Det är något vackert unikt med en karaktär som bryter mot vardagens alldaglighet. När vi växt ifrån osäker ungdom letar vi gärna efter både särskiljande kläder och personlighetsdrag för att distansera oss från mängden. När ung vuxen blir till äldre vuxen inleder vi sakta men säkert sökandet tillbaka till massans led, mer eller mindre medvetet. Vi skymtar vackert värde i en spegelbild som tidigare förkastats. Vi kan le åt människor som vi tidigare log bakom. Annorlunda bli allt mer tilltalande i takt med att vår eget liv rutas in och spänning ersätts med trygghet.
Inom idrott där standardsvaren ofta avlöser ännu ett standardsvar var för längesedan en ung Zlatan något oväntat magiskt, inte bara på plan utan även utanför. Dana Whites passion eller ignorans, kalla det vad ni vill, kan fortfarande inge hopp om att bjuda på något som kan kittla fram känslor. Mats Nilsson levererade häromdagen tankar lika viktiga som framtida UFC-prestationer.
För drygt ett år sedan i London levererade Gunnar Nelson MMA-karriärens elfte raka vinst, den andre under UFC-flagg. Innan matchen genomfördes otaliga intervjuer som levererade absolut ingenting. Efter matchen levererade han ännu fler intervjuer fyllda av enstaviga meningar och intetsägande ansiktsuttryck och plötsligt föddes en ny favorit. En gunstling som varken log eller pratade men var väldigt mycket sig själv oavsett hur många journalister som stod på rad för att försöka få fram en hel mening som, i sammanhanget, vore unikt nyhetsstoff.
Haraldur, Gunnars pappa och manager, var inte helt öppen för att överhuvudtaget släppa in en fotograf på Mjölnir. Än mindre så pass nära match. Jag fotograferade runt en halvtimme sen tyckte Haraldur det var dags att vi såg oss om i lokalerna för att sedan vänligt säga tack och adjö. Under den tid jag fotograferade kom tränarna fram och hälsade. Även ett par yngre killar från nästkommande isländska fighting generation presenterades. Gunnar var Gunnar. Jag är inte helt säker på att han såg mig. Enligt ett par bilder tittade han på mig men jag är ändå inte fullkomligt övertygad om att han verkligen registrerade att jag var där. Förmodligen skulle lokalen kunnat vara smockad av journalister och fotografer, Gunnar hade med all säkerhet obehindrat fortsatt vara väldigt mycket Gunnar.
Om två veckor hoppas jag få se en mängd meningslösa intervjuer, en walk-in som präglas av varken taktfasta steg eller känslor, en iskall dominans följt av ett vänligt tack och adjö.
Foto: Mattis Persson för MMAnytt/Bildspråk.
