Pride FC är många gånger ett nostalgiskt minne för många som besöker den här sidan. Vi vet om att de hade en del finansiella problem, och en del trubbel med Yakuza. Men innan Fighters Only tog en pratstund med Quinton ”Rampage” Jackson hade vi ingen aning om hur illa det egentligen var.
Rampage berättar förstås om både bra och dåliga saker. Han har trevliga minnen från deras produktionsvärde, och stora fester som de drog till i arenan, direkt efter galorna. Eller att fansen var helt otroliga och att atmosfären var fantastisk. Men det finns förstås en baksida också.
”It was bad. The tournaments were fixed. They said they drew numbers from a hat.. Pfft. It was all set up for Wanderlei to win. It was really bad. Even in some fights they would stand you up when you were winning, different stuff like that.”
Så illa som en sådan sak som medveten riggning är, så tar det heller inte slut där. Rampage berättar bland annat om att om du skadar dig, så är det upp till dig själv att ta dig till ett sjukhus för vård. Ibland var de däremot så snälla att de hade en van ståendes i närheten som kunde ta en till sjuhuset. Men så var inte alltid fallet.
Det är förstås tråkigt att tala illa om någon som är död, men ibland kan det vara nyttigt att få höra om lite vad som pågår bakom kulisserna.
Varje månad har vi minst en gala att se fram emot. Så har det däremot inte alltid varit, och för länge sedan var det ungefär varannan månad som det var något att se. I vilket fall som helst så har vi avverkat tusentals MMA-galor sedan MMA populariserades någon gång på 90-talet.
Vissa har varit fantastiska och man har varit totalt lyrisk efteråt, vissa har varit mer eller mindre en katastrof och man blir sugen på att raida barskåpet för att försöka glömma de 2-3 timmarna man precis spenderat framför TVn. Men det är galorna som verkligen fastnat på minnet som vi är ute efter nu.
Fredagsfrågan: Vilken är den bästa galan du någonsin sett?
Den svenske elitbrottaren Eddy Bengtsson tröttnade på brottning i mars 2007 efter bland annat ettOS-guld OS-erfarenhet, och valde att totalt sadla om till MMA. Och som de flesta nuförtiden känner till är brottning och tribaltatueringar en fantastisk grund att stå på i MMA. Och med dessa kunskaper i bagaget gick han in i hårdträning för att göra sin MMA-debut den 8 november 2008 på The Zone: Shockwave.
Sedan dess har han tränat stenhårt och hunnit med två matcher till hos The Zone samt gått en match på en Rysk gala. Efter dessa uppvärmningsmatcher stannar MMA-rekordet på 3-1 och nu är det dags för Aleksander Emelianenko. Och fans av MMA vet att denne Aleksander inte är en helt vanlig Aleksander heller. Han är bror till Fedor Emelianenko som är en av världens bästa tungviktare i MMA. Aleksander själv har ett MMA-rekord på 15-3, och hans enda förluster har kommit mot Fabricio Werdum, Josh Barnett och Mirko ”Cro Cop” Filipovic, vilket inte är illa pinkat.
Matchen mellan Eddy och Aleksander blir den 23 april på ProFC: Commonweath Cup i Moskva. En match som troligtvis kan cementera Eddys avtryck i MMA-världen, men frågan är om han kommer ha så stor nytta av sin brottning som i tidigare matcher. Aleksander är inte direkt någon man kan kasta runt i ringen som en vante, tänk på att Aleksanders största träningspartner är Fedor.
Tack till Hampe, Junn, Frank Fenster, Jesper, egt077 och Henk för tipsen.
Det finns många grader av galenskap, och de flesta är ganska harmlösa. De finns i alla sporter, och i alla lager i samhället, i politiken och på systembolaget. Men nu har du ändå besökt Sveriges bästa MMA-sida, och här fokuserar vi inte speciellt oväntat på MMA.
Den här sporten kräver mycket av utövarna, du måste vara i fysisk perfekt form. Men inte nog med det, du bör vara ganska städad i skallen också, för det mentala spelet är nästan lika stort som det fysiska. Är man bara i psykisk toptrimm kan man komma en bra bit, men det hindrar en oftast från att nå den absoluta toppen. Men det finns självklart undantag. För varje GSP, varje Machida och varje Anderson Silva så finns det några som inte riktigt har alla indianer i kanoten eller att hissen inte riktigt går hela vägen upp. Därför har jag satt ihop en lista på de sju största galningarna i MMA, och gillar du den så hjälp oss genom att bland annat Pusha denna.
