Fighting i den uppåtgående solens land har alltid gått sin egen väg jämfört med resten av världen. Veckans lista dyker ner i japansk fightingkultur och söker svar på märkligheterna.
Bilden ovan visar Yuichiro Nagashima på väg till ringen med sitt vanliga entourage
Cosplay, missförstådda damer, artificiella fighters, obegripliga regler och en ständig misstanke om korruption och regisserade matcher. Japansk MMA har förvirrat och fascinerat västerländska fans i över tjugo år. Stundtals har kulturen höjts till skyarna, andra gånger har den blivit helt förkastad. Det är dags att titta närmare på några minnesvärda fenomen och göra ett tappert försök att förklara dem.
Holländaren Albert Kraus står och känner sig obekväm bredvid Yuichiro Nagashima
Kawaii
Uttrycket kawaii betyder ungefär söt eller bedårande. I västvärlden associeras fenomenet främst med en klädstil som får redan unga kvinnor att se ännu yngre ut. Men enligt principerna för japansk showbusiness, krävs ett inslag av kawaii av alla som eftersträvar popularitet. Inklusive män. Det är den enkla förklaringen till varför testosteronstinna muskelberg till fighters dyker upp i tramsiga tv-program och absurda reklamjippon. Publiksupport kräver helt enkelt lite kawaii och det behovet minskar inte för att en fighter anser sig vara en hårding. Snarare tvärt om. Bjässen Bob Sapp (11-18) blev inte folkkär för att han var skräckinjagande i ringen, utan främst för att han larvade runt som en mysig lekfarbror utanför. Att på japanskt vis kombinera något skrämmande med tramsig kawaii blir ungefär som i videon nedan. Fullt logisk och helt obegriplig på samma gång:
Ett lika exotiskt exempel är cosplayfantasten Yuichiro Nagashima (4-2 i MMA, 18-7 i K-1) som har haft hygglig framgång som proffsfighter. ”Jienotsus” rutin inför match rubbar de flesta västerländska begrepp om hur en fighter förväntas se ut. Eftersom Nagashimas cosplay alltid är baserad på kvinnliga karaktärer blir hand staredowns med västerlänningar särskilt sevärda. Nagashima uppklädd i kjol, rosetter och löshår, bredvid en bister västerlänning som gör sitt bästa för att se tystlåtet hård ut. Det är en sagolik kulturkrock. I början åkte Nagashima på en del hånskratt och den eviga frågan om han var gay. Men efter att Shinya Aoki, en av Japans främsta fighters de senaste tio åren, blev brutalknockad av den kjolklädda landsmannen var succén ett faktum. Dessutom finns det ingen fighter som omges av fler beundrande unga damer än Nagashima, vilket brukar vinna poäng i de flesta kulturer.
Det sitter alltid ett sånt här gäng ringside när Nagashima fightas
Bushido och japansk macho
I kontrast till kawaii och andra begrepp som inte känns direkt manliga enligt en västerländsk mentalitet, hittar man raka motsatsen i den japanska machoromantiken som bottnar i bushido. Begreppet som brukar översättas till ”krigarens väg” är en relativ modern skapelse, men syftar på den levnadskod som samurajer hade i feodala Japan. Begreppet har framför allt överlevt i japansk kampsport och fightingkultur, där vissa av de traditionella principerna tillämpas på en absurd nivå. I synnerhet idealet att alltid utföra sin plikt, vad det än kostar, kan verka fanatiskt för en västerlänning. Bushidomentaliteten har visat sig på många sätt inom japansk MMA, inte minst i hur matcher läggs och vilka som deltar i dem. Viktklasser och jämlika förutsättningar har aldrig vägt lika tungt som behovet av show och demonstrativ manlighet. Att japanska fighters tar matcher de med all säkerhet kommer att förlora, är inte absurt enligt en bushidomentalitet. Det anses snarare som ett bevis på mod.
Ikuhisa Minowa i en match mot den 218 cm långe Hong Man Choi
Eftersom det inte finns någon idrottskommission eller liknande kontrollerande myndighet, är det också fritt fram för organisationer att lägga matcher precis som de själva behagar. Ett känt exempel är mellanviktaren Ikuhisa Minowa (58-35-8), vars passion är att utmana de största männen som finns i sporten. I sin strävan att hjältemodigt segra över monster, har ”Minowaman” lyckats med en del stordåd men även fått rejält med stryk. I sin nästa fight väntar däremot en jämnstor västerlänning i svenske Göran Jettingstad. Svensken har i sin tur aldrig gått en proffsmatch tidigare, vilket åter illustrerar det där med oreglerad matchmaking. Samma fenomen förklarar även varför japanska domare kan tillåta matcher att pågå betydligt längre än vad en UFC-domare hade gjort. Efterfrågan på dramatiska comebacker har tillåtit mer än en fighter att förvandlas till köttfärs innan domaren anser att matchen är över. Det drabbade inte minst nationshjälten Kazushi Sakuraba (26-16-3), som fortsatte möta högrankat motstånd flera år efter att skador, ålder och våld mot huvudet borde avslutat karriären. Sakuraba förlorade sex av sina sista åtta matcher innan han 41 år gammal tvingades acceptera att kroppen inte längre höll.
