kan ha kammat hem lättviktens största triumf efter sin bejublade revansch mot Gray Maynard. Under ett år där titlar gavs bort, mästare avsattes och annat tjafs pågick på toppen, är det en god nyhet att så mycket underhållning kan skapas av det där gänget som aldrig tycks kunna få ett bälte kring midjan.
5. Mästarnas transportsträcka
Fyra mästare försvarade obehindrat och pliktskyldigt sina titlar under året, och förstärkte därmed sin dominans. Ironiskt nog var det helt andra namn än de som ansågs sitta säkrast när året började. Kvartetten som inte kunde rubbas blev istället Jose Aldo, Cain Velasquez, Renan Barao och Demetrious Johnson, som behöll sina bälten utan att möta mycket motstånd. Men det flög lite under radarn. De riktigt stora namnen i sporten hade ett omskakande och dramatiskt år, vilket fick de mer stabila mästarna att hamna i bakgrunden. Hur många noterade exempelvis att Johnson försvarade sin titel hela tre gånger under 2013? Finns det något större intresse för att långtidssjukskrivne Dominick Cruz äntligen ska återvända för att förena bälten med Barao? Till och med Aldo som brukar kunna få upp pulsen åskådare och tittare, hade ett förhållandevis anonymt år. Velasquez levererade tungt och övertygande till ljudet av applåder, men såg nästan lite för överlägsen ut. Att vara odisputabel kung av tungvikt har historiskt sett varit fightingsporternas finaste utmärkelse, men om Velasquez verkligen ska få chansen att lysa kommer det behövas en seriös utmanare.
4. En mänskligare Jones
I början av året fanns det som sagt tre män i diskussionen om vem som var sportens kung. Jon Jones, George St. Pierre och Anderson Silva. Ingen av dem klarade sig oskadd genom de prövningar som 2013 erbjöd. Den ende som åtminstone fick behålla sin position var Jones, men även giganten av lätt tungvikt fick en hård reality check. Det började med titelförsvaret mot Chael Sonnen, som visserligen utfördes med lätthet, men inte utan förlusten av en stortå. Den motgången var dock ett mindre fartgupp jämfört med den frontalkrock som en svensk yngling hade i beredskap på UFC 165. Jones match mot Alexander Gustafsson visade att mannen med ”Not quite human” skrivet på T-shirten, snarare var fullt mänsklig. För första gången fick ”Bones” uppleva saker som ryggläge, huvudvärk och dålig sikt bakom ett blodigt öga. Flera månader efter drabbningen, efter att Gustafsson gått vidare och redan hade nästa match bokad, meddelade Jones att han ännu inte var full återställd. Först i april sker titelförsvaret mot Glover Teixeira, såvida datumet inte behöver skjutas upp igen. Mästaren har kort sagt inte riktigt varit sig lik efter omgången med Gustafsson. För ovanlighetens skull kan förloraren ha varit den största vinnaren. För svensk del var det onekligen en jordskredsseger på många plan, oavsett vad poängdomarna ansåg.
3. Från 0 till 31
När damerna väl tilläts delta i UFC gick det undan. För ett år sedan fanns inga, idag finns 20 bantamviktare och 11 nyligen värvade stråviktare som ska utgöra en kommande säsong av The ultimate fighter. Och det verkar som att de kommer att stanna ett tag. Under samma period har nämligen Ronda Rouseys popularitet gått i motsatt riktning, vilket inte behöver vara en dålig sak. Problemet som drabbade Gina Carano, den första drottningen av MMA, var att nivåerna av talang och attraktionskraft inte drog jämnt. Publiken ville se en överlägsen och ständigt vacker Carano, inte nödvändigtvis MMA för damer. När ångvälten Cristiane ”Cyborg” Justino såg till att Carano fråntogs både skönhet och matchresultat som resultat av brasilianska knogar, fanns det ingen plan B. Nu när Rouseys gloria har halkat snett har armlåsens mästarinna blivit betydligt mer lik de manliga mästarna i UFC. Rent sportsligt är Rousey fortfarande sagolik, men hon har slutat vara en överbeskyddad barbiedocka. Det är okej att heja på Miesha Tate istället, eller på Cat Zingano, eller på Sarah McMann. Allt handlar inte längre om den buttra blondinen som slutade le. För alla som uppskattar MMA för damer av rent sportsliga skäl, var det ett steg i rätt riktning.