7. Wes Sims
Om du har följt Wes Sims karriär, och speciellt hans senaste framträdande på The Ultimate Fighter 10 så vet du exakt varför denna herre är med på denna lista. För att göra det enkelt så är Wes Sims totalt galen, men samtidigt helt harmlös – ibland.
Redan innan TUF 10 visste man att det var något spännande som hela tiden hände i Wes Sims huvud. Vi talar om en kille som blev diskvalificerad vid UFC 43 för att han valde att stampa Frank Mir i huvudet, men oftast har han spärrarna på rätt ställe. Det är ändå en kille som är den här typen av ”vänligt galen”.
Wes Sims första tur i UFC mötte han Frank Mir vid två tillfällen, och förlorade både. Vid TUF 10 berättade han dock för de nya fans att han var den enda man som besegrat Frank Mir vid två separata tillfällen. För att sedan avsluta det med ”Wes Sims kommer aldrig låta sanningen stå i vägen för en bra historia.”
För fler spännande detaljer om Wes Sims rekommenderas denna intervju där han bland annat meddelar omvärlden att han anser att Phil Baroni hade oskyddat gay-sex för pengar.
Venen i pannan säger hårt arbete, tungan säger parteeeey.
Martin Kampmann är tillbaka! Eller inte riktigt ännu, men inför UFC 115. Han råkade åka på en Miguel Torres när han tränade inför UFC 111 och huvudet öppnade sig, men nu är allt frid och fröjd igen. Huvudet har läkt och det är äntligen dags att planera sitt framtida möte.
Den som står härnäst på tur är Paulo Thiago som Kampmann med största sannolikhet kommer möta på UFC 115 den 12 juni i Kanada. Matchen är förstås inte helt och hållet klar, men båda parter rapporteras ha verbalt accepterat den. Matchkontrakt förväntas skrivas på under nästa vecka.
Matchen kommer troligtvis vara väldigt svår för båda parter, och kan mycket väl bestämma den kommande utmanaren på welterviktbältet, efter Paul Daley förstås. Huruvida matchen kommer ske på huvudkortet eller det preliminära kortet är något som kommer bestämmas i framtiden.
Ännu en säsong av The Ultimate Fighter är på G. Inför de senaste 5-6 säsongerna har dessutom UFCs VD Dana White berättat för oss om och om igen att serien ska ändras. De fick ett genidrag genom att sätta ihop The Ultimate Fighter 9 med USA vs England, vilket var en stor succé. Av någon anledning gick de däremot tillbaka till det beprövade konceptet i och med TUF 10, förutom att de hade Kimbo Slice med, och hela säsongen blev lite av en katastrof.
De vet det också själva, de använda alldeles för mycket teasers om att Kimbo skulle komma tillbaka efter att han blivit förnedrad av Roy Nelson på bästa sändningstid, och någon detalj med att ingen hade någon kondition – alls. De avslutade till och med varje avsnitt med en Kimbo-teaser samtidigt som de själva visste att det inte skulle hända. Jag själv tappade intresset, men kollade ändå igenom alla avsnitt tills Roy Nelson förnedrade Brendan Schaub i TUF 10-finalen.
Så nu när vi har den stundande TUF 11 har Dana White ännu en gång avslöjat för oss att den här säsongen kommer det vara otroliga förändringar, och så många tvister att vi lär skita på oss flertalet gånger framför TVn. Samma uttalanden har även kommit från Tito Ortiz Twitter-konto där han upprepade gånger sagt att det här blir den bästa säsongen någonsin.
Men vad har egentligen ändrats? Jag kan bara tänka på några få sätt den nya säsongen skulle kunna bli den mest sedda säsongen någonsin.
De assisterande coacherna blir Chuck Norris och JCVD.
Stanky gör en glorifierad återkomst.
Dana White, Scott Coker, Fertitta-bröderna och Tom Atencio är deltagare i huset och tävlar som alla andra.
Det visar sig att kärlek bubblar upp mellan Chuck Liddell och Tito Ortiz.