Kazushi Sakuraba som han såg ut 17 matcher innan pensionen
Bushido och konservativ manlighet har även tagit sig en del extrema uttryck i hur unga fighters behandlas av sina tränare. Ett känt exempel var när wrestlingikonen Antonio Inoki gav Lyoto Machida några rejäla käftsmällar efter en match. Det är dock inget i jämförelse med uppvisningen som skedde innan galan Inoki Bom-Ba-Ye där en kö av människor radade upp sig för att bli örfilade:
Smällarna kallas tokun binta (fighting spirit slap) och uppstod när Inoki drämde till en elev i träningslokalen på 1980-talet. Eleven bugade och tackade för detta, övertygad om att mästarens handflata givit honom styrka och mod. Scenen fångades på video och visades flitigt på tv. Än idag händer det att människor ber Inoki om en välgörande tokun binta, de behöver inte ens vara fighters.
Ett mindre festligt exempel på extrema bushidoinslag i japansk MMA är den ökända videon där en förbannad Satoru Sayama disciplinerar elever i träningslokalen. Sayama fostrades ursprungligen i den wrestlingkultur som Antonio Inoki skapade, men är främst känd för att ha skapat världens äldsta MMA-organisation Shooto. Hans syn på pedagogik i träningslokalen är inte riktigt vad man hade accepterat på en svensk klubb:
Bushido kan även motivera oväntade satsningar på MMA eftersom relationen mellan fightingkultur och showbusiness går åt båda hållen. Precis som att en tuff fighter förväntas vara kawaii, är det fullt logiskt att en populär underhållare får för sig att bli fighter. Det var just vad den nigerianske tv-profilen Bobby Ologun bestämde sig för 2004. Som en gaikokujin tarento, alltså en utlänning som gör bort sig och parodierar stereotyper på japansk tv, deltog Ologun i en serie av sketcher där det skulle föreställa att han tog jobb som han inte klarade av. Mot den bakgrunden är Ologuns fightingkarriär helt förståelig. Som humor vill säga. Rent sportsligt är det lite mer tvivelaktigt. Tillsammans med sin bror Andy Ologun blev det ändå en fullt seriös satsning. Bobby gick 2-2 i matcher och hann bli knockad av både Bob Sapp och koreanske jätten Hong Man Choi innan det var över. Andy gick 2-5 i K-1 men lyckades bättre i MMA med 3-1 som slutresultat. Bröderna matchades mestadels mot andra mediakändisar som hade något att bevisa.
En av Ologuns gimmickar är att spärra upp ögonen i stil med hur svarta män brukade framställas i gamla svartvita filmer. Japansk smygrasism är inte särskilt smygig.
På listan över celebriteter som värvats till ringen hittar man bland annat pensionerade sumobrottaren Akebono (0-4), skådespelaren Ken Kaneko (0-3) ett gäng avdankade olympier och oändligt många wrestlers. Majoriteten av dessa har framför allt fått stryk, men har ändå lyckats bevisa sin manlighet och bushidomentalitet, vilket har gjort satsningen till en framgångsrik investering för många av dem.
I rättvisans namn bör det även nämnas att inslag av traditionella värderingar inte bara resulterar i ultravåld och galenskap. Japanska fighters brukar överlag visa mer ödmjukhet, respekt för motståndaren och allmänt vårdat uppförande än västerländska fighters, som resultat av att ha fostrats med budo och bushidoideal.
Missförstådda damer
Japan var ända fram till UFC:s beslut att värva Ronda Rousey, den ledande platsen för damer i MMA. Allt började med turneringen ReMix som hölls år 2000. Segraren efter tre matcher på samma kväll var holländska veteranen Marloes Coenen. Galan utvecklades därefter till organisationen Smackgirl, som efter lång och trogen tjänst gick i konkurs 2008. Sedan dess har traditionen fortsatt i organisationen Jewels. Även om galorna aldrig lyckats få publiksiffror på mer än 500-1000 besökare, är det en envis kultur som givit sporten namn som Megumi Fuji (26-3), Satoko Shinashi (29-2), Hisae Watanabe (19-6) och Miku Matsumoto (23-4). Namnen är rätt okända i väst, dels på grund av lågt intresse för MMA som inte utövas av män, men även för att vissa av profilerna inte riktigt tagits på allvar. Det är förstås kawaii och märkliga ideal som spökar igen.
I japansk kultur är det där med stereotyp kvinnlighet något som tas för givet. Även om kvinnan i fråga knäcker armar och slår folk på käften, finns en förväntan om att hon ska eftersträva att se ut som en ung flicka. Smackgirl körde till exempel evenemang med namn som ”Cinderella tournament”, ”The dance of the Taisho romance” och ”Queens hottest summer”. I västerländska ögon låter det inte riktigt som seriös idrott. Den bilden har inte heller hjälpts av traditionen att bära tävlingsdräkter som är mer kawaii än praktiska. Mycket rosa, silver och extremt korta kjolar har länge varit norm. Vissa fighters har verkligen tagit ut svängarna. Watanabe brukade exempelvis köra på någon slags djungeltema som effektiv maskerade vilken utmärkt kickboxare hon var.
Watanabe visar upp sina bästa outfits
I Japan funkar kombinationen. En kvinnlig idrottare blir respekterad för sina prestationer oavsett hur hon ser ut. Det finns heller inget direkt sexuellt laddat över klädseln, vilket brukar vara den första associationen som västerländska fans gör. Kulturkrocken såg ändå till att en hel generation av japanska damer med utmärkta records inte fick sitt erkännande internationellt. Det är kanske ingen slump att de få japanskor som bokats för matcher på amerikansk mark, i regel har varit de som föredrar en något mer konventionell klädsel.
Nästa vecka återvänder listan till Japan och tittar på fighters som inte existerar, regler som förbjuder seger, ryktet om alla uppgjorda matcher och andra märkligheter.