2. St. Pierres kollaps
George St. Pierre är kanske den mest komplette fighter sporten har skådat. Kanadensaren var om inte annat en mästare i att se övermänsklig ut. Hela paketet, från den idrottsliga begåvningen och järnfysiken, till ödmjukheten och Hollywoodleendet. ”GSP” vann inte sina fans med hjälp av sina enformiga jabbar och double legs. Det var upplevelsen av en superhjälte som fick populariteten att skena. Han var, för att använda en gammal klyscha, mannen som killarna ville vara och som kvinnorna ville ha. En oklanderlig och fläckfri nationalhjälte och svärmorsdröm. Fram tills UFC 167 i november vill säga, när auran blåstes bort både i och utanför buren. Det hade viskats om att welterviktskungen närmade sig pension, att den omänskliga träningsdisciplinen kostade för mycket. Men ingen hade förväntat sig att kollapsen skulle komma så plötsligt. Det var en nervös och slarvig St. Pierre som tog emot Johny Hendricks i buren. Timingen var borta, avståndsbedömningen fungerade inte, disciplinen brast konstant. Endast tack vare naturbegåvning och ett gäng väldigt välvilliga poängdomare lyckades mästaren försvara sin titel. Därefter brast det ännu värre när kanadensaren fick en mikrofon i ansiktet. Med ångest i ögonen och förvirrade resonemang deklarerade St. Pierre att han behövde en paus från allt vad MMA heter. Bältet övergavs några veckor senare och ”Rush” red bort i solnedgången med en stor hög obesvarade frågor bakom sig. Det verkade nästan som att superhjältens kryptonit var gammal hederlig stress och den sortens vardagliga bekymmer som dödliga handskas med.
1. Silvas fall
Första halvan av 2013 slutade precis som den andra. Med Anderson Silva liggandes på canvasen omgiven av en chockad publik och en förvånad Chris Weidman. Först kom chocken på UFC 162. Under våren hade redan åtta titelförsvar avverkats i UFC med favoritseger i samtliga. Det återstod endast för Silva att avrunda sviten i mellanvikt. Som bekant ville ödet annorlunda. Efter sexton år som proffs och med 36 matchers rutin, blev Silva för första gången knockad. För fansen blev skadan än värre av vad som pågick i buren fram till den avgörande vänsterkroken. Spindeln från Curitiba släppte garden, stack ut hakan, bjöd in Weidman och uppträdde allmänt arrogant. Den amerikanske brottaren mottog tacksamt måltavlan och kunde med en käftsmäll skriva historia. Många fans upplevde nederlaget som missvisande, nästan ogiltigt. En fokuserad Silva hade aldrig blivit sänkt, och så vidare. När en till synes fokuserad och samlad Silva återvände i slutet av december för omgång två med Weidman på UFC 168, skulle rättvisa äntligen skipas. Inget larvande i buren, inget spexande. Endast en sportslig uppgörelse som skulle ge svar på vem som verkligen var divisionens nummer ett. Hoppades man, i sex minuter, varefter Silva sparkade av sitt eget ben. Om nederlaget i somras kändes snöpligt var synen av Silvas dinglande fot sju resor värre. Det var allt annat än det svar som åskådarna i arenan och tittarna framför tv-apparaterna hoppades på. Total ridå. Men även om man måste lida med en fighter vars karriär förmodligen är över, låg det något poetiskt i hur sportens främsta regentperiod tog slut. Den mystiske, svårbegriplige Silva har aldrig följt några normer eller regler för hur det ska gå till. Hade en sådan man verkligen kunnat avsluta karriären på ett stillsamt och civiliserat sätt? Fallet från tronen var lika dramatiskt och överraskande som Silvas karriär har varit i övrigt.
Hedersomnämnande: Elände? Domslut som fick fansen att slita sitt hår, domare som agerade för fort, för sent eller inte alls. Ögonpet, skrevsparkar, burgrepp och trepunktsregeln bidrog till regelkaoset. En svit av skador utan motstycke avverkades. Jon Jones slet av sin stortå, Chan Sung Jung slogs sin egen axel ur led, vilket även Dylan Andrews gjorde. Alexander Gustafsson spräckte ett ögonbryn på träningen och sänkte nästan hela UFC Stockholm och vem kan glömma Anderson Silvas smalben? Två killar torskade invägningen i The ultimate fighter och kastades ut. Rousimar Palhares vred av Mike Pierce knä trots avklapp och kastades ut han också. Ett annat gäng torskade dopingprover och förlorade bonusar eller i värsta fall hela kontraktet. Allt det här är vardagsmat och händer varje år, men visst var 2013 ovanligt brutalt?