Det är ett krav att samtliga deltagare dricker minst en flaska Absolut Vodka per dag.
Junie Browning vs Reza ”Mad Dog” Madadi är till slut en officiell match hos Superior Challenge 5. Det ryktades om denna match redan i slutet av januari, men när jag kontaktade Superior Challenge fick jag svaret att de inte kunde bekräfta matchen eftersom den inte var officiellt presenterat.
Nu däremot är det andra bullar, för nu är det dags för TUF-galning vs svensk galning att mötas i ringen den 24 april. Så med lite mer än en månad kvar att träna har Mad Dog troligen den största matchen i sin karriär. Eller åtminstone så möter han en person med ett internationellt igenkännbart namn. En vinst skulle kunna katapultera hans karriär åt alla möjliga håll och kanter.
Det här är den första officiella matchen på Superior Challenge 5. De har presenterat deltagare på matchkortet flera gånger tidigare, men det är den där nedrige TBA som är och härjar igen. Men under den kommande månaden lär matchkortet sakta men säkert byggas upp.
Två löner i en och samma artikel, inte illa. Det är både WEC 47 och Strikeforce Challengers VI som får visa var skåpet ska stå i de mindre organisationerna. I WEC 47 är det Joseph Benavidez som går hem som den stora vinnaren med $29 000 i fickan, och inte långt efter får Miguel Torres $26 000 så han kan återställa sin panna till ursprungligt skick.
Men en total löneutbetalning på $236 500 för något som visas gratis på TV är inte helt fy skam, även om de har en ganska bra bit att gå innan de kommer upp i UFCs nivåer. Men WEC 48 kommer vara på PPV, så det ska bli intressant att se vad lönerna stannar på då.
Mizuto Hirota mötte Shinya Aoki vid FieLDS Dynamite!! 2009 vid nyår, och matchen slutade väl sisodär för Hirota. Har Aoki verkligen fått in ett armlås så bör man inte vara häftig och försöka härma Jesus strategi, utan snarare klappa och erkänna att man blivit besegrad oavsett hur mycket heder man har.
Och eftersom han gick efter Jesus policy har nu Hirota valt att lämna sitt bälte i Sengoku då han inte kommer kunna försvara det förens tidigast september. Vilket innebär över 9 månaders rehabiliteringstid, vilket är väldigt extremt.
Oavsett så bör man försöka se det goda i hans agerande. Har man ingen möjlighet att försvara sitt bälte, är det en väldigt god gärning att lämna det så det fortfarande finns i spel, inte sant Overeem?
Varje gång jag hör att Jens ”Lil’ Evil” Pulver ska gå en match händer något. Jag blir fylld av glädje av någon anledning och automatiskt hejar på att han ska ta hem matchen med bravur. Det är tråkigt nog inte något denna 35-åring riktigt lyckats göra i den väldigt konkurrenskraftiga fjäderviktsdivisionen i WEC, och han har nu förlorat de fem senaste matcherna han gått.
Det har därför börjat pratas om pensionering för den lilla elaka. Något som helt klart kan vara dags. Vi vet att Pulver är en krigare, med en av MMA-världens bästa efternamn, och troligen skulle en krigare inte gå ut med en vinst. Vi vet det, och har sett det förut.
Men i något som ändå är en sorglig punkt i Pulvers liv, så vill vi fokusera på vad han ändå åstadkommit. Han har blev UFC-mästare i bantamvikt efter han vunnit en match mot Caol Uno vid UFC 30, och försvarade det även två gånger mot Dennis Hallman och BJ Penn innan UFC tog tillbaka hans bälte på grund av en kontraktsdispyt.
Pulver var en av de stora, och på presskonferensen efter WEC 47 behandlades han även som den största.
”I can’t even begin to explain the road that I’m sitting on,” säger en emotionell Pulver i presskonferensen efter WEC 47. ”It’s kind of the bittersweet. I love this sport, and it’s tough, man. It’s hard to go out like this.”
Två löner i en och samma artikel, inte illa. Det är både WEC 47 och Strikeforce Challengers VI som får visa var skåpet ska stå i de mindre organisationerna. I WEC 47 är det Joseph Benavidez som går hem som den stora vinnaren med $29 000 i fickan, och inte långt efter får Miguel Torres $26 000 så han kan 
Senaste 5 kommentarerna